Christian Braw: Tanke och handling i 2000 år

Idéhistorien väcker insikten att tanke föder handling. Så som människor tänker, så handlar de oftast. Det finns andra faktorer också, men tänkandet är en betydande kraft i mänsklighetens historia. Förstår vi tanken, då förstår vi också viktiga aspekter av skeendet.

Detta ger tyngd åt professor Svante Nordins forskning och författarskap. Det gäller i hög grad också hans senaste verk, Filosoferna (Fri tanke). Detta är inte en filosofihistorisk framställning i sträng mening, den omfattar också mentalitetshistoria, politisk historia och teologi.

Den givna utgångspunkten är Platon och Aristoteles samt deras föregångare. Platon har efterlämnat ett antal fantasieggande och spännande dialoger, Aristoteles däremot ett helt bibliotek med filosofiska och praktiska skrifter. När det gäller dessa lade gångna tiders filosofihistoriker ner stor möda på att tidsbestämma och – ofta nog – ifrågasätta dem, ungefär som liberala bibelkritiker gjorde med den Heliga Skrift. Allt ledde endast till otillförlitliga teorier och är nu inaktuellt. Numera tar man Aristoteles skrifter sådana som de är, och det gör också Svante Nordin. Både Platon och Aristoteles vill förstå tillvarons instabilitet och stabilitet, och det är den mest allmänmänskliga av alla frågeställningar. Aristoteles var dessutom Platons lärjunge i högre grad än många anar. En viktig sida av Aristoteles verk rör den grundläggande vetenskapliga teorin. Aristoteles utgår från att det finns grundläggande axiom, självklart insedda verkligheter eller förutsättningar. Det finns alltså något som är evident. På grundval av det evidenta kan man dra slutsatser, med hjälp av förnuftet, och dessa är då giltiga. Detta gör att slutledningsförmågan blir av centralt vetenskapligt intresse. Till detta kommer att kunskap enligt Aristoteles är kunskap om det bestående – episteme –, inte det tillfälliga.

I ett spännande avsnitt berättar Svante Nordin hur Aristoteles skrifter översattes till arabiska och genom muslimska och judiska lärde i Spanien blev till en intellektuell utmaning för medeltidens kristna teologer. Den mest kända av dem är Thomas ab Aquino. Men hur kunde Aristoteles bli viktig för en teolog, när den grekiske filosofen var polyteist och dessutom trodde att världen var evig? Det var framför allt den vetenskapliga metoden – dialektiken – som Thomas lärde sig. Och Aristoteles hade också ett mycket exakt språk för att beskriva det stabila och det instabila i tillvaron.

Aristoteles trodde alltså att världen var evig. Detta öppnar för historiesynen. Svante Nordin beskriver grekernas historiesyn. För dem tedde sig historien som en ständigt upprepad kretsgång av tillväxt och förfall. Augustinus syn speglas i hans väldiga verk Om Guds stad. Romarna trodde dessutom att deras imperium var evigt och därmed gudomligt, en självbild de delar med många både tidigare och senare härskare. Hur är det för övrigt med jämställdhetens arkitekter? Tror de att deras verk skall bestå? Men den som lyssnat till ekot från Campanellas och Thomas Mores utopier tänker inte så.      

Augustinus visade att det genom historiens alla skiften finns två slags människor. Det ena slaget är de som älskar Gud och tjänar sin medmänniska. Det andra slaget är de som lever endast för sin egen tillfredsställelse och bara uppehåller sig vid materien, det vill säga det tillfälliga. Därvid är vi inne på ett högst aktuellt tema i dagens samhälle. Det låga barnafödandet, som hotar att utarma Sverige, beror bland annat på att många inte vill ha barn, därför att det är dyrt och jobbigt, det vill säga hindrar deras möjligheter att exploatera materiella möjligheter.

En annan högst aktuell gestalt är den holländske rättslärde Hugo Grotius (1583-1645), en av folkrättens grundläggare. När det talas om 60.000 folkrättsbrott i Rysslands krig mot Ukraina, när USA och Ryssland ifrågasätter eller bryter mot internationella överenskommelser, då aktualiseras Hugo Grotius stora verk om krigets och fredens lagar. En grundregel för all internationell samhörighet är Grotius formulering: Pacta sunt servanda. Överenskommelser skall följas. Varje ifrågasättande av den regeln är ett angrepp mot folkrätten.

De gamla grekerna tänkte sig historien som en ständigt upprepad cirkelrörelse, och Augustinus tecknar bilden av två slags människor, sida vid sida och i ständig spänning, på väg mot den stora slutuppgörelsen och fullbordandet av skapelsen vid Kristi återkomst. Svante Nordin tecknar också en annan bild – utopismen. 1500-talets utopister – Thomas More och Campanella – gestaltade ett fullkomligt samhälle, bilder som kalkerades av Marx och andra och blev till mäktiga drivkrafter för senare tiders samhällsomstörtare och sociala ingenjörer. En viktig lärdom av deras verksamhet är att de aldrig håller några överenskommelser, eftersom de förutsätter att utvecklingen ständigt är på väg mot deras utopi, vilket gör alla överenskommelser snabbt inaktuella.

Senmedeltidens filosofi har ibland kallats en katastrof. För Aristoteles låg fokus på det gemensamma i tillvaron, den bärande verkligheten. Den består när det enskilda förändras. Senmedeltidens filosofer talade om detta gemensamma som om det endast var ord och benämningar – nomen. Svante Nordins tolkning är att det i denna förändring låg ett nytt intresse för det unika, det individuella, det synbara och konkreta. Men – ett fokus på det konkreta kan göra hela tillvaron instabil, eftersom det konkreta är något tillfälligt.

Ett av de skeenden, som påverkar oss än idag, är reformationen. I Sverige försöker man i allmänhet förstå den utifrån gestalter som Martin Luther och Olaus Petri. Men Svante Nordin ger en annan aspekt. Det är renässansen. Ett av dess drag var klassicismen. Man ville tillbaka till källorna. Det gällde också Bibeln. Svante Nordin pekar på en viktig händelse och en viktig gestalt – Erasmus av Rotterdam och hans utgåva av Nya Testamentets grekiska grundtext. Tidigare hade man nästan bara läst Bibeln i översättning till latin. Alla diskussioner om Bibelns innebörd måste tidigare utgå från den latinska texten, som auktoriserats av Rom. Nu fick man tillgång till grundtexten, till den ursprungliga innebörden. Texten – och Jesus! – började tala direkt i samtiden, med ständigt nya upptäckter som följd. Redan därmed var den auktoriserade förståelsen ifrågasatt. Detta är berättelsen om hur reformationen i Danmark – och därmed i Skåne – tog sin början.

Svante Nordins nya bok är en spännande resa på tankens, känslans och handlingens resa genom århundraden. Han låter oss möta tankens stormän. Vi talar ännu med deras ord och tänker ännu med deras tankar. När vi anar det, börjar vi förstå oss själva.

Christian Braw är präst, teolog och författare