Holmström & Gunnarsson: Konservatism och marknadsekonomi – två kivande bröder  

Detta är del ett av tre av en historisk tillbakablick på konservatismens förhållande till marknaden.

Den fria marknadsekonomin utmanas inte endast av vänsterkrafter och tillväxtkritiker, utan också från ett mycket bredare konservativt håll än tidigare – smällar som tar mycket hårdare. 

Att en mindre väckelse av kritik mot frihandel och marknadsekonomi skulle bryta ut inom den konservativa högern är måhända anmärkningsvärt. Men det konservativa förhållandet till marknadsekonomin har aldrig varit okomplicerat. Kanske är det för de flesta betraktare inte heller alltid särskilt tydligt, eftersom ekonomiska resonemang sällan stått i centrum för konservativt tänkande. Det är också en av de centrala konservativa poängerna: ekonomisk tillväxt och effektivitet är av godo, men är ett medel för att uppnå andra värden, snarare än ett mål i sig. En alltför långtgående ekonomistisk syn på människa och samhälle, kan slå över i materialism och sätta människan på undantag.  

Det är ofrånkomligt att inte nämna Donald Trump i det här sammanhanget. Han har inte bara talat sig varm för införandet av tullar, vilket han kallat det vackraste ordet han vet. Han har också visat att tullhotet är ett effektivt vapen att använda för att få sin vilja igenom. I den amerikanska debatten har tullar blivit något närmast trollbundet, en magisk nyckel för att säkerställa det trygga samhällets fortlevnad. 

Trump har inte minst pekat på det tidiga 1900-talet, när USA inte hade någon inkomstskatt och de amerikanska tullarna drog in så mycket pengar att staten inte visste hur den skulle spendera dem. Den guldåldern vill han reprisera. Den konservative kommentatorn Tucker Carlson har sagt att han vill att staten ska förbjuda självkörande lastbilar i syfte att rädda lastbilschaufförernas jobb, något som slår an samma ton som rösterna att använda tullar för att säkra amerikanska industrijobb.

Intention med att införa tullar, skatter och regleringar är inte fel. Få torde med handen på hjärtat kunna säga att det är enkel fråga att göra lastbilschaufförer eller industrianställda arbetslösa – om det skulle kunna hindras genom några politiska beslut. Konsekvenserna blir så mycket större än bara förändringen på arbetsplatsen. Det handlar om personer med familjer att försörja, som kanske tvingas bryta upp från sin hemort för att söka jobb på andra platser eller för den delen bli arbetslös och tvingas betrakta sig själv som passé, att det man gjort under sitt liv inte längre är efterfrågat. Frågorna är inte enkla och att det får gehör bland konservativa väljare är egentligen inte att förundras över. Men det är vad Frédéric Bastiat (1801–1850) skulle ha beskrivit som det man ser och det man inte ser: enkla politiska lösningar med positiva effekter döljer de långsiktiga konsekvenser som inte är lika uppenbara.  

Den frihandelsvänlige som känner sig oroad över den amerikanska utvecklingen kan möjligen känna ett visst lugn genom att inse att detta inte är något nytt. Dragkampen mellan konservatismens sociala sida och de positiva effekterna av en fri marknadsekonomi är något som löper som en röd tråd genom historien.  

Kristendomen som marknadsekonomins motståndare och möjliggörare 

Konservatismen brukar sägas ha uppstått som en motreaktion på den franska revolutionen. Men konservatismen lutar sig också tungt mot äldre läror som det antika idéarvet, kristendomen och europeiska samhälleliga sedvänjor.  Idéerna är alltså inte nya, men aktualiserades och slogs fast tydligare när den gamla samhällsstrukturen utmanades.

Den som blickar bakåt mot medeltiden får en ledtråd till konservatismens stundtals kluvna inställning till kapitalismen. Kyrkoläraren Thomas av Aquino (1225—1274) lade, influerad av Aristoteles, grunden för vad Friedrich von Hayek (1899–1992) kom att kalla ”den medeltida och tidiga moderna kyrkans antikommersiella inställning. Det handlade om kyrkans fördömande av ränta som ocker, dess lära om det rätta priset och dess föraktfulla behandling av all form av pris”[1].  

