Holmström & Gunnarsson: Konservatism och marknadsekonomi – ekonomin och människan

Detta är del två av tre av en historisk tillbakablick på konservatismens förhållande till marknaden. Läs del ett här.

De nya sociala utmaningar som den framväxande liberalismen och socialismen medförde blev också en fråga för den katolska kyrkan att hantera. Påve Leo XIII (1810–1903) skrev 1891 i sin encyklika Rerum Novarum – som på svenska kan översättas till ”Om de nya tingen” – om de nya sociala problem som inte minst drabbat arbetarklassen, vilkas rättigheter han försvarade. Encyklikan, som kom att bli en viktig del i den katolska socialläran, diskuterar frågor som rör arbetsförhållanden, rättvisa och samhällsordning i industrialiseringens tidevarv. Trots detta ska den inte ses som en röst för socialism. Samtidigt som påven försvarade principen om att arbetaren har rätt till en rättvis lön och goda arbetsförhållanden, liksom att staten har ett ansvar att skydda de svaga, försvaras tanken om den privata äganderätten. I stället för konflikter mellan samhällsklasser kritiserar påven såväl ohämmad kapitalism som socialism och förespråkar en harmoni mellan arbetsgivare och arbetstagare, baserat på kristna principer och med syfte att stärka det gemensamma goda.

Tankar om en väg mellan liberalism och socialism formulerades också av andra katolska författare, varav de mest kända kanske är den fransk-brittiske Hilaire Belloc (1870–1953) och engelsmannen G.K. Chesterton (1874–1936). Dessa kallades för distributister och tog sin inspiration bland annat från Leo XIII:s encyklika men också från de medeltida gilleidealen. Distributismens grundtanke var att ägandet av produktionsmedlen skulle vara så spritt som möjligt, varken i händerna på ett fåtal kapitalister eller staten. Detta var dock inte primärt en ekonomisk teori, utan kritiken mot kapitalismen grundade sig i dess påverkan på det vanliga livet.  Chesterton pekade exempelvis ut kapitalismen som det fenomen som förstört familjen, bidragit till skilsmässor och otrohet. Han ansåg att kapitalismen skapat en konkurrens mellan mannen och kvinnan, att den kapat familjeband genom att tvinga framförallt män att flytta i jakt på arbete och att arbetsgivarens inflytande ersatt föräldrarnas viktiga roll när det kommer till uppfostran.

Som parentes kan sägas att frågan om människan som Guds avbild i ekonomin på intet sätt är död, vilket blev tydligt när amerikanen Robert Prevost valdes till påve 2025. Påvenamnet Leo XIV valdes inte av en slump, utan med inspiration av Leo XIII och hans initiativ att navigera i den industriella revolutionen. Den nya revolutionen som Leo XIV vill leda kyrkan igenom är hur de kristna bör hantera människans plats i en ny värld präglad av artificiell intelligens. 

Ideologiskt närstående med distributisterna var de amerikanska så kallade Southern Agrarians som samlades kring manifestet I’ll Take My Stand (1930) och senare Who Owns America? (1936), i vilka de utvecklade en ekonomisk kritik riktad mot såväl socialism som industrialism och storskalig kapitalism. De försvarade ett agrart ideal, där småskaligt jordbruk, lokalt ägande och gemenskap stod i centrum. Ekonomin sågs inte främst som en fråga om tillväxt och effektivitet, utan om att skapa självständiga människor förankrade i familj, lokalsamhälle och natur.

De var skeptiska mot såväl den framväxande storindustrin som statlig centralisering, eftersom båda hotade att skapa beroende, utarmning av kulturen och förlust av frihet. Ett viktigt motiv var att sprida ägandet av mark och produktionsmedel, så att medborgarna kunde bevara sin ekonomiska och moraliska autonomi. De stod för en lokalistisk konservatism, där värdet av tradition, kultur och förvaltarskap stod högre än löften om massproduktion och materiellt överflöd.

