Gunnar Hökmark: Demokrater måste stå upp för demokratier

Ett litet land omringat av en lång rad stora länder. En liten nation av människor som genom historien drabbats av ständiga förföljelser och hat. En demokrati som skiljer ut sig från grannskapets brutala diktaturer.

Ett öppet samhälle som tillåter människor av olika religion, läggning eller politisk uppfattning att vara öppna med dem, inklämt mellan länder där de som anses sexuellt avvikande, har fel politisk uppfattning eller av en annan religion än de styrande är föremål för förtryck, förföljelse, fängslande, tortyr eller avrättning.

En marknadsekonomi som förenat växande välstånd med en allt mer levande miljö i en omvärld där fattigdom och oligarki förenas med en allt mer utsatt miljö.

Just detta land är i dag mer utsatt för kritik, fördömanden och hat än något annat land. Just detta land ifrågasätts för sin existens och dess folk utsätts för en demonisering som är unik. Det är ingen tillfällighet. Det finns ett hat eller motvilja mot landet Israel som går långt tillbaka i tiden och som oavsett hur uttryckligt det är har antisemitiska rötter, både i dess grannskap och bland olika politiska grupper världen över.

Israel har som alla länder och samhällen sina brister. Men från varje givet perspektiv är det en nation som förtjänar demokratiernas och demokraters stöd, på samma sätt som dess regering bör förtjänar samma granskning och debatt som varje regering i en demokrati.

Den regering som Israel har idag underminerar genom sin politik och sin retorik dess mest grundläggande värderingar, de som har gett Israel dess styrka. Det finns i den israeliska regeringen ministrar som inte borde stå i spetsen för det israeliska folket. Benjamin Netanyahu kämpar för sin personliga makt för att undslippa den granskning och det rättsväsende som tillhör den rättsstat som Israel är.

Detta förändrar inte det faktum att Israel är en demokrati, en rättsstat och en nation som har rätt att få stöd för sin existens och för att man är en demokrati.

Gång på gång har det lilla landet utsatts för militära hot och krig som riskerat att utplåna landet. När alla omvärldens länder 1967 samlade sig för att militärt utplåna det lilla landet var den övermakten total. Men det lilla landet lyckades försvara sig.

År 1973 var angriparna nära att bryta igenom mot det lilla landets centra och nå sina syften. Ständigt sedan dess har landet varit utsatt för omfattande terror, krigföring med raketer och missiler samt hotet från terrorrörelser och andra länder att utplånas.

Den 7 oktober 2023 tog Hamas ett som de såg det ett första steg i att utplåna judar, i en massaker som kom att bli den värsta sedan Förintelsens dagar, med långt över tusen döda och över tvåhundrafemtio människor tagna som gisslan, våldtagna, misshandlade och torterade.  

Det ledde till många regeringars markeringar om Israels rätt att försvara sig men också omgående kritik för att man faktiskt därefter gjorde det militärt. Men de politiska ledare till vänster som klargjorde Israels rätt till att försvara sig fick snart en omfattande kritik på sociala medier och tystnade för att istället kritisera Israel.

Ivern att markera mot Israel var så stor att när en av terrorgrupperna en av de första dagarna efter massakern av misstag sköt missiler mot sjukhuset i Gaza som man hade placerat sig intill så kritiserades Israel för detta. Magdalena Andersson var en av dem som gjorde detta.

Det självklara i att attackera en terrororganisation som år efter år bedriver terror och som utfört massakern, som ett första steg i att utplåna judar, blev till slut något att kritisera Israel för eftersom Hamas förde kriget bland civila. Istället för att kritisera Hamas möttes Israel av grova angrepp i media för att man attackerade Hamas där de fanns och finns.

Palestinska aktivister deltog redan dagen efter massakern i jublande demonstrationer med bilder på de skändade och mördade judarna. Aktivister till stöd för det som kommit att kallas Palestina, som oftast vid dessa demonstrationer anses vara ett land ”from the river to the sea”, det vill säga ett land utan ett Israel, har aldrig krävt ett Palestina fritt från Hamas, aldrig reagerat mot att Hamas dragit kriget över Gazas befolkning, aldrig skanderat att gisslan ska friges och aldrig krävt att Hamas ska lägga ner vapnen.

