Jacob Rudenstrand: Kristen tro och kapitalism

Det är ingen hemlighet att kapitalismen lider av ett dåligt rykte. Kritiker menar att marknadsekonomin, även om den skapar välstånd, gör det på ett orättvist och ohållbart sätt. Bland annat påstås det att kapitalismen är direkt skyldig till ökade klyftor, utnyttjande av arbetskraft, miljöproblem och kortsiktig vinstmaximering framför hållbarhet och samhällsnytta.

I USA efterfrågar tidigare frihandelsförespråkare nu ökad statlig intervention och protektionism för att försvara inhemska arbeten. Och en knapp majoritet av de som identifierar sig som kristna har en negativ syn på kapitalismen, enligt en undersökning från PRRI, Public Religion Research Institute. Till och med den tidigare påven Franciskus sällade sig till skaran som en av de mest öppet kritiska rösterna. Hur ska en frihandelsvän som även är bekännande kristen tänka när kapitalismen inte bara betecknas som oförenlig med kristna värden utan närmast heretisk?

När kapitalism diskuteras i kristna sammanhang är det främst i termer av dess påstådda koppling till girighet och konsumism. Kapitalismen ses närmast som en följd av synden och således något som den kristne ska ta starkt avstånd ifrån och till och med bekämpa. Samtidigt präglas debatten inte sällan av alltför svepande kritik och halmgubbar.

När påve Franciskus gav ut sin skrivelse Evangelii Gaudium år2013 skapades rubriker över hela världen. Det som orsakade reaktioner var kanske främst  den nu avlidne påvens syn på ekonomi, inte skrivelsens övergripande budskap om den kristna tron. På den politiska vänsterkanten togs reflektionerna om ekonomi emot som ett glädjebud, och bland högern som ännu ett tecken på att påven var mer inspirerad av Karl Marx än av Jesus Kristus. Nu var den tidigare påven inte ekonom och bör således inte tolkas lika bokstavligt som en expert: Hans budskap och kritik, enligt många katolska kommentatorer, gällde den konsumism och materialism som präglar stora delar av det västerländska samhället. Men faktum är att ekonomisk tillväxt leder till minskad fattigdom och mättar tomma magar. Det ger även förutsättningar för att fylla livet med sådant som ligger bortom det rent materiella. En kristen tro som inte har något att säga om hur man mättar fysisk hunger, utan bara andlig hunger, får svårt att göra sig relevant i samtiden. Men  det påven skrev om ekonomi är inte ointressant.

Det kanske mest uppmärksammade skrivelsen i Evangelii Gaudium var kritiken av ”marknadens […] absoluta autonomi” som roten till diverse sociala problem. En annan omdiskuterad kritik var påvens avfärdande av ”nedsippringsteorierna [trickle-downs economics] som gör antagandet att ekonomisk tillväxt i en etablerad fri marknad till slut kommer att krönas med framgång och ge världen mer av rättvisa och människor mer tillhörighet i samhällena”. Enligt Franciskus var idén, att den fria marknadens välsignelser inte bara kommer rika utan också fattiga till del, falsk.

Det finns flera problem med dessa resonemang, inte minst vad gäller definitioner. Ett sådant är att de flesta västerländska demokratier i själva verket är blandekonomier – det finns inget land där marknaden fungerar med ”absolut autonomi”. Även om de flesta varor och tjänster i Sverige produceras av privata företag på en någorlunda fri marknad, där priser bestäms av utbud och efterfrågan, reglerar staten ändå marknaden med lagar gällande exempelvis miljö, arbetsrätt och konsumentskydd. Därtill samverkar offentliga och privata aktörer inom vissa områden som vård, skola och omsorg, som finansieras med offentliga medel. Även i ett land som USA, som med svenska ögon ofta pekas ut som kapitalismens förlovade hemland, är marknaden ändå inte helt oreglerad – eller ”autonom”. Därtill är det ovedersägligt att fattigdomen världen över har minskat som en direkt följd av frihandel och öppna marknader. Det är tydligt att i en alltmer globaliserad värld med ökad frihandel har många länder kunnat lämna fattigdom bakom sig. Kapitalismens försvarare brukar heller sällan argumentera för att fria marknader i sig är tillräckliga för att minska fattigdom. Fria marknader är en grundförutsättning men  i behov av stabila institutioner, infrastruktur och lagar som skyddar äganderätt för att en sund ekonomisk tillväxt ska kunna ske.

