Edward Hamilton: Är Iranattacken Donald Trumps Suez-kris?

För sjuttio år sedan attackerade en trojka bestående av Israel, Frankrike och Storbritannien Egypten. 1956 års Suez-kris blev längre och svårare än någon förutspått. Till slut fick Anthony Eden, Storbritanniens premiärminister, kasta in handduken. Är samma dikeskörning på väg att hända igen i exemplet Iran år 2026?

”Suez” blev ett skällsord i brittisk politik och en skamfläck för Anthony Edens regering som gäckade Tory-partiet i decennier efter krisen. Bakgrunden var att Egyptens panarabiske ledargestalt Gamal Abdel Nasser nationaliserade Suez-kanalen sommaren 1956. De forna imperieländerna Storbritannien och Frankrike tappade kontrollen och vill vinna tillbaka prestige.

Genom en ohelig allians med Israel smiddes planer på ett återtagande. Ett hemligt dokument, kallat Sèvres-protokollet, framförhandlades på ett franskt slott med samma namn. Här fanns legendariska strateger som Moshe Dayan och Shimon Peres vid bordet.

Planen gick ut på att Israel skulle attackera Egypten med en oklar förevändning. De europeiska makterna skulle sedan gripa in för att rädda situationen. Israel skulle få Sinaiöknen som betalt för insatsen. Storbritannien och Frankrike skulle få kontroll över Suezkanalen. Alla skulle vinna, ingen förlora.

Krisen blev mer långvarig än så. Egypten stretade emot och lyckades behålla delar av kontrollen över kanalen. Hårt pressade av USA och Sovjetunionen tvingades till slut de europeiska makterna att backa några månader senare.

Suez-krisen blev en prestigeförlust för framför allt Storbritannien. Winston Churchills kronprins Anthony Eden tvingades bort från sin post som resultat av debaclet.

Jag tänker på detta historiska skeende när USA och Israel under stort hemlighetsmakeri attackerade Iran senvintern 2026. Planen verkar ha varit ett snabbt förlopp: Regimens och revolutionsgardets motståndskraft snabbt skulle försvinna och att ett eventuellt folkligt uppror skulle mobiliseras som resultat.

Snart två veckor in i vår tids Suez-kris har Amerika svårt att få kontroll över situationen. Hormuz-sundet är besvärligt att kontrollera. Den 86 årige ayatollan har bytts ut mot en son med samma profil.

Det internationella trycket på USA ökar för varje dollar som priset på oljefaten stiger. Strategin att få till en omedelbar exit tycks också bli allt svårare ju längre tiden går. Hoppet står till en oklar kurdisk insats som på ett magiskt sätt ska rädda västmakterna.

För Israel är Iranattacken jack-pot. Benjamin Netanyahu har drivit frågan om en genomgripande attack med stöd av USA i minst tjugo år. Det finns så klart vinster med det.

Men för det internationella samfundet är svårt att se omedelbara förtjänster med en attack som inte tycks ha planerats längre än dess första fas.

Sanningen är att Irans mullor varken är som Venezuelas, eller Afghanistans regimer. Präststyret i Teheran har haft femtio år sedan att konsolidera sin maktbas. Landet har tre gånger så många invånare som angränsande Irak. Historiskt har landet också hållit ut länge i krigssituationer (minns kriget mot Irak under 1980-talet som höll på i nästan ett decennium). USA har också visat sig njugga att sätta hårt mot hårt i form av ”boots on the ground”. Det gör att Iran får ytterligare styrka att hålla emot.

När så två veckor har gått ser vi fortfarande inga tecken på en stark opposition inom Iran som kan kasta ut regimen. Tiden är på den iranska regimens sida.

Tillbaka till Suez. Tre år före krisen, år 1953, lyckades västmakterna genom en orkestrerad coup d’état med USA och Storbritanniens underrättelsetjänster att bana väg för Shahen Mohammad Reza Shah Phavlavi, vars son alltså nu nämns som folkets man i Iran.

Men nu tycks vägen dit vara besvärlig, om ens omöjlig, att förverkliga.

Frågan som infinner sig är: Kommer president Donald Trumps utrikespolitiska eftermäle sluta som premiärminister Anthony Edens?

Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra). Han är utbildad i History and Politics vid universitetet i Nottingham.