Eric Adamson: En orealistisk debatt om Ryssland

När debatten om “realism” och att “vi måste förstå Rysslands perspektiv” plötsligt blossar upp efter elva års krig i Ukraina, måste den tyvärr bemötas för vilken gång i ordningen det nu är.

I korthet lyder argumentet: Natos expansion genom de östeuropeiska ländernas inträde under 90- och 00-talen, samt Ukrainas val att närma sig EU, “provocerade” en rysk motreaktion – nämligen annekteringen av Krim och den smygande invasionen av Donbass 2014 samt invasionskriget 2022.

Denna argumentation framfördes 2014 och motbevisades redan då som ohistorisk och realistiskt överspelad. 

Nu som då: “Tänk om väst har fel om Ukraina?” “Man kanske får acceptera sitt geografiska öde”. Ja, väst hade fel om Ukraina – i att lämna landet sårbart i EU:s och Natos väntrum. Det öppnade möjligheten för Rysslands anfall.

Att nu börja “tvivla på linjen mot Ryssland” är att inte förstå vår egen samtida historia. Att acceptera sitt geografiska öde står i direkt strid med Sveriges egna realistiska säkerhetsintressen. 

För det första “expanderade” inte Nato österut. Östeuropeiska länder sökte aktivt medlemskap, ofta i stor motvind från väst, för att aldrig mer behöva lida under Rysslands förtryck. Ett realistiskt och självklart val i ljuset av det pågående kriget mot Ukraina.

För det andra sökte Nato efter kalla kriget goda relationer med Ryssland. Ryssland bjöds in till Natos Partnerskap för fred-program 1994, samtidigt som Sverige. Nato-Ryssland-grundakten undertecknades 1997, vilket skapade ett samarbetsformat där Ryssland och Nato konsulterade varandra och samarbetade i säkerhetsfrågor. Men varje försök till samförstånd och samarbete med Ryssland möttes av krig: Tjetjenien 1994 & 1999, Georgien 2008, Ukraina 2014 & 2022.

“Realisternas” argumentation glömmer att Ukraina redan var alliansfritt med ett mycket begränsat anspråk på Nato-medlemskap. Det var först efter rysk aggression 2014 som Ukraina började röra sig mot Nato, precis som Sverige 2023. Dessutom ignorerar ”realisterna” alla försök till diplomati inför, och även under, den storskaliga invasionen.

Därför, för det tredje, handlar inte “Rysslands perspektiv” om säkerhetshot från Nato. Om så vore fallet hade Ryssland skickat trupper längs den finska gränsen 2023 – som Moskva hotade med under Natoprocessen. Istället flyttades förband till Ukraina efter stora förluster. Visst går det att pressa Ryssland. 

Ett svenskt och finsk Nato-medlemskap, liksom ett nederlag i Ukraina, utgör inget existentiellt hot för Moskva. Däremot är ett aggressivt Ryssland ett existentiellt hot för Finland, Ukraina och andra stater i Rysslands grannskap – även Sverige.

Rysslands så kallade “realistiska” säkerhetsintressen gentemot Nato är i själva verket  en ursäkt för en imperialistisk världsbild. Hotfull retorik mot ett Europa, som rustar upp i självförsvar och stödjer Ukraina enligt FN-stadgans artikel 51, är ett försök att förhindra ett starkt och enat Europa – ett Europa där Ryssland inte kan uppnå sina ambitioner.

Den liberala världsordningen – den som Ryssland var välkommen till men avvisade – är grundfundamentet för Sveriges säkerhet. Den är inte idealistisk utan säkerställer mindre länders (som Sverige) suveränitet. Och statens suveränitet är realismens kärna. Här står moralism och realpolitik inte i konflikt. 

Att ifrågasätta Ukrainas och våra finska och baltiska grannars rätt att bestämma över sin framtid är att förkasta också Sveriges suveränitet. Ska Sverige börja göra politiska och ekonomiska eftergifter inför hotet om ryska fjärrangrepp? Redan för 12 år sedan övade Ryssland kärnvapenangrepp mot Sverige. Hybridattackerna har bara ökat under åren. Vart finns egentligen våra röda linjer?

Inget tyder på att Kreml är berett till kompromiss om Ukraina. Det har även Trump bevisat med sina ansträngningar. Ska vi “förstå Ryssland” måste det ske utifrån Kremls faktiska beteende, inte ens egna daterade premisser. 

En öppen samhällsdebatt förutsätter att man tar till sig ny information, vilket det finns gott om efter 11 års krig, forskning och analys. Att på nytt lansera idéer om krigets Ukraina, som prövats och motbevisats i teori liksom på slagfältet, riskerar att öppna dörren för inskränkningar av vår egen frihet.

Eric Adamson är analytiker