Kapitalism kräver således ett moraliskt ramverk. Kapitalismen som sådan har inga invändningar mot exempelvis slavhandel – det enda som krävs är ju tillgång och efterfrågan. Därför behöver kapitalismen omgärdas av etiska principer, rättsstat och en sund människosyn. I sin bok Spirit of Democratic Capitalism (1982) formulerar Michael Novak kapitalismens moraliska grund. Enligt honom uttrycker en fri marknad en hög syn på mänsklig värdighet, eftersom den förutsätter att individer är kreativa och ansvarsfulla, i stället för byråkrater som talar om för alla vad de ska göra. En fri marknad kräver självuppoffring och att tillfredsställelse fördröjs, eftersom den kräver att entreprenörer investerar tid och pengar i företag vars avkastning inte är omedelbar. En fri marknad främjar känslighet och hövlighet mot andra, eftersom ett företag behöver tillfredsställa sin kund. Men framför allt är fria marknader ett effektivt verktyg för att hjälpa de fattiga.

Som Adam Smith skriver i Nationernas välstånd: ”Inget samhälle kan betraktas som blomstrande och lyckligt om den övervägande delen av dess medlemmar är fattiga och eländiga.” Målet med en fri marknad måste vara att människor lyfts ur fattigdom. Frihandel och marknadsekonomi förutsätter privat ägande och att detta är skyddsvärt, något Bibeln bejakar redan i Mose lag. Det sjunde budet ”Du ska inte stjäla” betyder att man ska respektera andras egendom och rättigheter. Generositet bygger också på äganderätten – det är knappast en generös inställning att ge bort något som man själv inte äger.

När påve Franciskus – och andra med honom – förklarar att ”marknaden ensam inte löser allt” (som det heter i den sociala encyklikan Fratelli tutti) ligger det nära till hands att beskriva det som alltför svepande kritik. Vem eller vilka talar som om människan lever av marknaden allena? Samtidigt pekar den tidigare påven på något väsentligt när han skriver ”utan interna former av solidaritet och ömsesidigt förtroende kan marknaden inte fullt ut fylla sin ekonomiska funktion”. Här kan man ana inte så mycket ett alternativ ekonomiskt system utan ett släktskap med G.K. Chestertons kritik av den form av kapitalism som saknar moraliskt ramverk – om än formulerad på sådant sätt att det fodrar ytterligare distinktioner. Som evangelisk kristen – och därmed inte katolik – frestas jag att citera Luther: ”Jag litar varken på påven eller koncilier allena, eftersom det är välkänt att de ofta tar miste och motsäger sig själva”.

Mycket av bakgrunden till den kristna kritiken av kapitalism tar avstamp i missförstånd om Nya testamentets undervisning om pengar. I Första Timoteusbrevet 6:10 varnas det för att ”kärleken till pengar är roten till allt ont”. Det är också tydligt att Jesus såg rikedom som en stark frestelse i berättelsen om den unge rike mannen (Matteusevangeliet 19:16-23). ”Ingen kan tjäna två herrar … Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (det arameiska ord för ”förmögenhet” eller ”rikedom”), som Jesus sade i Matteusevangeliet 6:24. Eftersom även rikedom kan bli en avgud talade han ofta om pengar.

I exempelvis Apostlagärningarnas beskrivning av den första kristna församlingen kan manfå intrycket att privat ägande i sig själv ses som något problematiskt och att kristen tro förordar egendomsgemenskap. Som det står i kapitel 4 vers 32-37:  ^”Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla. Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. Josef som var levit och född på Cypern och som apostlarna kallade Barnabas – det betyder Tröstens son – ägde också en åker. Den sålde han och bar fram pengarna och lade dem för apostlarnas fötter.”

Många har betraktat detta som en tidig form av kristen kommunism och använt det som argument för att det kristna idealet är en total egendomsgemenskap. Men texten ger inte täckning för detta. Som Stefan Gustavsson skriver i Gör som Gud – bli människa (2006) är  textens poäng för det första inte att privat egendom skulle vara något negativt och  som därför bör ägas kollektivt. Snarare ses äganderätten som något positivt: genom att de första kristna var generösa med sina tillgångar kunde de frigöra resurser för att kunna hjälpa behövande.

