Ekwall & Jönsson Hanberg: Hybridkriget kräver prioriteringar

När Jon Andersson utropar att ”krig är stora affärer” (War is big business), borde de flesta nicka med igenkännande men är verkligen krig bra för ekonomin? Denna fråga har stora ekonomer som Keynes, Krugman och Hazlitt försökt att besvara. Oftast räknas också naturkatastrofer in i frågeställningen då det vanligen uppstår kraftig förstörelse av egendom och infrastruktur i samband med en naturkatastrof. Det är lätt att visa på ekonomisk aktivitet kopplat till krig och katastrofer. Även om vissa konflikter lett till teknologisk utveckling – exempelvis andra världskriget – är det viktigt att förstå att nettoeffekten av krig nästan alltid är negativ för långsiktig ekonomisk utveckling. Det är dock sant att vissa militära utgifter har lett till civil teknologisk nytta. Exempelvis har Internet, GPS och moderna kompositmaterial sitt ursprung i militära forskningsprogram. Dessa så kallade spillovereffekter uppstår dock främst i högteknologiska miljöer och är ofta svåra att styra. Svaret på frågan finns att hitta i begreppet alternativkostnad, det värde som går förlorat när en resurs används till något annat än det mest värdeskapande alternativet. Kärnan i begreppet är att man oftast jämför en kostnad man vet att man har med en fiktiv, osynlig kostnad som kan kunde haft i stället. 

I essän ”Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas” (”Det som ses och det som inte syns”), som publicerades 1850, skriven av den franske ekonomen Frédéric Bastiat, försöker han visa hur alla pengar som spenderas inte nödvändigtvis är av netto nytta för samhället.  Detta har kommit att kallas ”the broken window fallacy”. I essän använder Bastiat en allegori om ett krossat fönster hos en affärsinnehavare, orsakat av en pojke. Affärsinnehavaren tvingas då anlita en glasmästare för att laga fönstret, vilket på ytan skapar arbete och aktivitet i ekonomin. Bastiat fortsätter dock resonemanget med att de pengar som gick till reparationen hade kunnat användas till något annat – något som också kunnat skapa arbete och värde. Bastiat kopplar detta även till lagen om oavsiktliga konsekvenser – det som syns (glasmästaren får betalt) döljer det som inte syns (andra potentiella användningar av pengarna).

Under de över 170 år som gått sedan essän publicerades har denna liknelse använts i många olika sammanhang. En vanligt återkommande tolkning – som tas upp även i Bastiats ursprungliga text – är att pojken kanske fick betalt av glasmästaren. Bastiat lyfter då fram frågan om det inte är att anse som stöld när något avsiktligt förstörs. Detta öppnar upp för diskussionen att det i vissa fall kan finnas ekonomiska incitament för aktörer att indirekt gynnas av förstörelse. Bastiat avslutar med att slå fast att, bryta, att förstöra, att slösa är inte att uppmuntra nationellt arbete; eller, mer kortfattat, ”förstörelse är inte vinst”. Men även om ekonomin som helhet förlorar på förstörelse, så finns det aktörer inom ramen för detta som gör fler och större affärer. Vad som är centralt i Bastiats resonemang är att även om vi ser sysselsättning i återuppbyggnaden, ser vi inte de investeringar som aldrig blev av. Detta blir relevant även i fredstida försvarssatsningar, där resurser binds upp i skydd snarare än i produktiv tillväxt. 

När vi rör oss in i samtida säkerhetspolitiska frågor, blir kopplingen mellan ekonomisk belastning och avsiktlig förstörelse ännu mer intressant. I det senaste decenniets säkerhetsdebatt har begreppet hybridkrigföring fått stort genomslag. Hybridkrig beskrivs ofta som en blandning av konventionella militära medel med irreguljära metoder, informationsoperationer och cyberattacker. I Ryssland har detta tolkats som en del av det som i väst kallas ”Gerasimov-doktrinen”, efter ett tal av den ryska generalstabschefen Valerij Gerasimov år 2013. Här kan det vara läge att påpeka att i Ryssland anser man sig vara utsatta för hybridkrigföring från väst, men då handlar det mest om soft power. 

Den ryska annekteringen av Krim 2014 ses ofta som ett exempel på lyckad hybridkrigföring. I en mer samtida kontext kan vi se hur främmande makt försöker påverka andra länder genom sabotage, cyberangrepp och desinformation. I Sveriges fall har kabelbrott i Östersjön, sabotage mot mobilmaster under påsken 2025 samt uppbrutna lås till vattenverk och stölder av kopparledningar hos järnvägen väckt misstankar om gråzonsoperationer. Den ökande mängden överbelastningsattacker mot olika IT-system är också att räkna som gråzonsoperationer. 