Under samma period växte den österrikiska skolan fram. Även om vissa vill hänvisa de ekonomiska tankarna hela vägen tillbaka till Salamancaskolan i 1500-talets Spanien är det kanske riktigare att ge österrikaren Carl Menger (1840–1921) äran för att ha grundat den österrikiska skolans ekonomiska tänkande. Den ekonomiska skolan, som fick namnet av avfärdande kollegor i Tyskland, satte människan i centrum för det ekonomiska tänkandet. Medan den tyska historiska skolan utgick från data, statistik och specifika kontexter för att göra sina ekonomiska analyser satte Carl Menger och hans efterföljare människan i centrum för sitt tänkande. De ansåg att ekonomin inte kan förstås utan att ta hänsyn till att människan agerar medvetet, har preferenser och värderingar och gör medvetna val.

Människans agerande var nödvändigt för att exempelvis förstå hur prisbildning fungerade. Går det att sätta ett objektivt pris på en vara eller är prisbildningen subjektiv? Kan insatsvaror och arbetsinsats vara det som styr priset? Nej, menade företrädarna för den österrikiska skolan. Det som styr priset är människans personliga bedömning och behov för stunden. En hungrig person är beredd att betala mer för en tallrik mat än någon som just har ätit – oavsett om ingredienserna och kockens arbetsinsats är densamma.

Samma sak gällde när man skulle förstå vad ränta är för någonting. För österrikarna var det inte svårare än att det man betalar i ränta är det som någon tycker att det är värt att betala för att kunna konsumera omedelbart – och vad någon tycker det är värt för att skjuta upp sin egen konsumtion.

Det var den ideologiske arvtagaren Ludwig von Mises (1881–1973) som kom att popularisera begreppet praxeologi, läran om mänskligt handlande. Det intressanta för österrikarna var inte vilka val som människor gör utan det faktum att de gör val och hur dessa kan struktureras och förstås. Det var denna insikt om människans betydelse för hur världen fungerar som gjorde att både Mises och den senare lärjungen och nobelpristagaren Friedrich von Hayek (1899–1992) var svurna motståndare till socialism. Ett grundläggande, men avgörande, problem som de identifierade var det så kallade kalkyleringsproblemet. Det innebär att statlig centralplanering är dömd att misslyckas på grund av avsaknaden av det prissystem som uppkommer på en fri marknad, vilket hjälper till att allokera resurser effektivt. Mises menade därför att en socialism inte bara är ineffektiv utan också praktiskt omöjlig att genomföra.

Det var samma förståelse som låg till grund för Hayeks tankar om spontan ordning, att sociala institutioner, kulturer, i själva verket civilisationer, uppstår spontant – utan någon centralplanering:

”För att förstå vår civilisation måste man inse att den ordningen inte uppstod genom mänsklig design eller avsikt, utan spontant: den uppkom genom oavsiktlig anpassning till vissa traditionella och till stor del moraliska praktiker, många som människor ofta ogillar, vars betydelse de vanligtvis inte förstår, vars giltighet de inte kan bevisa, och som ändå har spridits relativt snabbt genom en evolutionär selektion — den jämförbara ökningen av befolkning och rikedom — hos de grupper som råkade följa dem.”

Att den österrikiska skolan, som i politiskt hänseende ofta leder till libertarianism, har inspirerat konservativa rörelser över världen är alltså inte särskilt förvånande. Även om de ekonomiska idéerna i sig ofta tilltalar konservativas förkärlek för en begränsad statsmakt, är också tankarna om en spontan ordning någonting som rimmar väl med de som är tveksamma till utopiska samhällsbyggen och ser värdet av långsamt framvuxna institutioner. 

Tullar – beprövat försök att bevara samhällsordningen

Det vid tiden kanske största avsteget från den fria ekonomins principer var det i konservativa kretsar tämligen utbredda stödet för tullar. En viktig förespråkare för denna hållning var den tyske ekonomen Friedrich List (1789–1846). Han argumenterade för att protektionism och statligt stöd till industrin behövdes i syfte att bygga upp en stark nationell ekonomi som i sin tur var en förutsättning för att upprätthålla nationell suveränitet. I en industrialiseringsfas bör därför, menade han, staten använda tillfälliga skyddstullar för att ge det egna landets industrier tid att växa, skala upp produktionen och bygga upp sin ekonomiska kapacitet tills dess att verksamheterna blivit tillräckligt konkurrenskraftiga för att möta utländsk konkurrens på likvärdiga villkor. Höga skyddstullar tillsammans med navigationsakterna (som skyddat den inhemska sjöfarten) hade varit receptet bakom Storbritanniens tidiga industrialisering och utveckling till en dominerande ekonomisk makt. Att som mindre industrialiserad nation i detta läge idka frihandel gentemot Storbritannien, eller andra länder med försprång, riskerade att göra den egna nationen kroniskt ekonomiskt underordnad och beroende av råvaruexport. Det ansågs också finnas en säkerhetspolitisk poäng i att inte vara för beroende av andra länder och att säkra att teknisk kompetens och produktionskapacitet också fanns inom det egna landets gränser.