För det andra var generositeten frivillig och inte påtvingad av någon stat eller kollektiv.  Således var det en helt annan inställning än det som vi känner till som kommunism. I det nästkommande kapitlet tydliggörs detta när Petrus fördömer Ananias bedrägliga agerande när han under falska förespeglingar påstår att han sålt en bit mark och gett hela vinsten till församlingen, medan han egentligen behållit en del av summan. Det var hans lögn som kritiserades snarare än att han hade behållit en del av vinsten, vilket han var fri att göra. Han var ju fortfarande ägare.

För det tredje kan påståendet att de sålde allt vad de ägde inte tolkas bokstavligt. I slutet av det femte kapitlet träffas de nämligen i hemmen (vers 42). Uppenbarligen hade många kvar sina hus. När Bibeln ska användas för att rättfärdiga sekulära ekonomiska principer gäller det att vara försiktig med hur man åberopar enskilda verser och sammanhang.

Att det privata ägandet skulle ha upphävts stämmer alltså inte. Vad som dock blir tydligt i texten är att de första kristna präglades av en stark omsorg om varandra, vilket uttrycktes på ett radikalt sätt även när det gäller pengar och ägande.

Författaren och tidigare pingstpastorn Peter Halldorf skrev i den kristna dagstidningen Dagen (3/1-2020) att ”girigheten […] tillsammans med avund och begär en av de starkaste drivkrafterna bakom marknadsekonomi och frihandel i vår värld.” För detta resonemang fick han mycket stöd. Rasmus Lenander och Jonathan Lange, från det anarkiska nätverket Kristen underjord beskrev kapitalism som ”organiserad stöld” och ”ekologiskt ohållbar”. Istället förordades att ”genom frivilliga samarbeten” skapa ”mönster för mer hållbara, rättvisa och frihetliga sätt”. Hur detta ska ske i ett annat ekonomiskt system än det som präglas av frihandel och marknadsekonomi är en gåta. Frivillighet kräver just frihet.

Men hur är det då – bygger kapitalism på girighet och avund? För framgångsrika människor är girighet en möjlighet (och en risk) men inte en nödvändighet. Som den katolske prästen tillika Acton-institutets grundare Robert Sirico skriver i Defending the Free Market: The Moral Case for a Free Economy (2012) kan kapitalismen även vända girigheten till något gott:

Girighet är inte bra. Men kapitalismen kräver inte girighet. En framgångsrik entreprenör kan motiveras av andra saker än girighet. Vad kapitalismen kan göra mycket mer än socialismen är att styra människans giriga impulser mot socialt användbara mål. I socialismen är girighetens främsta utlopp exploatering – laglig eller olaglig. Den girige personen i socialismen kan inte bli rik genom att starta och utveckla ett företag som är till nytta för samhället. Allt han kan göra är att bli en tjuv eller en insider i regeringen som utnyttjar systemet. I kapitalismen har han ett annat alternativ: han kan utmärka sig i ett socialt användbart företag. På detta sätt ger kapitalismen den girige personen ett socialt välgörande alternativ till exploatering.

 För en kristen, som tror på att människan är en fallen varelse, finns det inga system som är immuna mot girighet, avund och korruption. ”Girighet, oärlighet och kortsiktighet är mänskliga egenskaper som finns hos både män och kvinnor i alla ekonomiska system. Socialister stjäl, ljuger och utnyttjar också”, som Kevin D. Williamson skriver i The Dispatch. Kapitalismen främjar inte girighet, eftersom sådana begär finns redan i varje människas hjärta. Det rikedom gör är att det tilltalar dessa redan existerande begär, oavsett om man råkar vara kapitalist eller kommunist. I en fallen värld bör vi sträva efter ett ekonomiskt system som inte bara kanaliserar girighet till produktiva ändamål, utan också frigör människans uppfinningsrikedom, kreativitet och risktagande.

Är kapitalismen ett perfekt system? Givetvis inte. Vi behöver exempelvis mer än frihandel och marknadsekonomi för att organisera ett samhälle. Men alternativen för att organisera ekonomin kommer inte ens i närheten av den fria marknadens förmåga att tillfredsställa våra behov och skydda våra rättigheter. Och kanske var sociologen Max Weber något på spåren när för drygt 120 år sedan identifierade ursprunget till kapitalismen i den protestantiska etiken, summerad som idén att arbetet är en kallelse från Gud och att skapandet av välstånd genom flit och företagsamhet – inte genom överkonsumtion – var något som signalerade Guds välbehag. I alla fall borde det vara en kristen kallelse att fler får tillgång till fria marknader för att lyftas ur fattigdom.

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.