Holmström och Gunnarsson: Frihandel i konservativ belysning

”Frihandel, för att förbättra folkets villkor och förbereda dem för frihet.” – Lord Acton [1]

Den konservativa hållningen till frihandel är pragmatisk snarare än principiell. Den vilar på insikten att handel mellan folk är något naturligt, en förlängning av människans vilja att utbyta, samarbeta och förbättra sin tillvaro. Man ska komma ihåg, påminner Lew Rockwell, att handel är frivilligt: ”Människor tvingas inte att handla, utan gör det bara om de förväntar sig att dra nytta av handeln. Denna grundläggande princip gäller både inom ett land och mellan länder”. Tullar och handelshinder däremot stöds ofta av lobbyister för särintressen, som låtsas agera för allmänhetens bästa, men egentligen bara vill slippa konkurrens. Frihandel kan skapa välstånd och minska risken för konflikter mellan länder. Men konservativa ser också något som man menar att liberaler ofta bortser ifrån: att handeln aldrig äger rum i ett vakuum, utan alltid utspelar sig inom ramar för som också formas av historia, kultur och makt. [2]

Den verkliga frågan för dagens konservativa är inte om handel ska vara fri, utan inom vilka ramar den kan vara det. Frihandel fungerar väl när den sker mellan samhällen som delar grundläggande dygder: rättssäkerhet, hederlighet och en gemensam respekt för inte bara avtal utan också människans frihet och värdighet. När dessa förutsättningar saknas faller grunden för frihandeln, och den ekonomiska väven löses upp i takt med att den politiska och moraliska samsynen brister. Historien visar att frihandel alltid har vuxit fram ur en viss ordning. Under 1814–1914 möjliggjordes tilltagande frihandel av starka nationalstater, stabila institutioner, guldmyntfot och moralisk självdisciplin. Denna ordning byggde inte bara på ekonomiska regler, utan på en gemensam, i grunden kristen, civilisation. När dessa förutsättningar urholkats, som under mellankrigstiden eller i vår tids globaliserade system, tenderar handeln att förlora sin karaktär av ömsesidigt utbyte och istället bli ett maktmedel. Därför har konservativa ofta insisterat på att den ekonomiska friheten måste vara förankrad i det politiska oberoendet.[3]

Wilhelm Röpke var en förespråkare för frihandel, och såg den som i grunden något gott och nödvändigt, men inte som ett självändamål eller en ideologi i sig själv. Han landade, menar John Zmirak, efter det andra världskriget i ett försvar för ”en fri´världsmarknad´ reglerad av internationella moraliska normer, garanterad av multilaterala allianser mellan frihetsälskande västländer och med en sund monetär grund för sådan handel”. Men handel, menade han, måste också underställas moraliska och sociala hänsyn. En internationell ekonomi behöver bygga på ömsesidigt ansvar, rättvisa villkor och respekt för kulturella olikheter. Röpke motsatte sig bestämt, skriver återigen Zmirak, ”de då populära idéerna om en världsregering, närmande till det kommunistiska öst, eller skapandet av självförsörjande ekonomiska block. Måttfull i sin internationalism liksom i allt annat, betraktade Röpke både den suveräna individen och den suveräna nationen som oinskränkta verkligheter som måste utgöra grunden för varje mer komplext, mer bräckligt system.”[4] Särskilt skeptiska har därför konservativa varit mot frihandel i betydelsen att överlåta makten över handeln till överstatliga organ eftersom det skapar en ny nivå av byråkrati, storskalig reglering och för makten längre från medborgarna. En obetänksam globalism riskerar att underminera den nationella suveräniteten och den sociala sammanhållningen.

Därför, menar Röpke bör varje nation upprätthålla en viss kapacitet till självförsörjning och möjlighet att försvara sin “ekonomiska självrespekt”. Historien visar att nationer som förlorat kontroll över sina ekonomiska förutsättningar också snabbt förlorat politiskt oberoende. Den konservativa lärdomen är därför att frihandeln måste balanseras mot behovet av (själv)försörjning i nyckelsektorer, vissa säkerhetspolitiskt motiverade begränsningar av utländskt ägande och en handelspolitik som inte gör landet beroende av krafter som står utanför det egna folkets kontroll. Samtidens Europa illustrerar frihandelns dubbelhet. EU:s inre marknad är ett exempel på hur öppen handel kan skapa välstånd och samarbete mellan nationer. Men erfarenheterna av 2000-talets energiberoende av Ryssland och Gulfstaterna, beroendet av kinesiska läkemedel under pandemin och beroende av amerikanska vapensystem under det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina visar hur global handel också kan skapa strategiska svagheter. Många konservativa har ifrågasatt den fortsatta frihandeln med Kina, en växande militärmakt som blir allt mer dominerande inom tillverkningsindustri och som man inte anser spela med öppna kort, som man menar företrädelsevis gynnar Kina på västs bekostnad.