Medeltidens samhällen kan med vår tids mått mätt knappast sägas ha varit särskilt dynamiska eller marknadstillvända. Snarare byggde de på maktbalans, ärvda privilegier, skråväsende och släktförpliktelser. Även om detta bidrog till en stabilitet och samhällelig förutsägbarhet krympte det möjligheten till initiativ, rörlighet på arbetsmarknaden och vad vi i dag slarvigt kallar “klassresor”. Den sociala ordningen ansågs vara given av Gud och kyrkans etiska kravställan på exempelvis samhällsekonomin var välargumenterad. Men även om ordningen ansågs vara given av Gud är den i grund och botten rent mänsklig, apropå amerikanska truckers.

Men att på grund av detta avfärda kristendomens inflytande på marknadsekonomins framväxt som något enbart negativt vore att göra det alldeles för enkelt för sig. Det är svårt att komma ifrån att kapitalismen som vi känner den i dag har vuxit fram ur, och blomstrat i, den kristna kultursfären. Den amerikanske historikern Thomas E. Woods (1972–) har lyft fram ett annat perspektiv än Hayek, nämligen att den medeltida kyrkan, genom sina stabila institutioner, lade grunden för marknadsekonomin. Kyrkans rättsordning influerade det europeiska rättssystemet som skyddat privat egendom och avtalsrätt. De ur kyrkan sprungna universiteten blev centrum för intellektuella framsteg inom bland annat ekonomisk teori och klostren främjade företagande, produktivt arbete och innovation.  

En central poäng hos många konservativa tänkare är också att kapitalismen är det ekonomiska system som är mest förenligt med den kristna människosynen, liksom att en fungerande kapitalism måste vara byggd på kristen etik. Bland många andra har filosofen Larry Siedentop (1936–2024) argumenterat för att kristendomen spelat en avgörande roll i skapandet av den västerländska idén om individens frihet, värdighet och ansvar. Den kristna synen att människan är skapad till Guds avbild och att varje individ har ett oförytterligt värde har lagt en moralisk grund för privat äganderätt och fri företagsamhet. Personalismen, en bärande del av kristdemokratin, ser att människans rätt att ta initiativ, skapa och arbeta är en förlängning av den kristna respekten för individen. Många tänkare har påpekat hur kristendomen, och i Max Webers fall specifikt protestantismen, har främjat kapitalismen genom dess uppmaning till hårt arbete, personligt ansvar, sparsamhet och förvaltande. 

Positiva till marknaden och den rådande samhällsordningen

Edmund Burke (1729–1797), som brukar ses som konservatismens centralgestalt, varnade på sin tid för obetänksamma politiska ingrepp i handel och marknadsmekanismer, argumenterade för låga skatter och stod i ekonomiska frågor nära sin vän frihandelsförespråkaren Adam Smith (1723–1790). De konservativa kritiserade Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) och andra upplysningsfilosofer för deras tankar om allmänviljan och jämlikhet som gav mandat till den ödesdigra franska revolutionen och andra samhällsomstörtande experiment. Rousseaus utopism innebar en tro på mänsklig fullkomlighet och stod därmed i direkt motsats till den kristna världsbilden.  Han menade vidare att privat ägande var roten till ojämlikhet och orättvisa – en uppfattning som riskerade att kullkasta den rådande ordningen.

Men insikten om svårigheten att genom central planering framställa ett perfekt samhälle var för konservativa självklar, inte minst på grund av vetskapen om människans fallna natur. Därför förespråkades den spontana ordningen, det organiskt framvuxna samhället, som det bästa alternativ vi människor har för att både upprätthålla stabilitet och frihet samt tillvarata mänsklig flit och initiativkraft. Att sätta makten i händerna på ett fåtal samhällsomstörtare ansågs vara alltför riskabelt. 

I Tyskland vände sig Friedrich Julius Stahl (1802–1861) mot övertron på människans kunskap och förmåga. Staten, rätten och ekonomins utformning bör inte underkastas folksuveräniteten och centralplanering, utan bör framför allt vila på marknadens naturliga ordning och det historiskt framvuxna rättssystemet. Stahl anses ha varit en föregångare till Ludwig von Mises (1881–1973) i det att han visade på den centralplanerade ekonomins omöjlighet och arbetsvärdesteorins brister.

