Hugo Fiévet: Konservatism och ekonomi – länkar och bubblor

Att konservativa tänkare inte primärt verkar intressera sig för ekonomi har konstaterats många gånger tidigare. Att hitta en samlad konservativ linje vad gäller ekonomi verkar också vara ett oväntat svårt projekt. Ju mer man letar desto mer förvirrad riskerar man att bli.

En förklaring kan vi kanske hitta hos den amerikanske akademikern Russell Kirk (1918–1994) och de sex kanoniska principer han presenterar i The Conservative Mind. Det är talande för konservatismen att han som första tre punkter sätter tron på moralisk ordning, respekt för pluralism och behovet av social ordning. Därefter följer privat ägande och ekonomiskt självbestämmande som grund för personlig frihet, tilltro till traditionen och preferens för organisk samhällsutveckling. Kanske kan denna lista vara en nyckel med vilken vi kan tolka den konservativa inställningen till det ekonomiska livet: ekonomiska principer är viktiga, men måste antingen underordnas eller samspela med andra principer för att vara värdefulla.

Hur ser då konservativa på ekonomi? Man kan börja i två möjliga ändar. Den ena är att ringa in vilka ekonomiska principer konservativa tänkare brukar ställa sig bakom. Men vänder man på det kan man, som i denna text, i stället fråga sig vilket samhälle konservativa vill se och vad det innebär för det ekonomiska livet.

Teoretiskt kan detta ramas in utifrån två konservativa samhällsbilder: länkarna och bubblorna. Båda kan ge ledtrådar kring hur konservativa tänker att ekonomin passar in i en samhällelig, och även metafysisk, helhet.

Länkarna

Det första perspektivet kan kallas det aristoteliska. Här betonas att samhället (och i sin antika och medeltida form även naturen själv) är en hierarkiskt sammanhängande helhet. I sin bok Politiken slår Aristoteles fast att högst upp i den politiska hierarkin kommer staten (som för en antik grek alltid betydde en stadsstat). Detta eftersom staten i sig själv innehåller alla andra nödvändiga gemenskaper för ett fungerande samhälle. Direkt under staten sätter Aristoteles byn, eller kanske stadsdelen, och under denna sedan familjen.

Samhället rör sig alltså från en högre, mer allmän sfär, ner till en lägre mer partikulär sfär. Under medeltiden utvecklades idén sedan vidare till att gå från kejsaren i toppen ned till minsta landskommun eller skrå i botten. En mer utförlig redogörelse för detta kan till exempel läsas i Daniel Bergströms text “Den gudomliga samhällsordningen” i antologin Konservatismer. Den avgörande bilden är att samhället sitter ihop i en organisk helhet där de olika delarna är hierarkiskt ordnade i ett system.

Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att detta är en dominerande filosofisk och teologisk förståelseram under förmodern tid och inte en beskrivning av hur samhället rent juridiskt eller ens politiskt var utformat. Letar vi exempelvis i Västgöta-lagen kommer vi att hitta föga av detta.

Det är uppenbart att detta tankesätt fortfarande i högsta grad är relevant för att förstå samhället, även för de personer som kanske hade haft svårt att acceptera den teoretiska ramen. Samhället behov av att ianspråktaga områden för infrastruktur eller militär verksamhet trumfar i allmänhet de intressen som lyfts av markägare, miljöorganisationer eller byar. Under covid-pandemin stängdes många verksamheter med motiveringen att liv är viktigare än bland annat nöjesliv. Hälsa, försörjningstrygghet och nationell säkerhet ges ofta hierarkiskt företräde framför inte bara nöje, utan också andra personliga eller civilsamhällesintressen.

En intressant samtida parallell, visserligen hämtat från psykologin, men som i allt väsentligt ger uttryck för samma tankesätt är Maslows behovstrappa. Människan behöver för att fungera en lång rad saker; föda, trygghet, gemenskap och individualitet. Dessa fyra saker måste dock komma i just denna ordning. Ett gott samhälle erbjuder sin medborgare alla fyra, ett fungerande men ofritt samhälle bara de tre första men inget samhälle kan, och har någonsin kunnat, erbjuda sina medlemmar endast de två sista.