En stor del av det politiska etablissemanget har stämt in i denna tystnad. Den svenska vänstern har från Socialdemokraterna till det Vänsterparti som visade sig ha antisemitism inkrupen långt in i de röda fanorna tigit om detta som är och varit krigets grundorsak och skälet till allt lidande som Gazas befolkning drabbats av. Magdalena Andersson har inte skilt sig från denna tystnad. Tvärtom försvarade hon in i det sista riksdagsledamoten El-Haj som haft ett uppenbart samröre med Hamas och hävdade mot bättre vetande, sannolikt också sitt eget vetande, att han varit den främste kritikern av Hamas. De bilder och de uttalanden som kunde fästas till El-Haj sa den direkta motsatsen.

Den mediala rapporteringen kom snabbt att ske på Hamas villkor. Svenska medier förlitade sig på Hamas propaganda genom olika institutioner och departement och på lokala journalister som var verksamma under Hamas. Det är som en närmaste motsvarighet att svenska media under andra världskriget skulle ha rapporterat från Nazityskland med Goebbels ministerium som källa. Därför har aldrig någon åtskillnad gjorts mellan stupade Hamas-soldater och civila, oavsett att vi vet att allt för många civila har drabbats av krigets tragedier.

Det förtryck som Hamas upprättade och som användes till att förtrycka Gazas folk, för att upprätta ett islamistiskt samhälle som förtrycker alla och kvinnor i synnerhet, mötte sällan någon kritisk granskning vare sig före massakern eller sedan kriget inleddes av Hamas. Det är ändå så uppenbart att militära tunnlar som är mer omfattande än Londons tunnelbanesystem både har kostat oändliga mängder biståndspengar och lett till mänskligt lidande i ett krig som Hamas har fört bland civila. Den mediala tystnaden har i stort sett varit total om detta och den politiska oviljan inom den svenska vänstern att ens beröra detta absolut.

En stor del av svenska medias företrädare har till och med skrivit under ett upprop som krävde att alla journalister skulle hävda att Israel begick och begår folkmord. Det är en anklagelse som riktas mot Israel och mot judar just eftersom det är Förintelsen av judar som definierat vad folkmord är.

Det sker uppenbart inte något folkmord av palestinier eftersom två miljoner är medborgare i Israel, tre miljoner lever under ockupation på Västbanken – där den israeliska regeringen förvisso tillåter illegala bosättare och extremister att med våld angripa palestinska områden – och två miljoner i Gaza. Det pågår inte något folkmord mot några av dessa däremot ett krig som drabbar människorna i Gaza oändligt hårt och grymt. Tragedin med alla civila offer är stor nog och behöver inte och kan inte beskrivas som folkmord.

Det är uppenbart att den israeliska krigföringen kunde ha varit mindre omfattande och mindre brutal och det kan självfallet diskuteras om det har begåtts krigsförbrytelser men folkmord är det inte. Det blev till ett skällsord som våra ledande journalister använde för att rapportera om kriget. De använde begreppet för att starkast möjligt uttrycka sin motvilja och som på en gång relativiserar begreppet folkmord och samtidigt syftar till att angripa judar för ondska.

En av de ledande journalisterna på Sveriges Radio anser att det krig som nu är, är det krig som har hunnit ikapp Israel motiverat av Israels tillkomst och existen. Hon anser samtidigt att hennes uppdrag är att tänja på public service regler för journalistisk bevakning. Flera hundra svenska journalister vittnade i uppropet om att de inte heller avsåg att rapportera opartiskt om konflikten utan med målsättningen att beskriva Israel som en nation som begår folkmord. Sveriges Radios ledning har skilt ut sig från andra medier genom att säga sig acceptera denna journalistiska inriktning.