Alexis de Tocqueville (1805—1859), menade att ekonomisk frihet är en förutsättning för personlig och politisk frihet. Han noterade under sin resa i Amerika att en friare ekonomi, starka frivilliga sammanslutningar och decentralisering av politisk makt främjade innovation och välståndsutveckling bättre än starka centralmakter och stelbenta aristokratiska system, vilket var det vanliga på hemmakontinenten Europa. Det amerikanska samhället tycktes honom vara mer rättvist, och främja goda dygder, eftersom det var mer meritokratiskt och möjliggjorde att man arbetade sig till en bättre ställning i samhället.  

Liknande tankar återfinns hos den brittiske politikern Lord Acton (1834—1902), känd för att ha myntat uttrycket ”all makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. Om staten tar makten över ekonomin, varnade han, finns intet som hindrar den från att också avveckla andra personliga friheter. De möjligheter som ges i en fri ekonomi och kan användas för illasinnade syften reglerades med fördel av kyrkan och civilsamhällets moraliska inflytande, snarare än statsmakt som enkelt kunde korrumperas.  

Reaktion mot industrialisering och modernitet 

Men den under 1800-talet snabbt framrusande industrialismen ändrade inte bara västvärldens materiella förutsättningar, utan blev också socialt omvälvande. Den ekonomiska rationaliseringen hade påtagliga sociala nedsidor som konservativa blev upptagna med att hantera. Bondesamhället omvandlades och kyrkan försvagades. Man noterade hur industrialismen slog sönder familjer då den först förde mannen och sedan kvinnan från hemmet till arbete på fabriken.  Man bekymrade sig för urbanisering, social oro och massorganisering när tidigare lokala gemenskaper och sociala skyddsnät bröts upp.

Romantiken influerade och förstärkte den kristna bilden av en pågående avhumanisering av samhället. Frihandeln och den ekonomiska liberalismen bidrog till att bryta upp hävdvunna samhällsstrukturer och hierarkier, liksom den trygga rurala livsstilen, menade bland andra fransmannen Louis de Bonald (1754–1840). Den store författaren Fjodor Dostojevskij (1821–1881) gjorde hätska angrepp på den västeuropeiska kapitalismen som han ansåg vara alltför materialistisk liksom att den gödde människans sämsta sidor i form av girighet och egoism. 

En vanlig uppfattning bland konservativa under denna tid var att jordbrukssamhället utgjorde den naturliga grunden för ett stabilt samhälle och redan tidiga statsmän som Klemens von Metternich (1773–1859) försökte skydda den traditionella rurala samhällsordningen mot tidens revolutionära idéer och ekonomiska krafter. Av samma skäl kom konservativa i flera länder kom under 1800-talet att ta strid för bevarande av spannmålstullar. I Sverige blev odalbonden en symbol för ett konservativt ideal; en självägande bonde som förvaltade och utvecklade egendom med hänsyn till tidigare och kommande generationer, som hade ekonomisk motståndskraft att värna sin frihet, men som också var investerad i landets välgång. 

Men den ekonomiska omvandlingen gick inte att stoppa. Från att människan tidigare tydligt haft sin plats på jorden och i den gudomliga ordningen blev hon i industrisamhället föremål för ständiga ombyten av arbete, hemvist och livssituation. Hantverkskunnande och traditionella kunskaper tappade i värde och en del konservativa såg att de hamnade i beroendeställning till större arbetsgivare och därmed blev utan större inflytande över det egna arbetet eller arbetets slutprodukt. Man såg att den industriellt framdrivna urbaniseringen ledde människor bort från traditionella små gemenskaper i byar och släkter, med de sociala skyddsnät som där arbetats fram under sekler, till nya sammanhang i städer, där de blev individer i massan och där personligheten reducerades till att bli en kugge i fabriksmaskineriet. Industrialismens hade frammanat vad Teodor Holmberg (1853–1935) kallade för ett ”massuppträdande” i form av fabriksarbete, militarism och socialism. Han ansåg att detta verkade direkt nedbrytande på människornas självständighet, värdighet och frihet.Människomassan orsakade social konflikt och blev till tändved för revolutionära ideologier. 