Både i förhållandet till det allt mäktigare Kina och det icke-västliga ekonomiska samarbetet BRICS har västerländska konservativa sneglat på historiska analyser av bland andra ekonomen Ha-Joon Chang, som menar att dagens rika länder inte blev framgångsrika genom frihandel och avreglering, utan genom aktiv statlig industripolitik, tullar och skydd för inhemska företag. Först senare, när de själva blivit starka och uppnått en dominerande ställning, har de börjat förespråka global frihandel. Så var det under 1800-talet då Storbritannien var världens främsta förespråkare för frihandel. Men den brittiska frihandeln var inte främst kosmopolitisk menar Chang, utan snarare djupt nationell. Genom att kombinera frihandel med militär styrka, sjöfartsdominans och industriell ledning kunde britterna skapa ett globalt system som gynnade det egna imperiet. Den brittiska frihandeln var alltså inte ett uttryck för världsmedborgarideal, utan för en medveten strategi: öppna marknader där det egna landet hade övertag. Så har det också varit efter det andra världskriget gällande USA. Även om den amerikanska ekonomiska ordningen i huvudsak också har tjänat Sverige och Europa väl, behöver inte så vara fallet om Kina eller någon annan stat blir ny dominerande ekonomisk makt. Hans forskning har av konservativa tolkats som ett stöd för en marknadsekonomi som är förankrad i nationella institutioner och samhällsstrukturer. Frihandel ses som ett medel snarare än ett mål i sig, och måste balanseras mot långsiktighet och självbestämmande.

Chang förespråkar en pragmatisk ekonomisk politik där stater får använda protektionism, produktionsstöd liksom statliga investeringar och strategier för att bygga konkurrenskraft. Tullprotektionism kan också i undantagsfall vara klok social- och försvarspolitik, har vissa konservativa hävdat, men är i allmänhet en mycket oklok ekonomisk politik och ska därför användas mycket försiktigt. För problemet är, har Murray Rothbard förklarat, att ”tullar och olika former av importkvoter förbjuder, helt eller delvis, geografisk konkurrens för olika produkter. Inhemska företag får därmed ett slags halvmonopol och i många fall ett fullständigt monopolpris. Tullarna skadar konsumenterna inom det ’skyddade’ området, som hindras från att köpa varor från mer effektiva konkurrenter till lägre pris.” Även om handelshinder kan rädda arbetstillfällen inom skyddade industrier, så förstör de, poängterar Lew Rockwell, samtidigt jobb på andra håll i ekonomin, bland annat genom ”att artificiellt höja arbetskraftens kostnad” vilket straffar ”mer effektiva företag med högre lönekostnader till förmån för de gynnade företagen eller branscherna”. Industrier som är beroende av importerade material får ökade kostnader, vilket tvingar dem att minska produktionen eller säga upp anställda. Men de högre konsumentpriserna som blir effekten av tullarna leder också till att hushållen får mindre disponibel inkomst, vilket i sin tur leder till minskad efterfrågan i ekonomin i stort. [5]

Mattias Holmström är teol. kand. och fil. kand & Tony Gunnarsson är pol. kand. De är redaktörer för Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden.

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.

[1] Lord Acton. Lord Acton Quote Archive | Acton Institute
[2] Llewellyn H. Rockwell Jr. Are Tariffs Good for American Workers? Are Tariffs Good for American Workers? | Mises Institute
[3] Röpke, W. (1942, 1950) The Social Crisis of Our Time. University of Chicago Press S 239–240
[4] John Zmirak. Wilhelm Röpke – Swiss localist, global economist. ISI Books, 2001. Sida 186–187.
[5] Are Tariffs Good for American Workers? | Mises Institute