Det är inte uppenbart att dessa handlingar enbart är uttryck för vanlig kriminalitet eller misstag (som ibland hävdas). De kan också vara exempel på ”sabotage by proxy” – där lokala kriminella används som verktyg för främmande makts intressen. Dessa proxyaktörer rekryteras för att utföra störningar som gynnar en statlig aktör, men utan att kopplingen går att bevisa.

Främmande makt har flera incitament att använda lokala kriminella. De har redan en antagonistisk inställning till samhället, är operativa och kan agera utan att dra uppmärksamhet. Betalning för uppdrag kan ske genom kontanter, kryptovaluta eller som en del av större affärsöverenskommelser. 

Exempel på sådana uppdrag kan vara att sabotera skolbyggnader, stjäla kopparledningar eller skada kritisk infrastruktur. I flera fall kan sabotage också användas som en distraktion – där polisens resurser binds upp, vilket skapar utrymme för annan brottslighet. 

Om vi återkopplar till Bastiats ursprungliga allegori, blir det intressant att analysera hur drivkrafterna förändras i en mellanstatlig kontext. Pojken (proxyaktören) har incitament att sabotera, eftersom det finns pengar att tjäna. Glasmästaren (främmande makt) får betalt indirekt – inte genom reparationer, utan genom att motståndaren tvingas använda sina resurser på fel saker. Sabotage möjliggör en indirekt styrning av motståndarens ekonomiska prioriteringar som även ger en bromsande effekt på mållandets långsiktiga utveckling.

I detta sammanhang blir det en strategisk vinst för främmande makt att skapa långsiktig ekonomisk belastning för mållandet. Reparationer av skadad infrastruktur tränger undan investeringar i ny teknik eller beredskap. Att avsiktligt sabotera stora gruppers utbildning i ett annat land är att anse som ett mycket effektivt långsiktigt sätt att hindra mållandets utveckling över tid. 

Att särskilja mellan vanlig brottslighet och främmande makts aktiviteter är en stor utmaning. Men om det finns en finansierande aktör bakom, bör det över tid uppstå mönster. Därför krävs nationell och internationell kartläggning av sabotagehändelser, samt förbättrad underrättelseanalys och delning av data mellan myndigheter. Ett annat spår, mellan främmande makt och proxyaktörer, är själva betalningen. Det är därför viktigt att det internationella samarbetet för att förhindra och upptäcka penningtvätt förstärks och utvecklas. I detta arbete har den amerikanska dollarns ställning varit viktig, men under pågående handelskrig så försvagas dollarn, vilket även kan försvåra arbetet mot penningtvätt. 

Samhället behöver också bli bättre på att försvåra själva rekryteringen av proxyaktörer. Detta kan inkludera sociala åtgärder, underrättelsearbete och internationellt polisiärt samarbete. Men vi måste också vara vaksamma på att vissa länder, som deltar i samarbeten, i hemlighet kan agera mellanhand åt främmande makt. 

Vidare kan vi också dra slutsatsen att så länge som vi misstänker att sabotage av infrastrukturer i Sverige inte enbart är genomförda av lokal kriminellas ekonomiska motiv så är det någon främmande makt som anser att vi befinner oss i ett lågintensivt krig med dem. Det är därför viktigt att se användningen av proxyaktörer inom gråzonskrigföring även som ett sätt att upptäcka ifall någon anser sig vara i konflikt med oss. Det kanske är ett tydligare sätt att avgöra än att försöka se detta i olika uttalanden från officiella företrädare av den potentiella främmande makt, som vill oss mindre väl. 

Frédéric Bastiat räknade nog inte med dagens gråzonsoperationer när han skrev sin essä. Men titeln har fortsatt relevans: bara det som syns är det som uppfattas. Samhället måste därför bli bättre på att upptäcka det som inte syns – det som sker i skuggorna. Ju mindre resurser vi behöver lägga på reparationer, desto mer kan vi lägga på utveckling. Likande slutsatser har även Keynes, Krugman och Hazlitt kommit till i sina skrifter. En ökad satsning inom ett område brukar nämligen innebära att det uteblir en satsning i något annat område.

Daniel Ekwall är gästprofessor vid Försvarshögskolan och Freddy Jönsson Hanberg är styrelseordförande för Totalförsvarsstiftelsen

Artikeln publiceras i samarbete med Frivärld.