Christian Braw: Ett rike med frågetecken – om Tage Lindbom och Människoriket

Tage Lindbom var en högintellektuell och gåtfull tänkare. Till hans eftermäle hör att han hela sin tid som filosofisk författare dolde att han i själva verket var praktiserande muslim. Visserligen hade den grupp hans slutit sig till – al-Tariqa – snarast sin hemvist på den religiösa allmänningen, och man kunde lätt få uppfattningen att han tillhörde en mer allmänt känd grupp på dessa marker, nämligen Frimurarna. Men så var det alltså inte. Tage Lindboms son Tomas har i sin biografi om fadern berättat om det omsorgsfulla förtigandet i familjen av denna verklighet. Ingen anade något i den radikala vänkretsen, inte heller de nya vänner Tage Lindbom vann genom sitt nya, religiöst präglade författarskap.

Mitt under detta rollspel bidrog dock Tage Lindbom med viktiga intellektuella insatser. Dit hör hans Marx-kritik i boken Myt i verkligheten (1977). Betydelsefull är också den term han skapat för att ge en förståelse av samhället efter 1945 – Människoriket. Det har givetvis sin bakgrund i hans egen erfarenhet av svensk arbetarrörelse och det stora samhällsprojektet efter krigsslutet, det helt sekulära och rationella välståndssamhället. Estetiskt sett var det funktionalismens tid, där idealet var det praktiska och nyttiga. Fabriken var i den meningen idealet, lådan var den genomgående formen.

Det som utmärkte Människoriket var att Människan var dess högsta instans, det vill säga Människan i form av majoritet. Socialdemokratin hade under en följd av år egen majoritet i riksdagen. Ovanför Människan – i denna mening – fanns ingenting, inga normer, ingen syftning, ingen strävan, inget vackert, gott och sant. Den enda verkligheten för människan var materien, och den stora frågan för mänskligheten var materiens fördelning. Det är denna totala materialitet, som tar gestalt i Don Quijotes väpnare Sancho Panza. Denne har också fått ge titeln åt Tage Lindboms bok Sancho Panzas väderkvarnar (1962). Den finns nu i engelsk översättning  av Oliver Fotros (TL Relation).

Tage Lindbom ville med begreppet Människoriket förstå sin samtid och dynamiken i tidens rörelser. Men kan man förstå sin egen samtid? Vi är ju själva en del av samtiden, präglade av den, impregnerade med dess självklarheter. Insikt kräver distans, och endast på avstånd kan man se de stora, bärande linjerna. Tage Lindbom levde och verkade i det som han själv kallade Människorikets skördetid, Sverige i rekordåren efter 1945. Han var till och med fram till 1962 verksam i den svenska socialdemokratin. Men i denna ställning fick han genom sitt självständiga tänkande och sin mentala isolering en distans, som gav honom möjlighet att se det som endast få andra såg. Nu är rekordåren sedan länge förbi, vi närmar oss ett nytt skede och vi kan se klarare. Hegel skrev: ”Minervas uggla flyger ut först om aftonen.”

En kritisk fråga till Människoriket är denna: ”Kan man överhuvudtaget fånga in ett komplext skeende i ett begrepp eller en föreställning?” Anders Nygren belyser denna frågeställning i sin berömda uppsats Atomism eller sammanhang i historiesynen – något om det självklaras roll i historien (1942). De flesta av oss inser att all mänsklig kunskap är tentativ. Vi gör försök att förstå. Innan vi gör detta försök behöver vi ha en aning eller intuition om hur det hela hänger samman. Den polske religionshistorikern Bronislaw Malinowski har berättat hur han som ung forskare började med föreställningen att han skulle arbeta förutsättningslöst. Snart fann han sig stå i en väldig samling fakta utan ordning och sammanhang. Han insåg att han måste börja med en idé om hur allt hänger samman och så pröva den på materialet. Denna idé om hur det hela hänger samman är just vad Nygren avser med sammanhang. Vi har som tänkande och iakttagande människor ett val att göra. Vi kan välja atomismen. Den innebär att det inte finns några skönjbara sammanhang. Allt är bara enskildheter, det ena har inte något att säga om det andra. Det finns inga linjer, och om man alls kan förstå något är det bara enskildheterna var för sig, som man kan förstå. Det andra valet vi kan göra är att söka sammanhanget, och där har Anders Nygren något viktigt att säga. Hans uppsats har nämligen undertiteln Något om det självklaras roll i historien. Det som ger sammanhang och linjer är det som är självklart. Det kan vara så självklart att man inte nämner det, och då är i själva verket det självklara än mer verksamt och präglande för epoken eller sammanhanget. Människoriket är just en sådan självklarhet. Även om man sällan talar om det eller reflekterar över det, var det för svensk arbetarrörelse efter 1945 så att Människan – i gestalt av majoritet – var tillvarons högsta instans och sitt eget mål.

