Edward Hamilton: Nya nyanser av civilkurage

Hur ska vi förhålla oss till civilkurage i en era av otrygghet? Och vilket stöd ges till personer som trots riskerna försöker bistå i rättsliga processer? Frågorna dyker upp i mitt huvud när gärningsmannen ursinningt jagar mig utanför Dramaten en solig eftermiddag i fjol. Efterspelet följs av besvikelser – över mig själv och andra, men också hopp från oväntat håll.

En tidig vårdag 2024 sitter jag i ett kök i hjärtat av Östermalm för ett jobbsamtal. Carl-Magnus Pontén, 81 år, och jag ska prata socialförsäkringar. Men han avbryter mig raskt: ”Hamilton, hmm, du påminner i fysiken om Gustaf Hamilton, min gamla plutonchef. Det måste vara din farfar. Gustaf var mycket uppskattad. Modig. Har du hört talas om vad som hände i Paris?”.

Pontén återberättar om en händelse jag hört i min ungdom. Den går ut på att en algerier snor en väska från en svensk officerstuderande i Paris år 1963. Major Hamilton, lärare, hittar tjuven under en buss. Korpral Pontén bevittnar händelsen. Farfar försöker med våld få ut algeriern, men han träffas av en kniv i magen. Farfar får åka till sjukhus och riskerar att dö.

Min farfars far Knut Gustaf (KG) – också officer, försökte sig på ett liknande ingrepp i en tunnelbana. En bråkstake uppträder ovärdigt, enligt berättelsen. KG ger honom på käften och, typ, överlämnar honom till polisen.

Dessa två historier har blivit någon form av personlig måttstock för värdering, mod och – kanske – känsla av manlighet. Mina förfäders civilkurage är ristat i sten.

Sverige våren 2024 inbjuder till ökad otrygghet. En kniv eller knytnäve har förbytts till grovt vapenvåld. Den 10 april skjuts Mikael Janicki brutalt i Farsta. Civilkuraget utmanas.

Hur skulle jag själv reagerat i den situationen?

Snart kommer mitt eldprov.

                                            X                    X                    X

Fredagen den 13 september 2024 blir en veritabel otursdag. Jag och min fru tar tidig helg efter en tuff vecka och ska ta ett glas i höstsolen före ungarna ska hämtas. Vi strövar ned längs Sibyllegatan mot Strandvägen 1.

Mitt över gatan, framför Dramaten, hörs skrik och bråk. Tre män är i stånd att inleda ett handgemäng. Den ena är mycket aggressiv. Jag vill gå över och ingripa, men stoppas bestämt av min fru. Farsta-mordet är på båda våras näthinnor.

Nu missar jag min chans att bli hjälte inför mina barnbarn, tänker jag. Till slut får jag i vart fall upp min mobiltelefon för att säkra vittnesbevis.

Två sekunder senare vänder sig gärningsmannen mot mig. ”DU FÅR FÖR FAN INTE FILMA!”, skriker han över torget. Han börjar gå i rask takt mot mig.

Hans yttre: Påminner om JW i Snabba Cash. Backslick. Distinkta solglasögon. Sydamerikansk utseende. Kraftigt byggd.

Han måste vara narkotikapåverkad, tänker jag. Han är gränslös. I mitt huvud: Han vill ha telefonen. Men han ska inte få den. Jag bytte ju telefon för tre veckor sedan, dessutom.

Nu kommer han närmare. Tio meter bort, fem meter, tre meter, nu är han två meter från mig och ökar takten. Han vägrar stanna. Jag skymtar något i byxlinningen.

Är han beväpnad?

Spring för ditt liv.

                                            X                    X                    X

Förundersökningsprotokoll 13 september 2024, 15:17: (Vittnet Angelica).”Jag var med två av mina tjejkompisar och skulle äta på Stora Bageriet och vi hade med oss tre bebisar. Helt plötsligt kom de två män springandes mot Stora Bageriet från samma håll som Strandvägen. Den ena mannen jagade den andra mannen och det är en uteservering på Stora Bageriet så de sprang runt i cirklar där”.

