Christian Braw: Kyrka för dagens människa?

Det var påven Johannes XXIII som skapade uttrycket aggiornamento som en bild av den romerska katolicismens modernisering – en tro för ”dagens människa” (it. Giorno – dag). Tanken på ”dagens människa” är problematisk, bland annat därför att ”idag” mycket snabbt blir ”igår”. I tanken på aggiornamento ligger också att ”idag” är bättre än ”igår”, och det förutsätter att det har skett en positiv förändring eller utveckling.

Det är uppenbart att det har skett en förändring från stenyxan till atmobomben. Denna bomb är så mycket mer avancerad än stenyxan och mycket mer effektiv vad gäller förstörelse. Eller – för att ta ett mer positivt exempel – dagens kopiator är mycket bättre än kopiatorerna på 1950-talet. Men i vilken mening är de bättre för oss människor? Allt kommer ju an på hurdana de ord är som står på de kopierade papperen.Vi börjar ana att frågan om utveckling inte främst handlar om teknik utan om moral, det vill säga om godhet och klokhet.

I den stora TV-serien om Sveriges historia hette det att Sverige var ”världens modernaste land”. Samma anspråk kan uttryckas med att Sverige är ett av världens mest ”progressiva samhällen”. På detta sätt uttrycker man att det sker en ständig utveckling till det bättre – visserligen under kamp – men att riktningen är obeveklig och att det svenska samhället står i främsta ledet i denna kamp. Vaarifrån kommer denna föreställning? Fram till början av 1800-talet var man övertygad om att mänsklighetens guldålder låg bakom oss. I den franska revolutionen sökte man rekonstruera det gamal romerska samhället. När man i USA byggde symbolbyggnaderna i Washington var den romerska arkitekturen det stora mönstret. Men i början av 1800-talet börjar utvecklingstanken tränga fram. Det viktigaste året är 1848 – de liberala revolutionerna. En viktig förutsättning är den ökande förmågan att utvinna energi ur materia genom ångmaskinen. Den exploaterade materien skapade väldiga rikedomar och möjligheter, som snart gjorde Västerlandet till hela världens behärskare. Utvecklingstanken fick också en naturvetenskaplig gestalt i evolutionismen, som förutsatte att död materia av egen inneboende kraft kan utveckla levande materia, det vill säga växter. Sedan fortsatte evolutionen – så tänkte man sig – ända till människan, och hon blev alltmer livsduglig och kraftfull genom rasernas inbördes kamp, där den bättre alltid segrar. Det är ur detta sammanhang som rashygienen – eugeniken – växer fram. Idéhistoriskt sett hör nazismen hemma i denna tankesfär. I allt väsentligt är den så präglad av Darwin att den kan beskrivas som en darwinism omsatt i praktisk politik. De totalitära dragen delar den med en annan ideologi, som också följde evoluttionistiska tankemönster i historiesynen. Det är marxismen. Själva föreställningen om evolutionens determinism – dess obevekliga riktning – utesluter möjligheten till ett fritt val, det vill säga friheten.

Utvecklingstanken får i marxismen en politisk form. Här är det den politiskt organiserade arbetarklassen, som är utvecklingens spjutspets. Alla andra politiska krafter är enbart negativa och hör hemma på ”historiens skräphög”. Om de inte självdör, skall de utrotas. Detta är innebörden i ”den väpnade kampen”, som är en omistlig del av den marxistiska evolutionismen. Det eventuella obehag som man kan känna inför detta övervinns av visionen om mänsklighetens guldålder, som ligger framför oss – ”det klasslösa samhället”.Vägen dit är emellertid vaarken lätt eller jämn. Därför kom Hegels filosofi att bli en viktig nyckel för Marx historiesyn. Hegels verklighetsuppfattning kom att präöglas av hans erfaarenhet av tillvaron som en oavlåtliog antagonism, där korta tider öppnar för syhntes men mycket snart utvecklas till nya antagnismer, som dock alla samverkar åt samma håll, styrda av den gåtfulla kraft som Hegel med ett motsägelsefullt begrepp kallar ”världsanden”. Det finns för Hegel en slags obeveklighet i skeendets dialektiska spel, och av det har mer en av dagens människor dragit slutsatsen att det mest inelligenta och mest ansvarsfulla beteendet är att anpassa sig till dagens makt och mode. Man har ”hängt med tiden”, ja, till och med gått i takt med tiden. En Kyrka för ”dagens människa” skulle göra en stor insats genom att mitt i denna hegelska moralkolaps påminna om Honom, som har sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Sanningen är Kyrkans livsvillkor.

