Edward Hamilton: Wennström blottar enpartistatens brister

September inbjuder till en ovanligt tidig julafton för konspirationsteoretiker. Forskaren Johan Wennström lättar på dimmorna som omger Stay Behind rörelsen. Wennströms arbete är metodiskt, men han drar för höga växlar på dess inverkan på SAF:s strategiska vägval. Ingen tjänar på en återgång till ett korporativistiskt Sverige.

I ”Sveriges sak är vår” (Albert Bonniers förlag, 2025) går Försvarshögskolans Johan Wennström till botten med vad vi vet om Sveriges motståndsrörelse under kalla kriget.

Wennström, en van skribent, ger uttryck för en rik och levande skrivstil när han sammanfattar fyra års forskning på 200 snärtiga sidor.

Mycket om Stay Behind rörelsen vet vi redan. Sverige, likt andra västeuropeiska länder, hade ett nätverk av personer i en tilltänkt motståndsrörelse i händelse av sovjetisk ockupation.

Det är oklart hur många individer som i tysthet varit delaktiga. Som mest, på 1950-talet, kanske cirka 2 500 personer. Fram till början av 1990-talet uppemot, kanske, några hundra.

Wennström skildrar ett antal ledningsgenerationer i hjärtat av rörelsen. Direktören Alvar Lindencrona och Televerkets generaldirektör Håkan Sterky verkade som sammankallande för hemliga möten på Stureplan.

Därefter övertog arbetsgivarorganisationen SAF:s tidigare VD Curt-Steffan Giesecke ansvaret från 1978.

Motståndsrörelsen tycks ha haft ett tyst, men aktivt, stöd från högsta politiska instans, inklusive från självaste statsminister Tage Erlander (S).

Wennström lyckas i boken belägga ett direkt politiskt stöd genom ett regeringsbeslut från 1955 om anslagsförmyndigande om maximalt cirka 1 miljoner kronor (och högst 100 000 kronor för ett enskilt år). Detta är inga betydande summor, men väl ett legalt mandat. AMS hade revisionsansvar.

Wennström lyckas också argumentera övertygande om att motståndsrörelsen inte var skapad, influerat eller drivet av främmande makt (CIA), utan hade primärt svenska förtecken.

Gott så.

När Wennström riktar blickarna mot arbetsmarknadens parters medverkan i den hemliga klubben börjar emellertid frågetecknen att hopas. Det är belagt att såväl LO, LRF och enskilda toppchefer i SAF var invigda i verksamheten.

Men Wennström lyckas inte dölja sitt eget engagemang för välfärdskorporativismen. Wennström driver oblygt en tes om att Gieseckes engagemang i denna halvt obskyra organisation vägledde SAF:s korporativa ansats fram till Gieseckes avgång år 1978 som ”den verkliga bevekelsegrunden”.

Därefter vilseleds läsaren att tro att hans avgång öppnade för SAF:s nydanande ”militans” på tidigt 1980-tal som en ”bidragande faktor”. Allt detta influerade bland annat Moderaterna i en ”nyliberal” riktning, hävdar Wennström svepande.   

Sanningen är att SAF genomgick en kris under 1970-talet där såväl ordförande Tryggve Holm och direktören Giesecke bar ett stort ansvar. Näringslivet var hårt trängda av tredubbla arbetsgivaravgifter mellan 1970 till 1977 och ökade lönekostnader om 40 procent på två år. Till det ska nämnas kraftiga ingrepp genom LAS och MBL samt tilltagande hot om löntagarfonder.

Medan Giesecke uppenbarligen försökte tämja den socialistiska tigern i hemliga möten, höll tigern på att sluka näringslivet. Och kan man verkligen tala om organisationen SAF i detta avseende, eller snarare individen Curt-Steffen Gieseckes egna agerande?

En mer hårdför SAF-ordförande i Curt Nicolin, vald 1976, började hur som helst omedelbart lägga sig i Curt-Steffen Gieseckes styrning av ett förslummat SAF-kansli på Blasieholmen. ”Kursen skulle läggas om”, menar Olof Ehrenkrona i en biografi om Nicolin.

År 1978 fick raskt Giesecke gå vidare till nya uppgifter som VD för Trygg Hansa och på fritiden chef för en tynande ”Operation Metro”.

Den viktigaste slutsatsen i Gieseckes agerande visar ändå hur starkt sammankopplade såväl fack och näringsliv var med enpartistaten Sverige under andra hälften av 1900-talet.

I boken beskrivs mysiga sommarkvällar där VD för SAF Curt-Steffen Giesecke blickar ut över västkustens stränder tillsammans med LO:s avtalssekreterare. Det som skildras är kvintessensen av mazarin-möten mitt i Harpsunds-eran.

Under samma tid fanns för övrigt andra aparta organisationer och individer som IB och Ebbe Carlsson som med Partiets goda minne fick sväva fritt i gränslandet mellan parti, stat och korporativa kroppar. Och en AMS-styrelse, arbetarrörelsens högborg, med fullt mandat att styra Sveriges påtänkta motståndsrörelse (!).

Nej, här finns väldigt lite inspiration att hämta för den som vill bygga upp totalförsvaret eller andra närliggande organisationer i dagens utsatta omvärldsläge.

Teknik slår politik. Ett aktuellt exempel är Ukrainas marknadsdrivna försvarsförmåga som är överlägsen en seglivad korporativistisk modell.

Avslutningsvis, Johan Wennström lyckas på ett metodiskt sätt beskriva vad vi kan veta i en organisation som per definition har varit hemlig. Vad vi kan konstatera är att Socialdemokratins hemliga klubbar och likaledes hemliga dialoger med USA förhalade och försvårade Sveriges anslutning till NATO. De enda som tjänade på dubbelspelet var Partiet, inte Sveriges dedikerade patrioter som ville försvara vårt land.

Det är likafullt svårt att få en bild av hur betydande motståndsrörelsen egentligen var. Tidigare författare, som Rolf Ekéus, skriver ned motståndsrörelsens innebörd. Thage G Pettersson intervjuas i Wennströms bok och har svårt att minnas avgörande händelser. Av döma av det statliga anslaget var motståndsrörelsens egentliga bidrag också lågt.

Det är sannolikt mycket vi dock inte vet om varken historien eller hur en svensk motståndsrörelse skulle organiseras idag.

Och det är lite tjusningen med Wennströms forskning.

Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra) och sitter i redaktionen för Svensk Tidskrift

Källor:
Wennström, ”Sveriges sak var vår” (2025)
Ehrenkrona, ”Nicolin – En svensk historia” (1991)
Johnson, ”Curt Nicolin – Ingenjör, Direktör, Debattör” (2021)