Dennis Wedin: En brinnande bengal sätter färg på tillvaron

Gandhi lär ha sagt att ”varje samhälle bör bedömas efter hur de behandlar sina mest utsatta”. Jag skulle vilja komplettera det citatet med ”utsatta och udda”.

Med udda syftar jag på subkulturer som i viss mån motsätter sig majoritetssamhällets normer. Hit hör den svenska supporterkulturen som i dag levs ut på landets fotbollsläktare. Visst Allsvenskan hade över två miljoner besökare förra året och fotboll är vår nationalsport, så att gilla fotboll är kanske ingen subkultur eller speciellt udda.

Men att ta ledigt från jobbet för att resa hundratals mil om året för att stå och frysa på en blåsig idrottsplats i oktober bara för att se sitt lag förlora, det är definitiv en form av subkultur. Att, på sin lediga tid, måla flaggor och fixa tifon är också en del av denna subkultur. En subkultur som handlar om gemenskap och kärlek till ett lag, utan politiska dogmer eller träiga värdegrunder.  

Är det här någonting som generellt är farligt och som politiken bör bekämpa och försöka trycka undan? Knappast.

Däremot finns det inslag i supporterkulturen som vi inte kan acceptera. Att starta upplopp eller slåss är olagligt, oavsett om det är matchdag eller inte. Det kan till och med vara önskvärt, att som regeringen gör nu, se över om straffen för dessa typer av brott ska skärpas.

Som lagstiftare måste man dock gå mycket varsamt fram för att inte döda allting som är bra med supporterkulturen. Allsvenskan är nämligen en ganska medioker fotbollsliga sett till spelets kvalité. Det går inte 30 000 personer på ett derby mellan Hammarby och Djurgården för att spelet på planen är så fantastiskt. Folk dras dit av den högklassiga inramningen, den elektriska stämningen och tifo-arrangemangen som håller absoluta världsklass.

Att det finns inslag av stark rivalitet som nästan övergår till hat är också en viktig komponent i detta. Annars hade inte ett stockholmsderby skilt sig så mycket åt jämför med en match mellan Häcken och Värnamo. 

Tyvärr finns det även en litet klick hårdföra supportrar som inte tycker att det räcker att sjunga hånfulla ramsor eller leverera syrliga budskap via banderoller, utan som även vill ta till nävarna. Att dessa individer ska straffas och stängas av från att gå på fotboll är nog de flesta överens om.

Men när detta görs ska det vara just individer som straffas. Absolut inte kollektivet. Att dra ned kapaciteten på ståplatsläktarna för att ett tiotal personer har stormat planen är principiellt fel. Eller att dra in arrangörstillståndet för att några få har skjutit fyrverkerier. Kollektiv bestraffning hör helt enkelt inte hemma i ett modernt rättssamhälle, oavsett om det gäller fotbollssupportrar eller andra subkulturer.

Därtill finns det även gråzoner som inte är helt lätta att bedöma ur politisk synvinkel. Pyrotekniken är en sådan.

I dag är det inte tillåtet att bränna en bengal på en svensk fotbollsläktare, men trots detta förekommer bengaler på nästan alla arenor i Allsvenskan. För det mesta hanteras pyrotekniken på ett rimligt och säkert sätt eftersom supportrarna på läktaren inte vill sätta eld på sin egen klacksektion eller avbryta matchen.

Genom åren har en rad försök gjorts för att stoppa pyrotekniken inom fotbollen, men ingenting har hjälp. Supportrarna som bränner maskerar sig och lyckas uppenbarligen smuggla in pjäserna utan problem. Att införa drakoniskt hårda straff för att bränna på en fotbollsmatch, så som regeringens utredare föreslår, kommer naturligtvis inte hjälpa. 

Bengalerna på fotbollsläktarna är här för att stanna och är dessutom allmänt accepterade av stora delar av fotbollspubliken, vilket det rekordstora publikintresset och breda uppslutningen kring Allsvenskan visar. Rätt hanterat är bengalerna ett stämningshöjande inslag som ger den där extra kryddan till ett derby eller en stormatch. Om man mot förmodan inte gillar när det eldas kan matchen ses på TV.

Det enda rimliga är såklart att hitta ett sätt att legalisera bengalerna. En sådan reform hade haft tre tydliga fördelar jämfört med dagens situation. För det första skulle inte polisen tvingas lägga resurser på att leta efter pyroteknik. För det andra skulle supportrarna slippa maskera sig, vilket ökar tryggheten för alla. Och för det tredje skulle sannolikt relationen mellan polisen och supportrarna förbättras.

Många tycker säkert att rätten att bränna en bengal på en fullsatt fotbollsläktare är en ytterst perifer fråga som absolut inte hör hemma i en nationell debatt och att vi politiker bör ägna oss åt betydligt viktigare frågor.

I viss mån kan jag hålla med. Det finns viktigare frågor. Exempelvis gängvåldet, den låga ekonomiska tillväxten eller hotet från Ryssland.

Men fotbollen är inte oviktig och acceptansen för subkulturers rätt att existera är ett lackmusttest för hur öppet och fritt ett samhälle verkligen är. Supporterkulturen är sannolikt vår största, helt ideella, kulturyttring som engagerar tusentals människor runt om i landet. Bara för att många politiker inte själva har stått på en läktare betyder det inte att denna subkultur ska motarbetas. 

Jag har exempelvis aldrig tältat och skrikit mig hes på en festival. Aldrig kört en Harley Davidson-motorcykel som låter mer än en risig gammal motorsåg. Eller stått mitt i klacken på ett derby. Men jag är glad att andra gör det. För ett samhälle mår bra när hederliga människor kan leva ut.

Inte minst är det viktigt att en stad som Stockholm tolererar att det finnas fler sätt att vara människa på. Riktig tolerans är nämligen förmågan att ignorera sådant man verkligen inte gillar. Samhället blir inte sämre av subkulturer. Det blir friare. Och ibland behöver vi påminna oss om att det är en styrka, inte ett problem.

Utan subkulturer blir det majoritetens förtryck. Ett samhälle med olika nyanser av grått. Vem vill leva i ett sådant samhälle? Inte jag i alla fall.

En bengal, eller två, sätter färg på tillvaron.

Dennis Wedin (M) är oppositionsborgarråd i Stockholms stad