Edward Hamilton: Putins maktspel med historien lämnar ett sargat skal

9 maj är president Vladimir Putins viktigaste högtidsdag. På Röda torget radas det som finns kvar av Rysslands hårt sargade militär. I brist på andra segrar har Sovjetrysslands insatser under andra världskriget blivit ett historiskt kitt för en hårt pressad regim. Men en rubbad historieskrivning lämnar trauman, förvirring och tomhet efter sig. Flera böcker i ämnet visar varför vi alla bör vara på vår vakt.

Den ryska propagandan om att fascister styr Ukraina och att Rysslands invasion år 2022 i själva verket är ett sätt att rädda landet från nazistisk ockupation är apart. Men ju mer man läser om Putins propagandaspel med historien som klangbotten, desto mer inser man hur viktigt narrativet är för hans maktutövning.

I Shaun Walkers bok ”The Long Hangover – Putin´s New Russia and the Ghosts of the past” (2018) beskrivs Putins inträde i ett post-sovjetiskt och kaotiskt Ryssland vid millennieskiftet. Här går prostituerade runt på gatorna i Moskva för att lägra dekadenta nyrika oligarker, samtidigt som Moskva håller på att förlora ett gerillakrig i Tjejenien.

I brist på nutida segrar definierar Putin och hans ideologer andra världskriget eller det ”Stora fosterländska kriget” som en given utgångspunkt för sammanhållning och stabilitet. Hans jakt på historisk mening för honom tillbaka till Nazitysklands fall den 9 maj 1945 (för väst den 8 maj). Det kommunistiska förtrycket de efterföljande decennierna raderas från den ryska berättelsen.

För att vara intellektuellt hederlig: Det är sant att Sovjetryssland starkt bidrog till Nazitysklands fall. Faktum är att fyra av fem stupade allierade soldater föll på östfronten under kriget.

En given historisk invändning till Sovjets anfallsvinster kan emellertid kopplas till USA:s stöd genom Lend Lease-programmet, något jag skrev om utförligt i Svensk Tidskrift våren 2023 (”Hamilton: Allierade pansarfordon avgörande för att vända andra världskriget” (27/1-23).

Utan västerländskt stöd skulle inte den Röda armén haft de logistiska förutsättningarna som krävdes för att krossa de tyska trupperna. Reaktionerna på artikeln från Putins internet-troll var oväntat hysterisk.

Ryssarna har hur som helst lämnat enorma skador efter sig, såväl inhemskt som i Europa.  Tvångsförflyttningar av etniska minoriteter under andra världskriget som exempelvis kalmyker, tatarer från Krimhalvön och tjejener är väl belagda. Hundratusentals politiska meningsmotståndare och ”illojala” minoritetsgrupper förvisades till Gulagläger i öster.

Det är också väl belagt av exempelvis historiken Antony Beevor hur sovjetiska soldater ägnade sig åt massvåldtäkter mot två miljoner tyska kvinnor – en omfattning som är historiskt oöverträffat. Till det ska tilläggas massavrättningar av 4 400 polska officerare och totalt drygt 20 000 polacker i Katyn-skogen år 1940 som ryssarna försökte dölja i flera decennier.

Striden om det historiska narrativet träffar också Ukraina. Putins propaganda lägger stor vikt vid ukrainare som bistod nazisterna under andra världskriget. En ukrainsk ledare, Stepan Bandera, anses fortfarande vara en ledare för en nazistisk falang i (väst)-Ukraina på 1930- och 1940-talet. Var han en frihetskämpe eller en hårdför ukrainsk nationalist som hamnade på fel sida under kriget?

När Moskva talar om avnazifiering är det alltså denna historiska profil från förr som spökar. Hans roll förstoras dock för att passa in i Kremls historieskildring.

I Anatoly Kuznetsovs Babi Yar (1970) får vi vidare följa ett ungt ögonvittne för nazisternas brutalitet. Scenen är återigen i Ukraina. Systematiska avrättningar av tiotusentals judar och politiska meningsmotståndare utanför Kiev under åren 1941 till 1943 beskrivs kallhamrat.

Även Sovjetrysslands återtagande av Ukraina från nazisterna beskrivs på ett tydligt sätt. Men när väl författaren, Kuznetsov, ska publicera sin bok blir den utsatt för omfattande censur i Moskva. Ryssarna klarar inte av att skildra sanningen om kommunistiskt förtryck.

Till slut flyr Kuznetsov till London med ursprungsversionen av boken. Under åren har den återuppstått i nya versioner. Den visar hur å ena sidan en monstruös ideologi (nazism) våldför sig på ett folk. Men också hur en annan totalitär regim (kommunismen) anammar omfattande förtryck och bisarr censur.

Putins hårdvinklade historia om Sovjetrysslands seger går också bortom Moskva. I ockuperade städer som Tjetjeniens Groznyj firas 9 maj nuförtiden med att ungdomar utklädda till Röda arméns trupper stormar en mini-version av tyska riksdagshuset.

Under de år som Ryssland präglades av glasnost och perestrojka fanns ett lovande fönster för transparens och möjlighet att tvätta den sargade ryska folksjälen. Att gå till botten med massförvisningar, avrättningar, antisemitism och politiskt förtryck. Men arbetet blev kortlivat.

Historien – eller slaget om historien – har nu åter gjort entré. Den som kontrollerar historien, kontrollerar nuet (och framtiden). Det är en insikt som vi måste ta på allvar. Det är ett politiskt verktyg som också vi själva här i Sverige måste vara bättre på att hantera.

Putins version av rysk historia är på gränsen till pervers och rubbad. Den utelämnar väsentliga delar och glorifierar samt förenklar dåtidens komplexa skeenden. Men likväl står det stora propagandakriget än idag framför andra världskrigets kulisser.

Kunskap i historia bör vara en naturlig del i vår beredskap och motståndskraft. Den är avgörande i rysk propaganda och maktutövning. Den insikten måste ta på stort allvar, särskilt en dag som denna – den 9 maj.

Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra) och egenföretagare

Källor:
Beevor, ”Berlin – The downfall 1945” (2003)
Kuznetsov, ”Babi Yar” (1970)
Walker, ”The Long Hangover – Putin´s New Russia and the Ghosts of the past” (2018)