Hyejin Kim: Sex timmar av krigslagar – Vad Sydkoreas misslyckade självkupp avslöjar om demokratisk motståndskraft

I början av december 2024 stod Sydkorea inför en politisk chock: dåvarande president Yoon Suk-yeol utlyste krigslagar sent en kväll – bara för att upphäva den bara sex timmar senare, efter massprotester och parlamentarisk motreaktion. Inom en vecka ställdes han inför riksrätt, och nu sitter han och hans fru i fängelse.

Det som hände under dessa sex timmar ger en sällsynt och avslöjande inblick i maktens anatomi i kris – och vad som hindrar demokratin från att kollapsa.

Denna bisarra och oroande episod kan verka som en exceptionell händelse. Men i själva verket passar den in i en växande global trend: självkuppen eller autogolpen – när en sittande ledare försöker ta till sig extraordinära befogenheter genom att suspendera eller kringgå demokratiska institutioner. Dessa händelser är inte bara dramatiska; de är farliga. Och de händer allt oftare, även i väletablerade demokratier.

En kupp i omvänd ordning

Normalt sett förstås en kupp som en utmaning mot den verkställande makten: militären eller någon fraktion försöker störta statschefen. Vid en självkupp är det den verkställande makten som agerar mot andra grenar – särskilt lagstiftande eller rättsväsende – för att befästa makten och kringgå begränsningar.

Det var vad som hände i Sydkorea. Den 3 december 2024, runt klockan 22:23, utlyste president Yoon krigslagar och hänvisade till vaga hot från ”statsfientliga styrkor” inom samhället och nationalförsamlingen. Tillkännagivandet ledde till förvirring, rädsla och misstro. Faktum är att många inledningsvis undrade om Nordkorea hade attackerat.

Men inom några minuter stod det klart att det inte fanns något externt hot. Istället var Yoons påstående inhemskt och politiskt motiverat – ett försök att kringgå demokratisk tillsyn.

Reaktionen var snabb. Oppositionslagstiftare rusade till nationalförsamlingen. Civila rusade ut på gatorna. Militären tvekade – avgörande – att agera. Inom sex timmar ändrade Yoon kurs. Fyra dagar senare ställdes han inför riksrätt.

Varför misslyckades det?

Statsvetenskaplig forskning om kupper – både traditionella och självförvållade – pekar på flera faktorer som avgör framgång: kontroll över militären, överraskning, elitfragmentering och en oorganiserad eller passiv allmänhet. I Yoons fall uppfylldes inget av dessa villkor.

För det första vägrade militären. Medan vissa enheter följde order om att säkra regeringsbyggnader, stannade nyckelkommandon upp eller vägrade att agera. Helikoptrar försenades. Vissa befälhavare utfärdade enligt uppgift tysta order om att inte korsa en större bro eller eskalera situationen.

För det andra agerade lagstiftarna snabbt. Eftersom Yoon gjorde tillkännagivandet på en vardag var de flesta lagstiftarna fortfarande i Seoul. Inom två timmar hade nästan 200 oppositionsledamöter fysiskt klättrat uppför nationalförsamlingens portar och hållit ett krismöte. De avvisade enhälligt krigslagstillståndet.

För det tredje mobiliserades allmänheten nästan omedelbart. Medborgarna samlades utanför församlingen inom några minuter. Deras närvaro stärkte lagstiftarna och avskräckte sannolikt militär eskalering. Protesterna ökade under den kommande veckan, vilket gav näring åt Yoons riksrättsomröstning.

Protestens kulturella sammanhang

Denna snabba massreaktion var inte spontan. Den hämtade inspiration från en välutvecklad kulturell och historisk strategi för motstånd.

Sydkorea har en lång tradition av civilt motstånd, med kraftfulla protestverktyg som är allmänt förstådda och rika på symbolik. Under de senaste två decennierna har ljusvakor fungerat som fredliga, familjevänliga protester mot elitens orättvisa. På senare tid har medborgare använt ljusstavar – lånade från K-pop-fandomens värld – som bärbara, synliga symboler för protest. Dessa välbekanta verktyg gjorde att mobiliseringen kändes naturlig och trygg. Statsvetarna Sidney Tarrow och Charles Tilly kallar detta en ”repertoar av stridigheter” – en gemensam verktygslåda som gör det möjligt för människor att agera snabbt i krissituationer. I Sydkorea är denna repertoar exceptionellt välutvecklad.

En gemensam historisk ram och mjuk makt i det koreanska samhället

Lika viktigt är den kollektiva inramningen av händelsen. Sydkoreaner uppfattade Yoons deklaration inte som ett försvar av nationell säkerhet utan som en attack mot demokratin – eftersom de hade sett det förut.

Minnen från tidigare auktoritära regimer är fortfarande levande. Berättelser om militärkupperna på 1960- och 1980-talen förs vidare genom familjer, böcker och film. Koreanska filmer, böcker och tv-dramer utforskar ofta teman som politisk korruption, civil olydnad och historisk orättvisa. Dessa kulturella berättelser förbereder allmänheten för att upptäcka och reagera på maktmissbruk.

Det är den verkliga innebörden av mjuk makt i det koreanska samhället. Den har byggts upp under lång tid – inte bara genom K-popens senaste uppgång, utan genom årtionden av kulturell reflektion över motstånd och rättvisa. Med andra ord är protest inte bara en taktik – det är en medborgerlig reflex, formad av historia och gemensamt minne.

En global trend – och ett undantag

Yoons misslyckade självkupp är inte en isolerad händelse. Sedan 1945 har statsvetare dokumenterat 46 självkuppförsök, varav 31 inträffade bara under det senaste decenniet. Alarmerande nog lyckas cirka 80 procent.

USA upplevde ett uppmärksammat fall 2021, när dåvarande president Donald Trump försökte kullkasta valresultatet – genom påtryckningar på tjänstemän, desinformation och en demonstration som ledde till upploppet vid Kapitolium den 6 januari. Även det försöket misslyckades, men bara med knapp marginal.

Yoon, liksom Trump, försökte åsidosätta demokratiska processer för att utöka sin makt. Båda försöken utlöste institutionellt motstånd och massrespons från allmänheten. Och båda misslyckades slutligen.

Dessa exempel visar att demokratisk erosion kan komma uppifrån – inte bara från aktörer i utkanten av landet eller utländska hot. De rättsliga och politiska systemen måste vara förberedda – men det måste även civilsamhället.

Lärdomar för demokratier

Det sydkoreanska fallet understryker en kraftfull lärdom: Demokrati försvarar sig inte. Människor gör det. Institutioner spelar roll – lagstiftande församlingar, domstolar, oberoende medier – men det gör även minne, medborgerlig kultur och de symboliska verktygen för protest. Förmågan att känna igen ett maktövertagande och viljan att reagera gör hela skillnaden. Sydkoreas demokrati prövades – och klarade det. Dess framgång erbjuder inte bara en varning om växande auktoritära tendenser, utan också en hoppfull modell för hur demokratier, även under press, kan göra motstånd.

En offentlig kultur av engagemang ligger till grund för motståndskraft. Detta engagemang innebär mer än att bara arbeta inom en given uppsättning regler. Det innebär att människor håller härskare ansvariga. Denna relation mellan medborgare och regeringen är mer flexibel än förtroendet för ett regelsystem. Trots allt kan regler under förändrade förhållanden leda systemet på vilse. Om politiska vanor byggs kring vanliga människors uppmärksamhet på sundheten i ledarnas handlingar, kan demokratisk styrka växa.

Hyejin Kim är associate professor vid National University of Singapore och gästforskare vid Ekonomisk-historiska institutionen i Lund