Hur kommer då det ekonomiska livet in i denna tankemodell? Och vilken plats har det bland dessa länkar som går uppifrån och ner? Konservatismen, precis som liberalismen och socialismen, skulle direkt slå fast att det ekonomiska livet måste komma under lagen. Det näringsliv som inte respekterar äganderätt, avtal eller den enskilde är inget näringsliv utan ett rövarband. Varför skulle då inte staten, som är den överordnade institutionen enligt detta synsätt, själva kunna driva näringslivet?

Hjärnan må vara kroppens viktigaste organ men den är alltjämt svår att promenera med. Det välfungerande samhället är möjligt om, och endast om, varje länk fyller just den funktion den är satt att sköta. Inom ekonomi kallas detta arbetsdelning och inom statskunskapen subsidiaritet. Exakt var denna gräns bör dras vad gäller det ekonomiska livet är en fråga där konservativa visat sig vara förvånansvärt oense kring, men samtidigt beredda att diskutera och ompröva med hänsyn till nya lärdomar och erfarenheter.

De flesta såg exempelvis positivt på 1800-talets ekonomiska liberaliseringar förutsatt att de skedde långsamt och genomtänkt. Speciellt Adam Smiths (1723–1790) tänkande har kommit att påverka all modern ekonomisk konservativ politik. Hans tänkande passar också tämligen väl med denna samhällsbild. Få saker undergräver så kraftigt statens ändamålsenliga funktion som att blanda sig i uppgifter som bäst kan skötas av den enskilde.

Samtidigt har de flesta, åtminstone europeiska konservativa, inte haft några problem att utveckla en egen social vision kopplad till behov av ekonomisk trygghet för den enskilde bortom marknaden.

Bubblorna

En annan möjlig ingång till en konservativ samhällssyn är, i stället för att se samhället som sammanbundet av länkar, att i stället beskriva det som en samling bubblor eller från varandra separata sfärer. Detta tänkande har också antika rötter men då framför allt till Platon. I en tidigmodern tradition har den haft sina uttolkare inom den reformerta traditionen inom kristendomen och därigenom fått stor inverkan på amerikanskt samhällstänkande. Ett spår av detta kan till exempel ses i det amerikanska bruket att benämna olika samhällsgrupper som “communities” såsom “latino community” eller “greek-american community”. Detta sätt att beskriva grupper som konstituerande i staten kan låta mycket främmande i svenska öron.

En intressant och skicklig uttolkare av denna samhällssyn är den svenske sociologen Hans Zetterberg (1927–2014). Han använde inte begreppet bubblor men menade att alla samhällen är uppbyggda av separata samhällsfärer och att detta också kommer att få konsekvenser för hur vi ser på samhället. Dessa olika bubblor kommer nämligen, och bör också om de ska fungera på ett effektivt sätt, präglas av separata normsystem. Den enskilde själv förstår detta helt intuitivt, men i det offentliga samtalet måste det artikuleras tydligt för att vi ska se det principiellt viktiga i tanken. Han betonar att de normer som präglar de olika delarna av samhället inte är rätt eller fel i sig, utan att de måste utvecklas och användas i sin rätta kontext.

Statens överordnade mål och centrala uppgift är att skapa ordning. Staten ska använda sina maktmedel restriktivt, respektera sina interna hierarkier, hålla sig borta från kommers samt hålla på sin prestige och opartiskhet. I den brittisk-amerikanska traditionen bygger Zetterberg vidare på arvet efter filosofen John Locke (1632–1704). Maktdelning i denna tradition ska inte primärt förstås som horisontell eller vertikal, utan att de för stunden styrande ska upprätthålla lagen även om det gagnar deras motståndare. Tanken är ytterst att det inte är människan som ska styra staten utan lagarna. I sin klassiska version är detta vad som vanligen kallas republiken. Statens mål måste vara begränsade och hålla sig inom en smal uppsättning områden.

