Holmström & Gunnarsson: Marknadsekonomin åter utmanad

Den, under de senaste decennierna, nära relationen mellan konservatism och marknadsekonomi är inte längre lika självklar. Förklaringen är mer komplex än Donalds Trumps politiska framfart.   

Under 2000-talet har marknadsekonomin hamnat i vanrykte bland många konservativa. Där konservativa förr försvarade marknadens frihet mot statlig inblandning, hörs nu röster som varnar för att marknaden i sig hotar kultur, samhällsgemenskap och värden bortom ekonomin. Marknadsekonomin beskrivs inte sällan som en destruktiv kraft snarare än en välgörare.

Den som försöker beskriva marknadsekonomins logik avfärdas nu med andra argument än de som brukar komma från vänsterkanten. Numera kan kritiken bestå i att ekonomer reducerar allt till ekonomi eller, för den delen, att det finns viktigare värden än ekonomi. Och det är inte bara konservativa röster som Patrick J. Buchanan, Tucker Carlson eller Donald J. Trump som ifrågasätter en fortsatt strävan mot en fri marknad och fortsatt globalisering.

Vi gillar inte status quo. Vi kommer att skapa ett nytt status quo, och sedan kan vi förhandla om något – om de vill – som är rättvist för båda parter. Men det vi har nu kan inte fortsätta. Vi har avindustrialiserat det här landet; avindustrialiserat Amerikas förenta stater. Det finns saker vi inte längre kan tillverka, men som vi måste kunna tillverka för att vara säkra som nation och för att ha arbetstillfällen. Det är därför vi har ett rostbälte, det är därför vi har förlorat alla dessa viktiga jobb som en gång försörjde hela samhällen, men har utplånats av handel som i princip skickade fabrikerna, jobben och den industriella kapaciteten till andra platser. Det kan inte fortsätta och kommer inte att fortsätta.

Detta är inte Donald J. Trumps ord, utan USA:s utrikesminister Marco Rubios i CBS program Face The Nation. Den som ogillar den förändrade synen på ekonomi som präglar det republikanska partiet skulle nog önska att dessa ord bara sägs för att vara presidenten till lags, men bilden är inte så enkel. Även om Trump har populariserat den nya ekonomiska politiken har kvarnhjulen malt länge och Rubio har under flera år gärna tagit tillfället i akt för att prata om vad han kallar för ”common good-capitalism”.

Kompromissrelationen mellan libertarianer och konservativa som präglat det republikanska partiet har utmanats och den tidigare politiska linjen som byggde på begränsad offentlig sektor i kombination med en interventionistisk utrikespolitik har ifrågasatts. Istället har förespråkare av nationalkonservatism och postliberalism vuxit sig allt starkare inom inte minst den amerikanska högern, men också den europeiska.  

Nationalkonservatism och postliberalism

I Europa tenderar nya politiska trender och ideologier att leda till nya partier och där hittas nationalkonservatism och postliberalism kanske främst i nationalistiska partier. Men i USA utgör de två partierna breda kyrkor och strömningar kommer och går.

Även om såväl nationalkonservativa som postliberaler försvarar äganderätten som bärande princip och slår vakt om dess betydelse för familjen, så ifrågasätts den fria marknadsekonomin som sådan.

Edmund Burke Foundation driver ett projekt vid namn National Conservatism. I dess principförklaring, som formulerats av bland annat Rod Dreher och Yoram Hazony, och undertecknats av personer som den framlidne Charlie Kirk, Peter Thiel och den polske europaparlamentarikern Ryszard Legutko deklareras inte bara ståndpunkter om lag, ordning och migration. Man pekar också på att den fria marknaden inte kan vara absolut, att den globaliserade ekonomin möjliggör för fientliga stater att plundra västländer på deras industrikapacitet och därmed försvaga dem ekonomiskt och socialt. Man är också kritisk till multinationella bolag utan nationell lojalitet, som man anser är skadliga för det egna landets intressen. Istället efterfrågas en ekonomisk politik som visserligen slår vakt om fritt företagande, men som samtidigt mildrar hot mot just nationella intressen. Man vill ha en politik som eftersträvar oberoende från fientliga stater, skyddar industrier som är viktiga för försvaret och utvecklar den tillverkningskapacitet som är avgörande för det allmänna bästa.  