Liknande argument hade de svenska förespråkare som argumenterade för protektionism under det sena 1800-talets tullstrider: frihandel gynnade de nationer som redan hade byggt upp en kapitalstark industrisektor, som behövde importera råvaror och jordbruksprodukter billigt. Men för Sverige, argumenterade bland annat unghögerns ekonomiska tänkare Pontus Fahlbeck, var skyddstullar nödvändigt eftersom industrin var i en uppbyggnadsfas, enkelt kunde konkurreras ut och behövde trygga förutsättningar för att ansamla investeringar. Man såg också hur frihandeln påskyndade den redan hastiga samhällsomvandlingen. Den stora importen av billigt spannmål från bland annat USA och Ryssland under 1880-talet hade fått dramatiska konsekvenser för det svenska lantbruket, vilket då sysselsatte de flesta svenskar. Många bönder ruinerades, fick sälja hus och hem och flytta till städer eller till Amerika. Att så många unga och ambitiösa människor, ställda inför de svaga utsikterna för svensk produktion, lämnade landet var ett hot mot landets framtid ansåg de konservativa och yrkade därför på statliga ingrepp.

Tradition och individ som försvar mot socialism

De konservativas ekonomisk-politiska tänkande från sekelskiftet 1900 är inte entydigt, utan spretigt och sökande. Några tendenser och viktiga influenser måste dock nämnas. Först och främst bör man minnas att de konservativas främsta målsättning var att ta udden av socialismen och förhindra en förödande revolution. Man såg att marxismen var kristendomsfientlig och att dess avhumaniserande jargong också skapade ”en avhumaniserad värld, i vilken människor blir abstraktioner, och sanning blott är ett instrument i maktens hand”^[1]. Socialisternas kollektivism och planekonomiska ambitioner bröt tvärt med det organiskt framvuxna samhället och undergrävde motiven till personligt ansvar.

De konservativa ville erbjuda arbetarklassen en annan väg ut ur fattigdom och elände, än den som socialisterna propagerade för. De sökte därför kombinera tillväxtpolitik med sociala reformer och ett ökat statligt välfärdsåtagande. Den svenske högerledaren Arvid Lindman (1862–1936) var exempelvis en av de drivande krafterna i uppbyggnaden av tidiga pensions- och socialförsäkringar, efter tysk förebild, samtidigt som han som ledande industriman hade en tydligt icke-socialistisk inställning till äganderätt och företagande. Att mota socialismen, radikalismen och revolutionära rörelser medförde också ett tydligt konservativt fokus på en stabiliserande ekonomisk politik, som kunde stävja den sociala oron.

Den sociala omvandlingen vid tiden påverkade de konservativas politik, men även dess inre sammansättning. Under 1910- och 20-talet förändras makttyngdpunkten inom inte minst svensk höger, då finansmän, fabrikörer och andra företagare kliver in och tar större plats bland godsägare, officerare, präster och professorer. Några år tidigare hade Allmänna Valmansförbundet (som sedermera blev Moderata samlingspartiet) bildats då konservativa och moderata krafter behövt sluta sig samman mot tidens framväxande radikala element. Arbetsgivarna blev viktiga finansiärer och talespersoner för högern i en tid av konflikter med den framväxande arbetarrörelsen. Den stora stridsfrågan var nu inte längre skyddstullar, som tidigare splittrat de konservativas tidigare riksdagsparti Lantmannapartiet, utan att förhindra hela samhällsordningens kullkastande. De fick med tiden acceptera kungamaktens begränsande och demokratins införande i syfte att avstyra revolution och värna social stabilitet. Man hade tidigare stridit i lika hög grad mot liberaler som socialister, men när avgörande författningsstrider avklarats kom de ekonomiska frågorna åter att stå i centrum. Konservatismen blev borgerlig och stred tillsammans med liberalerna mot socialisterna för att försvara företagsamhet, äganderätt och personliga friheter. Bönderna tappade också över tid inflytande inom högern. Även om jordbruket fortfarande betraktades som ”modernäringen” fick den nu samsas om det politiska utrymmet med andra näringsgrenar. Urbaniseringen pågick i snabb takt, framåt 1930 bodde fler svenskar i städer än på landet, vilket också påverkade konservatismens ekonomiska prioriteringar.