Inom näringslivet ska alltid frivillighet respekteras, ingångna avtal hållas och konkurrens främjas. På detta område lyfter Zetterberg fram Adam Smiths tankar, och på sin tid tämligen nydanande resonemang, om att människans vilja att berika sig själv, under goda förutsättningar, innebär en vinst för samhället som helhet. Adam Smiths kritik var då i huvudsak riktad mot de kvarlevande skrånas monopolsituation, men också mot kungliga privilegier som han menade hämmade nationernas välstånd.

Den samhällssfär som Zetterberg framför allt vill slå ett slag för är civilsamhället. I civilsamhället ska vi arbeta med våra likasinnade, vara sociala och värna om våra medmänniskor. I den brittiska kontexten har inte minst upplysningsförfattaren Adam Ferguson (1932–) varit viktig som skriftställare och myntare av begreppet civilsamhälle. Han betonade att dygden, de goda vanorna, är grunden för alla fungerande samhällen. Han var skeptisk till både politikens och näringslivets förmåga att odla dessa dygder och menade i stället att det är i det civila samhället; familjen, klubbar och församlingar där detta bäst sker. Till denna tradition kopplar även Zetterberg fransmannen Alexis de Tocqueville (1805–1859) som genom sin stora studie av Amerika på ett skickligt sätt kunde visa civilsamhällets oumbärliga roll i att bygga upp och civilisera det stora och nya landet.

Detta synsätt talar alltså om samhället som bestående av tre separata sektorer. Dessa är nödvändiga för ett fungerande samhälle. Zetterberg konstaterar själv att dessa tre sfärer ofelbart kommer att hamna i konflikt med varandra. Statens opartiskhet och civilsamhällets partiskhet går givetvis emot varandra. Näringslivets krav på att skapa nytta för de enskilda ägarna, konsumenterna och medarbetarna, kan gå emot statens intresse av att värna nationen som helhet.

Detta är en viktig insikt av flera skäl. Dels visar den att ett samhälle för att fungera måste kunna skilja på olika samhällsfärer.

Ett sammanhållet samhälle

Ett konservativt samhälle förenar länkarna och bubblorna – det ser världen både som en sammanhängande helhet och som en mångfald av självständiga sfärer. Den aristoteliska bilden av samhället som en kedja av länkar betonar ordning, ansvar och ömsesidigt beroende: varje del har sin uppgift och sitt värde, från familjen och det lokala samhället till näringslivet, staten och kyrkan. Samtidigt erbjuder bubblorna, sfärtänkandet, en insikt om att samhällsbalansen kräver mångfald. Vetenskap, konst, religion, politik och ekonomi måste tillåtas följa sina egna inre lagar, utan att någon sfär tar över de andra. Denna pluralism skapar stabilitet där olika delar samspelar och begränsar varandra.

I denna balans finner också marknadsekonomin sin rätta plats. Den är en nödvändig skapande och välståndsbyggande kraft, men den får inte definiera hela samhällslivet. Marknaden är en länk i kedjan och en sfär bland andra, som måste samspela med samhällets övriga beståndsdelar. Den ekonomiska ordningen riskerar att bli destruktiv om den bidrar till att den enskilde inte längre på ett meningsfullt sätt kan vara både en ekonomisk aktör och en stabil medmänniska i privatliv och civilsamhälle. Civilsamhällssfären och den ekonomiska sfären får inte hamna i obalans.

Konservativa har exempelvis försökt att motarbeta att näringslivssfärens behov av dynamik, flexibilitet och kreativ förstörelse leder till att den sociala stabiliteten undergrävs. Även om det exempelvis inte är något fel att ungdomar som studerar har korta och osäkra anställningar vid sidan av sina studier, har inte konservativa sett att det bör vara den långsiktiga normen i ett samhälle. Människans roll på arbetsmarknaden måste kunna skapa en sådan trygghet att man på ett förutsägbart sätt kan säkra en bostad, gärna på orten därifrån man kommer, och en möjlighet att leva ett stabilt familjeliv tillsammans med sin partner och sina nära. Människan som varje år byter jobb och bostadsort samt trivs med det ska kunna göra det, men det är inte vad samhället ska byggas kring.

