Dennis Wedin: Den tysta maktförskjutningen i svensk politik

Våra politiska partier säger sig styras av sina medlemmar. Men när stämmobeslut gång på gång kan sättas åt sidan av partiledningar blir medlemsinflytandet alltmer symboliskt. Det är en tyst maktförskjutning som riskerar att tömma partierna på både engagemang och legitimitet.

Svenska partier brukar nostalgiskt beskrivas som folkrörelser. Partistämmor och kongresser är partiernas högsta beslutande organ där ombud från hela landet samlas för att besluta om politikens inriktning.

På senare tid finns det flera exempel på hur partiledningar kan gå emot relativt färska stämmobeslut. Ett mindre exempel från mitt eget parti Moderaterna: på nationella arbetsstämman beslutades nyligen att slopa examensuppsatser i vissa professionsutbildningar. När kritiken växte backade partiledningen snabbt – och satte i stämmobeslutet åt sidan. Det var ett odramatiskt besked medialt – och jag menar att det odramatiska i sig självt är en övergripande trend i det svenska parlamentariska systemet.

Ett betydligt större exempel var när Socialdemokraterna slutligen 2022 svängde i frågan om svenskt medlemskap i NATO. På kongressen så sent som 2021 hade partiet slagit fast att Sverige inte skulle gå med i försvarsalliansen. Mindre än ett år senare ändrade partiledningen kurs och drev igenom en ansökan – utan att frågan först avgjordes på en ny kongress.

Liknande situationer har uppstått i flera partier. När Miljöpartiet satt i regering 2015 accepterade partiledningen en kraftigt stramare migrationspolitik än vad partiets kongress tidigare beslutat. Och efter valet 2018 valde Centerpartiet att släppa fram en socialdemokratisk regering genom Januariavtalet, trots att partiets tidigare stämmor markerat en annan linje.

Den senaste konflikten i Liberalerna sätter kanske fingret tydligare än något annat exempel på problemet. När partiledaren Simona Mohamsson mötte företrädare för Sverigedemokraterna för att diskutera ett fördjupat samarbete var beskedet enligt min mening både strategiskt och realpolitiskt självklart. Den borgerliga regeringskonstellationen bygger redan på ett omfattande samarbete med SD.

Men samtidigt är det väl också uppenbart de interna kritikerna har rätt en i sak: beskedet urholkar partiets interna beslutsprocess. Liberalerna har nyligen fattat stämmobeslut om hur långt samarbetet med Sverigedemokraterna ska gå. När partiledningen ändå ger besked om en ny kurs är det uppenbart att de interna politiska besluten inte längre är avgörande.

Kritikernas reaktioner säger samtidigt också något viktigt om hur det svenska parlamentariska systemet i praktiken fungerar. Många liberala politiker som öppet markerar mot kursändringen har samtidigt meddelat att de tänker dra tillbaka sina riksdagskandidaturer.

Det är på ett sätt en logisk reaktion – men också en avslöjande sådan.

I många andra parlamentariska system hade utgångspunkten varit den motsatta. Om man anser att partiledningen driver partiet i fel riktning borde den naturliga slutsatsen vara att försöka ta plats i parlamentet för att driva sin linje där. I länder som Storbritannien eller Tyskland är det inte ovanligt att enskilda parlamentariker utmanar partiledningen, organiserar interna oppositioner eller röstar mot partilinjen.

I Sverige är situationen annorlunda. Riksdagsgrupperna är starkt disciplinerade och utrymmet för enskilda ledamöter att avvika är begränsat. Resultatet blir paradoxalt: den som vill förändra partiets linje har i praktiken mycket små möjligheter att göra det från riksdagen.

När liberala kritiker därför väljer att lämna sina kandidaturer i stället för att försöka påverka inifrån säger det något om var det egentliga inflytandet egentligen ligger.

Det svenska systemet ger mycket stor makt till partierna – och i praktiken till partiledningarna. Just därför blir medlemsdemokratin avgörande. Om partistämmor ska vara partiernas högsta beslutande organ måste deras beslut också väga tungt mellan stämmorna. Eller att man kallar till extrastämma för att först förankra sin idérörelse.

När medlemmar upplever att beslut ändå kan åsidosättas av partiledningen minskar värdet av medlemskapet. På sikt riskerar partierna att förlora sin förankring – och därmed också sin rekryteringsbas. I början på 90-talet var cirka 10% av befolkningen medlemmar i ett politiskt parti. Idag är samma siffra 2-3%. Det är en alarmerande utveckling.

När medlemskapet tappar sitt värde, försvagas också folkrörelseförankringen. Och den maktförskjutning som sker gör det inte med buller och bång – utan tyst, steg för steg.

Om människor upplever att deras inflytande är begränsat är det kanske inte så konstigt att färre väljer att engagera sig politiskt. Eller vilja bli riksdagsledamot.

Dennis Wedin (M) är oppositionsborgarråd i Stockholms stad