För konservatismen i stort blev naturligtvis konsekvenserna av Första världskriget definierande för mycket av det ekonomisk-politiska tänkandet. Den anglosaxiska ekonomiska modellen hade segrat över den tyska. Med Kejsartysklands nederlag falnade dessbättre också lockelsen för de så kallade ”1914 års idéer” som funnits i vissa begränsade kretsar inom högern. 1914 års idéer anfördes av tyska socialdemokrater som föraktade den västeuropeiska, inte minst den engelska, liberalismen och över huvud taget arvet från den franska revolutionen. De förespråkade uppslutning runt staten, en krigsekonomi, för att besegra Västeuropas, som de ansåg, ytliga individualistiska kultur. Så blev nu inte fallet och den tyska socialismens inflytande på konservatismen kunde i huvudsak läggas till handlingarna. Samtidigt kunde högern stärkas i en annan slutsats, nämligen vikten av att värna det nationella intresset: Det första världskriget hade fällt imperierna och visat på säkerhetspolitiska och ekonomiska risker med att bli allt för beroende av import från andra länder.

Trots att Ententen med USA:s hjälp till slut stod som segrare hade Första världskriget ställt mycket på ända: världshandeln hade trasats sönder, guldmyntfoten övergivits och staterna hade expanderat kraftigt. Storbritanniens tid som dominerande världsmakt var förbi. Europa var ödelagt av krig och i dess efterbörd växte kaos och totalitära rörelser fram. Sovjetkommunismen började tillämpas och systerrörelser på flera håll på kontinenten vädrade morgonluft. Världsekonomins började visserligen att återhämta sig under 20-talet, men fick ett kraftigt bakslag i och med börskraschen 1929.

Det grymma första världskriget hade resulterat i en utbredd nihilism och ateism. Hos många tyskar upplevdes Versaillefredens villkor förnedrande och orättvisa. 1920-talets första halva präglades för Tysklands del av svaga statsfinanser, hyperinflation och massarbetslöshet. När ekonomin efter 1929 återigen dök griper nazisterna makten. Även i andra europeiska utvecklades totalitära diktaturer. Den grymhet som därmed tar vid och kulminerar under andra världskriget är väldokumenterad. Men relevant för detta ämne är att det är i flykt från, eller motstånd mot, nazismens totalitarism, antisemitism och statligt styrda ekonomi som de viktigaste influenserna till dagens konservativa ekonomiska tänkande växer fram. Ludwig von Mises österrikiska skola, Friedrich von Hayeks anti-socialism och Wilhelm Röpkes (1899–1966) ordoliberalism är de kanske viktigaste inspiratörerna till den ekonomiska politik som konservativa försökt att tillämpa sedan dess. En annan inflytelserik flykting undan nazisterna var aristokraten Erik von Kuehnelt-Leddihn som förespråkade en fri marknadsekonomi grundad i individuell frihet och äganderätt, men inramad av kristen etik och socialt ansvar. Han kritiserade både socialism och egalitär demokrati och såg marknaden som ett medel för frihet, förutsatt att den förankrades i tradition och moral.

Uppenbart var att statsapparaterna var fruktansvärda verktyg i totalitära rörelsers händer. Men även i demokratiska länder hade staterna vuxit kraftigt inte bara i ekonomisk omfattning, utan också i befogenheter, uppgifter och reglering. 1944 varnade Friedrich von Hayek för den tilltagande socialismen och centralplaneringen som hotade den personliga friheten. Samma år släpptes i Sverige Gösta Bagges Frihet eller socialism, i vilken han motsatte sig Socialdemokraternas planekonomiska efterkrigsprogram.

Mattias Holmström är teol. kand. och fil. kand & Tony Gunnarsson är pol. kand. De är redaktörer för Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden.

Del tre av essän följer i nästa veckas nummer. Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.

[1] Scruton R., How to be a Conservative, Bloomsbury, 2014. Sida 53.