Inom detta tankespår gäller också frågan om det ekonomiska livets långsiktighet. Adam Smith hyllade sitt hemland som ett land av butik- eller verkstadsägare. Detta eftersom det utgör ett ekonomiskt liv som premierar långsiktighet, men också flexibilitet för den som önskade.

Vissa personer kan bli förmögna snabbt, genom en uppfinning, en lyckad roman eller låt, en affärsidé som ligger precis rätt i tiden eller en lyckad investering. Detta är inget fel, men för den stora majoriteten av människor som varken är supertalanger inom sitt gebit eller extremt intresserade av risk och mycket långa arbetsdagar, kommer detta aldrig att vara en del av deras verklighet. De flesta människor kommer att leva sina dagar som anställda eller som egenföretagare med den normalitet, de rutiner, inkomster och den försiktiga ekonomiska progression detta innebär. Samma sak gäller sparande och pensioner. De flesta personer kommer att investera en rimlig del av sin inkomst och genom åren se en stabil avkastning. Men förhoppningar om snabb rikedom kan aldrig vara utgångspunkten för den som vill bygga ett starkt samhälle.

Exempel på när samhällets värsta sidor i stället invaderat marknaden skulle kunna vara att i namn av marknadens frihet normalisera asocialt beteende som drogförsäljning, prostitution eller kultur som romantiserar kriminalitet. Eller att i namn av rätten till egna livsval, som gäller i civilsamhället, anse att man inte behöver respektera statens auktoritet vad gäller lagar och regler (även om man aktivt skulle vara emot dem). Civilsamhället har här ett mycket stort ansvar att föra vidare värderingar som bidrar till att marknaden präglas av normal kommers och att den statliga sfären präglas av normen att följa sina egna regler.

Ett annat exempel vi kan se är när staten har gett sig av utanför sitt tilldelade område och börjat inkräkta på de andra samhällsfärerna. I det moderna Sverige har staten periodvis tillåtits att växa långt utanför sitt ansvarsområde och in i andra sfärer som näringslivet och civilsamhället. Trots framgångar med att sänka och avskaffa flera skatter under 2000-talet har Sverige fortfarande ett av världens högsta inkomst- och marginalskattetryck. Konservativa anser att staten i för hög grad hämmar civilsamhällets, företagens och hushållens ekonomiska utveckling. Staten behöver visserligen få in pengar för att kunna erbjuda grundläggande samhällsservice, men få saker är så demoraliserande, och i grunden besynnerligt, som att straffbeskatta människor för att de vill arbeta och bidra till samhället. De flesta människor accepterar skatter på exempelvis alkohol och tobak för att hålla nere konsumtionen av dessa produkter, och denna konsumtions negativa externa effekter – men varför beskatta hårt sådant som samhället rimligen vill att människor ska göra?

Dessa exempel är sådant som skulle kunna kallas sfäranarki eller usurpation. I stället för att de olika samhällssfärerna hålls åtskilda och tillåts följa sin egen logik har marknadens konkurrens applicerats på privatlivet, privatlivets rätt till valfrihet har blandats ihop med handel samt statens strävan efter makt och resurser har tillåtits att försvåra människors självförsörjning och ekonomiska självständighet.

Det som gör denna redogörelse specifikt konservativ är det unika i dess samhällsvision. Där visionen skiljer sig från liberalismen är att den inte accepterar tanken att det goda samhället endast kräver lagar som garanterar individens och näringslivets frihet. Detta är en bra start – men kan aldrig ensamt skapa det goda samhället. Här krävs en balans mellan samhällets olika sfärer, att de respekterar varandras unika roll och hierarki och dess unika förhållningsregler. Visionen är också tydligt åtskild från socialismen i att den, likt liberalismen, påpekar det omöjliga och icke önskvärda i kapitalismens avskaffande. Det är tvärtom när samhällets balans och hierarki mellan samhällsfärerna upprätthålls som människan gemensamt kommer lite närmare ett gott samhälle.

Hugo Fiévet är historiker

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.