Holmström & Gunnarsson: Konservatism och marknadsekonomi – Konservatismen gifter sig med kapitalismen

Detta är del tre av tre av en historisk tillbakablick på konservatismens förhållande till marknaden. Läs del ett här och del två här.

Efter andra världskriget skulle världen aldrig bli som förr: så mycket hade gått förlorat, så mycket ondska hade omsatts i storskalig handling. På något sätt behövde man försöka läka och bygga upp Europa igen. De konservativa såg att den västliga kapitalismen var oöverträffad i att skapa tillväxt, men också att den kunde, och behövde, kombineras med ett kristet försvar för det mänskliga livet och värdigheten. För att motverka att totalitära krafter återigen kom tillbaka med samma kraft behövde man på ett genomtänkt sätt hantera den sociala frågan likt 1800-talets utmaningar.

Ett tydligt uttryck för denna tanke var den sociala marknadsekonomi som implementerades efter kristdemokraten Konrad Adenauers (1876–1967) makttillträde i Västtyskland 1949. Den av Adenauer och finansminister Ludwig Erhard (1897–1977) anförda politiken kom att bli ett konservativt flaggskepp i det att den åstadkom social stabilisering i kombination med kraftig ekonomisk tillväxt. Receptet för att åstadkomma ”det västtyska undret” var att samtidigt främja ekonomisk frihet och socialt ansvar genom sträng budgetdisciplin, låginflationsregim, skattesänkningar, stöd till småföretag och över huvud taget fokus på decentraliserat ägande. Konkurrens främjades genom statsinterventionism mot konkurrensbegränsningar samt avreglering av pris- och produktionskontroll, samtidigt som en konservativ välfärdsdoktrin genomdrevs för att värna familjebildning och socialt utsatta, en politik som i synnerhet tog sig i uttryck under Franz-Josef Wuermelings tid som förbundsminister för familjeärenden

Politiken bakom det ekonomiska undret vilade tungt på Wilhelm Röpkes (1899–1966) idéer. Röpke och andra företrädare för Freiburgskolan kom även utanför Västtyskland att ha en avgörande roll i att vinna de konservativa åt marknadsekonomin, genom att adressera de invändningar konservativa hade vid tiden. Kritiken kom bland annat från katoliker som ansåg att kapitalismen satte ekonomi före religiösa värden och från bönder och småföretagare som såg frihandel och storskalighet som ett hot mot den egna verksamheten, traditionen och självständigheten. Freiburgskolan kom att utveckla en marknadsvänlig hållning som hämtade näring både från österrikiska skolan och den historiska skolan och som tog i beaktande vissa invändningar från distributismen och den katolska socialläran, vilket blev den sociala marknadsekonomin. Med denna Röpkes konservativa kapitalism att luta sig mot kunde så konservatismen med större självförtroende attackera socialismen, en ideologi som den alltid instinktivt ogillat, utan att behöva klä sig i liberal argumentation.

I Sverige skedde under Jarl Hjalmarson viktig konservativ idéutveckling tätt förknippat med begreppet Ägardemokrati. Ägardemokratin gifte gods från distributisterna med arvet från den svenska egnahemsrörelsen och bland andra Gösta Bagges tankar om att staten skulle erbjuda hjälp till självhjälp. Den tog idén om den självägande odalbonden in i 1900-talet och anpassades till den moderna medelklassen. Denna ”radhushöger” menade att ägande både byggde välstånd och danade till ansvar. Men efter att ha misslyckats med att nå regeringsmakten kom den ekonomiska retoriken inom Högerpartiet att med tiden ta en allt mer liberal prägel.

Under Kalla kriget framträdde de konservativa i Europa som de främsta försvararna av marknadsekonomi och mänsklig värdighet i opposition mot socialdemokratin och inte minst mot kommunismen i östblocket. Den konservativa argumentationen för marknadsekonomi tog hänsyn till äldre kristna motargument. Marknadsekonomin handlade i grund och botten inte om materialism, utan om att säkra mänsklig frihet och värdighet. Misstron mot ett centralstyrt samhälle bottnade bland i oron hur det skulle utmana religions- och samvetsfriheten.

Den kristdemokratiska rörelsen var som ovan nämnt på kontinenten intimt förknippad med den sociala marknadsekonomin. Olika kristna rörelser i Amerika, Östeuropa och Norden kom att med kristen människosyn och social marknadsekonomi i ryggen ta upp kampen mot socialismen. Trots högerns motstånd mot den stora staten misslyckades man överlag både i debatten och i praktiken med att hålla tillbaka staternas expansion. Från 1913 till 1980 ökade de offentliga utgifternas andel av BNP från 13 till 42 procent, där den kraftigaste ökningen skedde från 1960.^[1]

I Sverige och många andra europeiska länder var socialdemokratin den dominerande kraften som fortsatte att öka den offentliga sektorn. Men under 1970-talet fick till slut den svenska skenande fondsocialismen och centralstyrningen en kraftfull motståndare i Centerpartiets Thorbjörn Fälldin (1926–2016). Med visionen om det decentraliserade samhället, en kristen socialpolitik och en miljö- och landsbygdspolitik byggd på förvaltarskapstanken erbjöd han ett konservativt alternativ till betongsocialismen. Tillsammans med bland annat Högerpartiets Gösta Bohman (1911–1997) lyckades han vinna valet och, vad viktigare var, få Socialdemokraterna att med tiden överge sina ambitioner att helt socialisera Sverige. ”Den fria marknadsekonomin är inte bara en ekonomisk nödvändighet, utan en förutsättning för individuell frihet och mänsklig utveckling”, som Bohman uttryckte det 1976.