Postliberalismen, som USA:s vice president J.D. Vance uttryckt sympati för, och som företräds av tänkare som Patrick Deneen, Adrian Vermeule och Sohrab Ahmari, har slagit an en ton genom att peka på att den liberala frihetens värsta fiende är liberalismens egen framgång. När individens rättigheter har satts i centrum har det gemensamma goda trängts undan och följden har blivit en atomisering. Gemenskaper som familjen, kyrkan och lokalsamhället har brutits ned, vilket i sin tur kommit att ställa krav på en mer repressiv statsmakt för att hantera den ensamma okontrollerade individen.

Denna utveckling har dessutom fått materiella uttryck. Nedlagda fabriker, övergivna samhällen och urholkad framtidstro är verklighet i delar av USA sedan industrijobben flyttat utomlands, vilket Vance pekade på i sin bok Hillbilly Elegy från 2016.

Det goda livet

Tankarna är dock inte nya. Redan de katolska distributisterna för ett sekel sedan formulerade liknande kritik, men de erbjöd också en mer sammanhängande vision för samhället än dagens postliberaler. Postliberalerna erbjuder kanske inga lösningar, men de pekar på verkliga problem. Fallande födslotal, taskig reallöneutveckling, en utbredd rotlöshet och lokalsamhällens förfall. Många väljare känner att den inslagna vägen inte kan fortsätta.

Den tidigare Mitt Romney-medarbetaren Oren Cass driver sedan 2020 tankesmedjan American Compass, där han bland annat talar sig varm för tullar och menar att den amerikanska högern måste göra upp med sin tidigare inställning till marknadsekonomin. I en intervju med Tucker Carlson säger han följande: Och jag tror att konservativa har en djup förståelse och övertygelse om att det goda livet handlar om mer än bara individuell frihet, självständighet och konsumtion av saker.

Det är inget nytt förhållningssätt att ekonomin är ett medel snarare än ett mål i sig. Den amerikanska högerns tidigare försvar av marknadsekonomin handlade om att en marknad som staten håller sig borta ifrån är det bästa sättet för vanliga amerikaner att få en bättre livssituation. Nu har allt fler konservativa i stället pekat ut de senaste decenniernas liberalism – och den fria marknadsekonomin – som en förklaring till varför det goda livet för många vanliga människor är på väg bort. Det vi ser är tvära kast där många tidigare sanningar numera inte gäller.

Det går att ifrågasätta de nationalkonservativas och postliberalas historieskrivning och dystopiska samtidsteckning, men problemen de beskriver bör tas på allvar och adresseras av marknadsekonomins försvarare. För när kritiken mot liberalismen blir alltför bred riskerar marknadsekonomin att dömas ut i samma svep. Och då hotar man att kasta ut barnet med badvattnet och skapa större problem än de man vill lösa.

Säkerhetspolitikens återkomst

Även om marknadsekonomins påstådda effekter på de mer mjuka frågorna har påverkat de konservativas inställning, har säkerhetspolitikens återkomst satt ett mer definitivt avtryck. Betydelsen av covid-pandemin, Rysslands invasion av Ukraina och den allt större oron för Kinas framväxt går knappast att underskatta och har resulterat i att marknadsekonomiska principer fått stryka på foten till förmån för säkerhetspolitiska intressen.

Covid-pandemin ställde gamla sanningar på ända. Nedstängningar av samhällen, fabriker, och störningar av leveranskedjor gjorde rejäla hack i skivan för den globala ekonomin, vilket fick till följd att många företag tänkte om gällande fördelar och nackdelar med att ha produktion utomlands. Pandemins effekter på produktion och tillgänglighet i kombination med ökade säkerhetspolitiska spänningar har ofrånkomligen också påverkat det säkerhetspolitiska tänkandet. Frågor som sårbarhet, resiliens och företagens möjlighet att verka i händelse av kris och krig har fått större betydelse på dagordningen.