Den attityd som kommer till uttrycket i uppropet ska ses mot en annan stämning i journalistkåren, som kommit till uttryck genom de journalister, skribenter och krönikörer som öppet ifrågasatt varför ledande politiska företrädare bär Davidsstjärnan. De menar nämligen att  judiska symbolen är provokativ, med den underförstådda föreställningen att judar i Sverige provocerar genom sin närvaro och sin identitet.

I Dagens Nyheter hyllades ett motmöte till de möten som skulle hållas på minnesdagen den 7 oktober för massakerns offer . Det var planerat i förväg för att manifestera hat mot Israel och kom att förenas med ett hyllande av de aktivister som kom hem från båtresan till Gaza. Det var en båtresa som gjordes i samröre med Hamasaktivister, den sades vara till för att bryta en blockad som inte är och därför hade man heller inte med sig några livsmedel annat än för demonstranterna själva.

Mötet på Sergels torg hyllade aktivisterna på minnesdagen för massakern och mynnade ut i krav på ökat motstånd, på eskalering och på ett Palestina ”from the river to the sea” . Det ansågs av Dagens Nyheters krönikör ge hopp om en ny ungdomsgeneration.

Den antisemitiska malströmmen drar med sig många. Ibland försvaras de palestinska aktivister som stör möten – som vill äga gatan och som förföljer människor – med att de bara använder sin yttranderätt. Men yttrandefriheten kräver inte att du har rätt att störa andras möten, att du har rätt att försöka skrämma andra till tystnad eller att du kan sabotera andras ceremonier för att minnas offer i en massaker.

Det finns en omfattande kritik i Israel mot hur kriget förs, en kritik som jag delar.

Dagens israeliska regering gör sitt eget land och dess värderingar en otjänst. Men det förändrar inte det faktum att Israel är en demokrati och Hamas en totalitär islamistisk våldsrörelse som har utplåningen av judar på sitt program, på samma sätt som Iran har detta. Och kriget drabbar civila för att Hamas för kriget som civila, uppträder som civila och krigar bland riktigt civila.

Kriget hade som sagt för länge sedan kunnat ta slut med att gisslan frigavs och att Hamas la ner vapnen. Men Hamas har under stöd av den palestinska aktivismen här och i andra länder fortsatt kriget och behållit gisslan i strävan att fortsatt kunna döda judar.

Det finns ingen debatt om detta bland palestinska aktivister i Sverige. Och det finns ingen debatt om detta bland de grupper som nu använder hatet mot Israel för att dölja den antisemitism man bär på. Och den malström av antisemitism som har skapats har fått stora delar av det svenska samhället att tiga.

En gång sa vi att det aldrig får hända igen. Det är nu många som låter det hända igen. Vi som är medborgare i det svenska samhället måste resa oss upp från denna tystnad. Vi må fördöma eller kritisera hur kriget förs men vi får aldrig agera så att det blir ett stöd för den palestinska aktivism som är ett direkt eller indirekt stöd till Hamas. Nu kanske det finns möjligheter till fred.

Den möjligheten bygger just på att Hamas lägger ner vapnen och friger gisslan. Vi ska notera att detta steg mot fred har de som stött den palestinska aktivismen aldrig krävt eller demonstrerat för.

Vi måste nu se till att Sverige blir ett land där antisemitism varifrån den än kommer inte får något syre utan bekämpas. Vi måste se till att det hat som frigjorts möts med debatt och det som är rättsstatens medel.

Den konflikt och det hat som har underminerat fred och säkerhet i Mellanöstern i årtionden får inte underminera vårt öppna demokratiska samhälle. Det är drags att vi drar en ovillkorlig linje mot den antisemitism som annars kommer att föra våldet in även i vårt svenska samhälle. Det hot som de utgör har redan förändrat det och skapat rädsla. Nu är det dags att dra gränsen och kräva besked. När en demokrati är hotad måste demokrater stå upp.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedja Frivärld och tidigare Europaparlamentariker. Han mottog 2017 Föreningen Förintelsens Överlevandes tjugosjundejanuaripris