Reformera för att bevara

Under senare delen av 1800-talet stödde därför konservativa över hela kontinenten sociala reformer för att hantera industrialismens sociala konsekvenser och blev mer pragmatiska och reforminriktade. Man förespråkade fri företagsamhet, privat ägande och tillväxt, men menade att staten skulle ta större ansvar för skydda de svaga och förhindra sociala klyftor. Konservativa statsmän ansåg att den gamla högern och den politiska eliten i för hög grad negligerade arbetarklassens svåra livsvillkor.  Det fanns en oro för att den politiska utvecklingen i alltför hög grad gynnade industrialismens tydligaste vinnare medan andra grupper stod utan ägande och sämre möjligheter att påverka den egna livssituationen. De konservativa formade därför en ny politik som skulle motverka utvecklingens avigsidor och därmed mota socialismen i grind.  

Benjamin Disraelis (1804–1881) brittiska One-nation conservatism var ett svar på industrialismen, där han försökte hålla ihop samhället och säkra den organiska samhällsutvecklingen genom att reformera arbetarnas villkor, frammana nationell solidaritet för samhällets utsatta och öka de statliga ansträngningarna i fattigdomsbekämpningen. Samtidigt argumenterade företrädare för den tyska historisk-etiska skolan för aktiv socialpolitik, arbetsmarknadslagar och även tullar. Detta omsattes i praktiken under Otto von Bismarck (1815–1898) vars banbrytande sociala och ekonomiska politik kom att få stort inflytande på andra ideologiskt besläktade politiker, såsom personer i den svenska unghögern. Den tyska politiken kombinerade statliga framtidsinvesteringar i infrastruktur, utbildning och industri med socialförsäkringar och pensionslösningar. 

Bismarcks inflytande på den svenska unghögern bidrog till att den utvecklade en reformvänlig nationalism. Nationalismen blev för unghögern och många andra konservativa ett recept för att ena det samhälle som industrialismen kluvit itu. Precis som Disraeli med flera argumenterade man för att såväl stat som högre samhällsklasser hade ett ansvar att lyfta nationens arbetarklass och att hantera den sociala utsattheten. Med en stärkt nationalkänsla kunde landets mer bemedlade förmås att hjälpa till med finansieringen av sociala reformer.  

Men det handlade inte om att omfamna vänsterns ekonomiska idéer, utan att ta udden av socialismen. Genom att stärka arbetarklassens ställning kunde revolutionen undvikas. Högre skatter, omfördelningspolitik och ekonomisk jämlikhetssträvan var inte lösningen på den sociala frågan, för sådant skulle undergräva det personliga ansvarstagandet, den kristna etiken och arbetsmoralen. I stället måste politiken inriktas på att höja tillväxten och nationalförmögenheten. I stället för det socialistiska samhället ville unghögern se en nation av självständiga hemmansägare, starka familjeföretag och en industriell utveckling som gynnade nationen i stort. 

Pontus Fahlbeck (1850–1923) var från 1880-talet en av landets mest inflytelserika samhällsdebattörer och tillsammans med Vitalis Norström (1856–1916) unghögerns vägvisare i socio-ekonomiska frågor. Fahlbeck ville liksom Bismarck se satsningar på basindustri och infrastruktur, men samtidigt stärka arbetarklassens förmåga att själva höja sin egen och landets ekonomiska ställning. Det handlade om utbyggd skola, ekonomisk fostran och satsningar på yrkesutbildning liksom främjande av socialförsäkringar och skyddslagstiftning för anställda. Viktigt var också att göra arbetarna mer investerade i det gemensamma samhällsbygget genom ökat deltagande i offentliga angelägenheter, som allmän rösträtt, förbättrad intresserepresentation och ökat egendomsinnehav. Inte minst inriktade sig de konservativa, exempelvis genom egnahemsrörelsen, på att möjliggöra att fler skulle kunna äga en egen bostad, ett jordbruk eller bli delägare i industrier. Detta motiverade Fahlbeck med att: ”det man själv får hjälpa till att sörja för, brukar fästa sig i människornas hjärtan”.[2] 

Mattias Holmström är teol. kand. och fil. kand & Tony Gunnarsson är pol. kand. De är redaktörer för Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden.

Del två av essän följer i nästa veckas nummer. Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.

[1] Hayek, F. A., Det stora misstaget, Ratio, 1990. Sida 65
[2] Fahlbeck P., Stånd och klasser, Collin & Zickerman, 1892. Sida 196.