Det var konservativa krafter snarare än det liberala Folkpartiet som ledde motståndet mot löntagarfonderna. Även i andra västländer växte en konservativ motreaktion mot 68-rörelsen och 70-talets vänstervåg. En annan betydelsefull insats från konservativt och kommunitarianskt håll var att kritisera den förklädda socialism som framfördes av liberala teoretiker likt John Rawls (1921–2002), som argumenterade för ”okunnighetens slöja” som vägledande princip. Konservativa betonade i stället vikten av familj, äganderätt och förvaltarskap.

Att opponera sig mot socialismen bakom Järnridån var under 70- och 80-talet fortsatt både svårt och riskfyllt. Ledande i kampen mot kommunismen var ofta kristna konservativa krafter som såg marknadsekonomin som nödvändig inte bara för att kunna lämna elände och ekonomisk stagnation, utan också för att återvinna friheten i den privata sfären. Den katolska kyrkan med påven Johannes Paulus II i spetsen och Solidaritet i Polen visade vägen i motståndet mot centralplaneringen, krävde öppningar för fritt företagande och ökat privat ägande. Den sociala marknadsekonomi de förespråkade vann gehör i breda folklager och undergrävde de marxistiska föreställningarna i hela Central- och Östeuropa. Den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn (1918–2008) var en annan viktig röst som visserligen tog avstånd från den materialism han menade genomsyrade Väst, men som krävde nedmontering av det kommunistiska systemet som kritiserades för att vara både förtryckande och avhumaniserande. Han lyfte i stället fram det decentraliserade och lokala ägandet, självförsörjning och att en stegvis infasning av marknadsekonomin var nödvändig för att återställa den mänskliga värdigheten i Sovjetunionen. Annars var vid tiden den kapitalistiska liberalkonservatismen, med Ronald Reagan och Margaret Thatcher i spetsen, avgörande för att pressa den sovjetiska ekonomin och ge hopp till dissidenter i Ungern, Tjeckoslovakien och andra länder. Roger Scruton och Thomas Sowell har från 1980-talet och framåt varit viktiga för att intellektuellt befästa marknadsekonomins och konservatismens starka band med varandra.

Men denna frihetligt inriktade liberalkonservatism, som i Sverige fick starkt fäste i Moderaterna och Ian Wachtmeisters Ny Demokrati, blev under 1990-talet och 2000-talet allt mer ekonomiskt inriktad och allt mer liberal. Liberalismen blev center-högerns dominerande kraft och det konservativa perspektivet tynade bort. Liberaler med olika politiska etiketter drev på för privatiseringar och avregleringar i kombination med progressiva sociala reformer, i både öst och väst. Konservativa såg att reformerna oftast var av god art, men att de i många fall var för häftiga eller gick för långt. Den oordnade avregleringen av den sovjetiska ekonomin öppnade fältet för oligarker och orsakade en hastig avindustrialisering med massarbetslöshet som följd, vilket orsakade oförtjänt skada för marknadsekonomins rykte i Östeuropa. I Västeuropa har inte minst politiken för fri internationell rörlighet och frihandel kritiserats av konservativa för att ha orsakat skadlig massmigration, avindustrialisering och farligt importberoende av inte minst Kina.

Kapitalismen åter utmanad

Under 2000-talet har dock kapitalismen för många konservativa fått dåligt rykte för att den, eller åtminstone dess varumärke, uppträtt samman med antingen naiv liberalism, eller i en farlig allians mellan globala företagsjättar och svällande statsapparater. I det förra fallet handlar det om liberala krafter som menat att frihandel samtidigt måste innebära fri invandring och att ökat ekonomiskt utbyte alltid måste trumfa andra preferenser, må de så vara säkerhetspolitiska överväganden, sociala värden eller bibehållen nationell suveränitet. I det senare fallet har politiker som strävat efter centralisering av den politiska makten, till stater, EU eller andra överstatliga organisationer, krokat arm med dominanta storföretag som lobbat för ökad reglering i syfte att minska konkurrensen från mindre aktörer.

Resultatet har blivit en byråkratisering av Väst och ett politiserat näringsliv som i vissa fall gått den politiska maktens ärenden genom att medverka till censur, att styra det politiska samtalet och bidra till den intersektionella vänsterns kulturkamp. För vissa konservativa har detta påverkat bilden av näringslivet i stort. I den ”Paris-deklaration” som Roger Scruton och en rad andra framstående konservativa undertecknade 2017 noteras att Europa blir allt mer reglerat: ”Regler — ofta utformade av ansiktslösa byråkrater i maskopi med starka egenintressen — styr våra arbetsrelationer, våra affärsbeslut, våra pedagogiska kvalifikationer, våra nyhets- och underhållningsmedier.”

Idag befinner sig relationen mellan konservatismen och marknadsekonomin i en svacka, tillfällig eller mer långvarig, det återstår att se. Oaktat utkomsten är historien till tröst för de som vill se att äktenskapet ska bestå. Genom tiderna är det i huvudsak marknadsekonomins bitvis disruptiva effekter som orsakat motstånd bland konservativa, snarare än principerna i sig. Historien har visat att dessa utmaningar går att hantera, men för det krävs också en genuin vilja till förståelse av problemen.

Mattias Holmström är teol. kand. och fil. kand & Tony Gunnarsson är pol. kand. De är redaktörer för Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden.

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.

[1] Tanzi V., The economic role of the state in the 21^st century, 2005