Det finns spår av det västerländska tänkandets stora filosofer i den nutida utvecklingstanken. Den stora frågan i antikens filosofi var den mest allmänmänskliga av alla – tillvarons instabilitet och stabilitet. I den mänskliga tillvaron är instabiliteten en smärtsam verklighet, som vi ständigt söker bearbeta. Vi har ett existentiellt behov av stabilitet, av en tillvaro utan spänningar. Det var en sådan tillvaro, som människor före 1800-talet hoppades att se i utopierna och i föreställningen om mänsklighetens guldålder, exempelvis i det gamla Rom. Platon tänkte sig till exempel att den fullkomliga människan skulle ha varit två-könad och klotrund – i klotet är nämligen alla spänningar bragta till ro. Och även om varken Marx eller Darwin tänkte på klotrund tillvaro finns även där det existentiella behovet av spänningsfrihet närvarande.

Genom teknisk utveckling och exploatering av materiens energi befinner sig nu hela mänskligheten i en avgrundsliknande situation, där föreställningen om utvecklingen mister alltmer mark. Det har ju förövrigt endast varit ett kort ögonblick i den mänskliga mentalitetens långa vandring som man tänkt och känt på det sättet. ”Världens mest moderna land” har nu en befolkning, där 1 miljon regelbundet berusar sig med droger och 80.000 invånare på ett eller annat sätt tillhör den gängkriminella sfären, där barnafödandet ständigt minskar medan fosterfördrivningen drabbar 20.000 ofödda varje år.

Ändå har ”progressiv” och ”utveckling” en positiv klang för breda kretsar, och ”dagens människa” ter sig som normsändare i många sammanhang. Varför? En orsak kan vara att man inte har något alternativ.

 Ett lockande alternativ erbjuder Friedrich Nietzsches tänkande. För honom är människolivet en tragedi, och vad som återstår är att göra livsupplevelsen – och livsvalet – så storslagna som möjligt. ”Låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö.” Av all ateism och moralisk nihilism är detta det mest förföriska alternativet.

En annan tolkningsmöjlighet är att se historien som en ständig återupprepning av samma skeenden i olika gestalt: ”Inget nytt under solen.” Denna syn har mycket som talar för sig. Vi föds och vi dör, imperier växer till och upplöses, makthavare blir mäktigare och makthavare faller. Allt händer gång på gång utan att vi lär oss något. Det finns ingen mening, inget mål, ingen guldålder, varken före eller efter oss. Denna syn har fått en skakande gestaltning i konstverket Lyckans hjul (bland annat på Kulturen i Lund). Men varför kan vi inte vara nöjda med att se det så? För det första finns det fakta som pekar i en annan riktning. Alexander Solsjenitsyn har sagt: ”På historiens scen ges varje pjäs endast en gång.” Varje mänsklig individ är helt unik. Själva livet i oss vill mer än uppgivenhet. Det finns godhet, det finns insikt – och vår livsvilja väcks när vi möter dem.

Under beredskapens år i ”det kringrända Svverige” fick Geijers historietolkning en ny aktualitet. ”Det finns en Gud, som dömer.” Så kunde man sammanfatta Geijer. Av Gud har varje människa, varje folk, varje epok fått sitt beskärda mått av möjligheter och krafter. Vår historia gestaltas utifrån hur vi använder eller inte använder detta mått. Den som missbrukar sitt mått – som Hitler och Stalin – måste falla. ”Det dröjer ej länge”, skriver Geijer. Det finns en rättfärdighet i historien, och när historikern varsnar detta är han en granne till diktaren.

Den största och mest allmänmänsklig frågan av alla är tillvarons instabilitet och vårt behov av stabilitet. Detta är grundskiktet i Augustinus största verk Om Guds stad. Han beskriver där hur det genom mänsklighetens historia vandrar två folk eller gemenskaper, Guds stad och världens stad. Man kunde också tala om två mentaliteter eller livshållningar. Den ena har ett mål och ett fokus som är inriktat på det eviga och förblivande – Guds vilja och Guds plan – det vill säga det stabila i tillvaron. Det andra folket och den andra mentaliteten riktar sig mot det förgängliga och tillfälliga, till exempel makt, uppskattning, rikedom, inflytande, det vill säga det instabila. Detta är två mentaliteter som kan finns i samma människa och samma familj eller samhälle, men historiens erfarenhet är att de – också genom konflikter – alltmer skiljs från varandra, så att historiens mål blir nått, när Guds stad till sist är helt uppfylld av längtan  och strävan efter det stabila, det förblivande – livets fullhet och glädje hos Gud.

De positiva stämningar som kan väckas av ord som ”progressiv” och ”utveckling” behöver alltmer övertalning för att inte försvagas. Även där Nietzsche är okänd ter sig hans alternativ som en frestande livsväg. Geijers tolkning att historien är rättfärdig hade något viktigt att säga i det kringrända Sverige. Men hur är det med Augustinus och Guds stad? Detta är ett sätt att se tillvaron, som blir verkligt övertygande när det tar gestalt i konkreta människoliv. Helgonen är det stora Guds-beviset, också de levande helgonen. Den kyrka är relevant som lever i full gemenskap med helgon. Detta är en fortsatt inkarnation: ”de heligas samfund”. Bara det väcker igenkännandets glädje.

Christian Braw är präst, teolog och författare