Edward Hamilton: C kommer inte kunna hindra rödgrön giftcocktail

Vänsterpartierna laddar upp för en comeback i höst. I potten ligger breda skattehöjningar och planer på omfattande ingrepp inom såväl närings- som arbetsmarknadspolitiken. Många i näringslivet sätter nu sitt hopp till att Centerpartiet ska agera skyddsvärn i en rödgrön koalition. Men vad är förutsättningarna för det?

Den rödgröna partierna filar på en storstilad revansch efter höstens riksdagsval. Hårt pressade från vänster har kanslihushögern inom socialdemokratin fått ge vika för den mer hårdföra falangen i Katalys och Reformisterna.

Socialdemokraterna går nu till val på omfattande skattehöjningar. Förutom höjda marginalskatter väntas en bankskatt om 13 miljarder kronor. Arbetsgivaravgifterna för unga ska tas bort. Till det följer en straffskatt på egenföretagare om en miljard kronor.

Även mer indirekta förslag slår mot näringslivet. Partikongressens beslut från ifjol har slagit fast att karensavdraget vid sjukdom ska avvecklas, fackföreningsavgiften ska subventioneras och A-kassan ska chockhöjas. Den direkta kostnaden för enbart dessa förslag uppgår till 40 miljarder kronor för skattebetalarna, enligt riksdagens utredningstjänst.

Kostsamma reformer som att statsbidragen ska indexeras, att barnbidraget ska höjas och att gratis körkort ska delas ut till höger och vänster gör att utgiftslistan redan är fulltecknad.

Pressen på socialdemokratin kommer också från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. V vill höja skatterna med 70 miljarder kronor. RUT-avdraget ska bort, skatten på sparande i ISK ska höjas, och alla skattebetalare med en inkomst över 50 000 kronor ska få höjd skatt. V är också drivande bakom återinförde av förmögenhetsskatt.

Till det ska nämnas Mp som sällar sig till arbetarrörelsens övergripande krav om en arbetstidsförkortning. Mp säger också tvärt nej till att sänka skatten på inkomster och vill höja arbetsgivaravgifterna för unga. Energipolitiken kommer sannolikt blockeras av Mp som vägrar utbyggnad av ny kärnkraft.

Samtliga rödgröna partier vill också sänka valfriheten i välfärden. Mycket stora ingrepp, om inte förbud, kommer att ske i vård, skola och omsorg. Alla socialistiska partier öppnar också för stora regleringar inom energi, banker och läkemedel för att hantera ”marknadsmisslyckanden”.

Den politiska signalen är glasklar: 1970-talet ringde och frågade om Sverige är redo för att backa in i framtiden.

Strateger inom näringslivet sitter nu och funderar på hur denna giftcocktail ska hanteras om olyckan är framme. Vänsterpartiet ska ”coachas” och talas till rätta. Sossarna kan nog gå med på en och annan industrisatsning. Men det egentliga hoppet står till att Centerpartiet ska agera bromskloss. Reformerna under JÖK-åren var väl inte så tokiga, förresten?

Så vad talar för att Centerns maginotlinje ska hålla?

Det parlamentariska läget skiljer sig betänkligt jämfört med senhösten 2018 då januariavtalet formulerades. Två liberala partier, L och C, kunde agera gemensamt för att sätta press på S. I förhandlingen fanns inte heller V, vilket gjorde saken lite enklare.

Nu står Centern ensam i en rödgrön koalition. Vänsterpartiet sprudlar av självförtroende och dess chefsideolog Ida Gabrielsson (V) säger rakt ut att Centern inte kan förvänta sig mer politiskt genomslag än dess storlek i ett eventuellt samarbete (dvs. 10 procent genomslag).

Centerpartiet har naturligtvis en rad goda förslag som påverkar näringslivet. Sänkningen av arbetsgivaravgifter är en sådan. Högkostnadsskydd för sjuklönekostnader i småföretag är ett annat. Under JÖK-åren lyckades Centerrörelsen också få igenom avdrag för investeringar och ett mindre avdrag för forskning och innovation.

Men där tar listan slut. De ersätts sen av en rad minireformer för att tillmötesgå högljudda minoriteter: Hästsporten ska få 200 miljoner. Region Gotland ska få 200 miljoner. Lite satsningar på ”levande landsbyg” ska sjösättas. Och givetvis ska lobbyisterna i LRF få ett litet avdrag för jordbruket. Bygdegårdarna och lanthandeln ska därtill få dela på några miljoner och så har vi studieförbunden som ska få några hundra miljoner.

Ingen av dessa prioriteringar ska tolkas som en överraskning för ett gammalt Bondeförbund. Men risken är att miljonerna kommer att dölja miljarderna. Det vill säga: I en skarp förhandling kommer Centerns krav skalas ner till oigenkännlighet. Kvar blir disparata glesbygdsstöd av olika slag.

Och där, i den sekunden, faller näringslivets fortifikationer.

Det ska också sägas att en borgerlig regering har bättre förutsättningar att genomföra strukturreformer som brett träffar näringslivet. Jag är den första att säga att Tidö-konstellationens näringspolitik har förbättringspotential.

Men marginalskatterna har de facto gått ner. Förutsättningarna för en sänkning av bolagsskatten, ett tydligt F&U-avdrag och fortsatt jobbskatteavdrag (som påverkar näringsinkomster), är större med en borgerlig regering med stöd av SD. Rätt utfört kan också egenföretagare se fram emot ytterligare förbättrade 3:12-regler. Med uthållighet kommer också kärnkraften att till slut byggas.

Avslutningsvis, Centern ligger i själ och hjärta närmare borgerlig ekonomisk politik. Men att tro att C ska kunna bromsa, än mindre avancera, liberal marknadsekonomisk politik i ett grundmurat mörkrött lag är inte realistiskt.  

Det är dags att tala klarspråk om hålen i näringslivets försvarslinjer.

Edward Hamilton är styrelseledamot i Moderaterna Östermalm (Oscar Norra). Han sitter i redaktionen för Svensk Tidskrift

Källor:
Centerpartiet, ”Budgetmotion: Jobben, Jobben, Jobben” (2025)
Socialdemokraterna, ”Budgetmotion: Ny riktning för Sverige” (2025)
Miljöpartiet, ”Budgetmotion: Sverige förtjänar bättre” (2025)
SvD, ”Timbro: Kostnadschock om S vinner valet” (20 juli 2025)
SVT, ”30 minuter, Intervju med Ida Gabrielsson” (27 nov 2025)