Jag tänker först springa in och söka skydd i bageriet. Men utanför finns ett trettiotal vittnen. Och ett tiotal vuxna män. Visst kommer de ingripa? Jag beslutar mig för att springa runt torget. Varv på varv. Det hela pågår i flera minuter.

Gärningsmannen skriker i springande steg:  ”JAG SKA BRÄNNA NER DITT HUS. JAG SKA KNULLA DIN FAMILJ. VARFÖR SPRINGER DU?”.

Till slut ger jag upp. Händerna ovanför huvudet. Mina blickar riktas desperat till publiken? Varför ingriper ingen? Jag får till slut nog: ”Hjälp, ring polis!”.

Efter ett tag ger gärningsmannen också upp. Han står flåsande medan såväl adrenalinet och kokainet dunstar bort från den uppvärmda kroppen. Polisen är på plats efter fem minuter. Gärningsmannen tas utanför restaurang Riche. Han är obeväpnad, lyckligtvis. Han gör våldsamt motstånd före han släpas in till nattarresten på Kungsholmen.

                                            X                    X                    X

Tiden går. Nio månader senare avgörs attacken i Stockholms tingsrätt. En solig måndag i juni går jag in och väntar utanför rättssalen. Jag skymtar gärningsmannen i korridoren. Vänta lite, ska jag behöva sitta bredvid honom? Jag smyger iväg för att undvika gärningsmannens blickar.

Gärningsmannen har en hyfsat kaxig uppsyn under rättegången. Han flinar nästan när jag berättar om skeendet. Till slut ber han om ursäkt, krampaktigt. Han erkänner också brotten.

Han döms till slut till olaga hot, våldsamt motstånd och ringa narkotikabrott. Han döms också till ett skadestånd om 10 000 kronor och dagsböter om drygt 8 000 kronor.

Min bild av rättsstatens tjänstemän på alla nivåer är att alla gör sitt jobb. Systemet fungerar, även för ringa brott. Gärningsmannen får sitt straff – en månad fängelsestraff, villkorlig dom. Gott så. Men vad hände med civilkuraget?

                                            X                    X                    X

Under hela året har jag känt en nedslagenhet. En känsla att jag ville leva upp till mina förfäders civilkurage, men inte kunde – eller kanske inte vågade heller.

Någonstans kanske jag gjorde det rätta, intalar jag mig. Att säkra bevis, skydda beviset i flykten, som sedan uppenbarligen håller i en domstol.

Men nej, det blir ingen hjältesaga för mig på ålderns höst. Det finns ingen fulländad stolthet. Det här är priset när nyanserna av civilkuraget förändrats i Sverige.

Men det finns ljus i mörkret. När domstolsprocessen var som jobbigast stiger hjälten in i tingsrätten. Hon heter Lisa, småbarnsmamma på Östermalm. Hon har tagit sig tid en måndag eftermiddag och har modet att vittna utan förbehåll.

En annan hjälte i sagan är min fru Johannah, som i slutet av brottshändelsen utanför Dramaten, går fram till gärningsmannen och konfronterar honom: ”Lugna ner dig!”. Och som modigt satte ned foten mot mig: ”Nej, man kan vara hjälte på andra sätt”, lugnar hon mig efteråt.

Till sist: Hur har vi hamnat i detta gränslösa beteende som gör att man alltså inte ens kan få filma en pågående annalkande misshandel utan repressalier mitt på ljusan dag?

Att narkotikan ska bort från gator och torg är självklart. Men vi behöver också rigga flera kameror på offentliga platser för att säkra tryggheten för våra medborgare. Det är min slutsats efter händelsen den 13 september.

Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra) och egenföretagare

*Samtliga namn på vittnen är fingerade.