Ett bra exempel på hur det kan låta när säkerhetspolitiken trumfar ekonomisk effektivitet är återigen Marco Rubio. Han menar, vid sidan av de mer sociala konsekvenserna, att en ohämmad marknadsekonomi är en dålig säkerhetspolitik, eftersom den låter Kina dominera produktionen av strategiska insatsvaror och maskiner, kontrollera världens telekommunikation och utbrytningen av sällsynta mineraler. Han vill istället se statliga långsiktiga utvecklingsprojekt och upphandlingar av exempelvis militär teknologi, för utan detta kommer inte USA att kunna mäta sig med Kinas framsteg. Det Rubio vill se är en ny amerikansk industripolitik:

Konservativa kan erbjuda en mer övertygande och realistisk vision för amerikansk industri. Vårt mål bör vara att stödja amerikanska tillverkare så att vårt land har en industriell bas som kan sätta stopp för vårt beroende av utländska marknader för varor som är avgörande för att upprätthålla en fri och välmående republik.[1]

För att flytta fokus till vårt eget land ser vi också här hur säkerhetspolitiken trumfar tidigare ambitioner. Beslutet att släppa in Kina i WTO 2001 motiverades av västvärlden med att det vid sidan av rent ekonomiska fördelar också skulle bidra till en positiv utveckling av den kinesiska politiken, något som inte blev fallet. I dag ser vi exempel på hur kinesiska direktinvesteringar stoppas i Sverige med säkerhetspolitiska argument. Den globaliserade ekonomin ses inte längre bara ett verktyg för att skapa välstånd och fred, utan också som ett verktyg för att åstadkomma oönskade inflytanden.

Inte helt svartvitt

Även om de senaste årens utveckling inom den konservativa rörelsen är märkbar är inget hugget i sten. Den utveckling som har skett i amerikansk konservatism går inte att i samma utsträckning skönja i Europa. Å andra sidan har europeisk konservatism sällan förespråkat samma typ av oreglerade marknadsekonomi.

Vi ser samtidigt motsatta trender likt den argentinske presidenten Javier Milei, en något svårdefinierad politiker som dock rönt uppskattning bland många konservativa. Han är en uttalad anarkokapitalist och tydlig med att ha inspirerats av den österrikiska ekonomiska skolan. Han har gjort den ekonomiska politiken till sin viktigaste fråga och är minst sagt bestämd med att genomdriva den. Men om det främst är den ekonomiska politiken eller hans oppositionella attityd som tilltalat konservativa är svårt att veta. Mileis libertarianska vänner exempelvis i Heritage Foundation, Cato Institute och Ludwig von Mises-institutet gör fortsatt vad de kan för att övertyga sina tidigare allierade i den amerikanska högern.

Europas nationalistiska partier, varav många med stort inflytande i sina respektive länder, har sällan satt ner foten i ekonomiska frågor, eller i varje fall inte gjort den till en profilfråga. Men med tankegångarna i USA, som vare sig man gillar det eller inte brukar påverka Europas politiker, är det kanske bara en tidsfråga till att den ekonomiska politiken också får ett avgörande utrymme i dessa partiers retorik.

Uppenbart är dock att den som fortsatt vill se en framtid för fria marknader har ett digert arbete framför sig och det kommer att handla om att ge svar på varför marknadsekonomins dåliga rykte är oförtjänt. De problemen som marknadsekonomins skeptiker pekar på ska inte blundas för utan bemötas, vilket förhoppningsvis kan få den konservativa skeptikern att lyssna. Vill vi att människor fortsatt ska värna marknadens frihet, måste vi visa att marknaden också kan tjäna det gemensamma goda.

Mattias Holmström är teol. kand. och fil. kand & Tony Gunnarsson är pol. kand. De är redaktörer för Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden.

[1] Industrial Policy, Right and Wrong | National Affairs