Men det fanns ju många andra olika röster i det svenska samhället efter 1945: Herbert Tingsten, Jarl Hjalmarsson, Carl Milles, Stig Dagerman, Ingmar Bergman. Kan man verkligen förstå en så mångskiftande verklighet med hjälp av begreppet Människoriket? Det fanns givetvis också starkt avvikande röster, t.ex. Harry Martinson och Bo Giertz, men i den stora strömfåran fanns det en gemensam grundton, och det är Människoriket. Man skulle kunna beskriva Människoriket som en grundbult. Vi tänker oss en stor konstruktion, kanske en byggnadsställning eller en elstolpe vid ett kärnkraftverk, och vi föreställer oss att hela konstruktionen vilar på en enda bult. Tar man bort den sjunker det hela ihop. Det var just detta som hände, när Tage Lindbom efter 1945 började tala om vikten av kulturvärden. Utan att han själv insåg det fullt ut, var detta att dra ut grundbulten i socialdemokratin, som ju genom sin tyska bakgrund är präglad av den marxistiska materialismen. Att hävda kulturvärden var ju att påstå att det fanns icke-materiella värden, och inte nog med det, det fanns andliga värden, som var avgörande för samhällets hälsa. Naturligt nog mötte Tage Lindbom ingen förståelse, men tanken fortsatte inom honom. Det fanns alltså för honom ickemateriella värden. Det innebar att det fanns en andlig verklighet. Till sist insåg han: ”Gud måste finnas!”

Men vad är då Människoriket? Kan det avgränsas, ungefär som en stat? Kan man dela upp medborgarna i olika grupper, där den ena tillhör Gudsriket, den andra Människoriket? Det låter sig inte göras, eftersom alla människor i någon mening är ambivalenta och inkonsekventa. Men låt oss stanna inför att Tage Lindbom är idéhistoriker, och i idéhistorien söker man förstå den inspiration som olika tankekomplex har gett, till exempel marxismen. Idéernas värld är av naturliga skäl icke-materiell, det vill säga andlig, men den utövar en kraftig inverkan på förhållanden i materiens värld. Marxismen kan räcka som exempel. Det finns i Jacob Burckhardts Weltgeschichtliche Betrachtungen (1905) ett begrepp som kan bidra till förståelsen av Människoriket. Det är potens. Det finns i historien kraftfält, som påverkar skeendet. Religionen är för Burckhardt just en sådan potens. I verkets ursprungliga titel anger författaren två andra potenser – Makt och Frihet. 1871 föreläste han t.ex. om Lycka och Olycka. Potenserna kan beskrivas som magnetfält, som drar till sig, resp. stöter bort, andra potenser. Vi kan förstå Människoriket just som en sådan potens eller kraft. Burckhardt kunde se fler potenser.

Enligt Tage Lindbom är Människoriket den helt dominerande potensen i Västerlandet efter 1945.  Men vad är då Människoriket för slags verklighet? Finns det alls eller är det bara ett ord vi säger? Därmed är vi inne på en av de största frågeställningarna i den västerländska idéhistorien, striden kring medeltidens nominalism. Dittills hade man räknat med att allmänbegreppen var verkliga. Vi kan ta ett exempel: ”Hunden är människans bästa vän.” Då utgår vi från att det finns något som vi kan kalla Människan. Det är själva den mänskliga identiteten, något gemensamt för alla människor. Det är detta som gör att man kan uttala sig generellt om något, så att det gäller för alla människor, t.ex. ”Människan är en syndare.” Bibeln kan tala på detta sätt om ”den gamla människan”. I filosofin brukar man tala om realism, vilket innebär att det allmängiltiga är något verkligt. Det väcker nästa fråga: ”Var finns denna gemensamma identitet, som är Människan?” Här gick Platon och Aristoteles olika vägar, men det för alltför långt att gå in på det.

Tage Lindbom går på den traditionella vägen, när han talar om Människoriket. Det är för honom inte en abstraktion eller bara ett ord, det är en verklighet, som träder fram i politik, filosofi, konst och arkitektur och tyvärr också i religion, vilket gjorde Tage Lindbom djupt besviken. Men att Människoriket är något verkligt var för Tage Lindbom lika klart som det är för oss när vi säger att ”Hunden är människans bästa vän” – och räknar med att både Hunden och Människan är något som finns till.

Anders Nygren lät oss välja mellan atomism och sammanhang i historiesynen. Nominalismen ställer oss inför ett annat val. Dess företrädare hävdar att allmänbegreppen, t.ex. Hund och Människa – inte är något verkligt utan endast ord – nomina – som vi säger för att ordna tillvaron i vår tanke. Så kan också en nominalist se på Människoriket.

Förordet till den nya, engelska utgåvan The Windmills of Sancho Panza, är författat av Claes G. Ryn, professor vid Catholic University i Washington DC. Han ställer där frågan om Tage Lindbom är konservativ, men när han jämför honom med Edmund  Burke (1729-1797)  blir olikheterna för stora. En annan tänkare som står nära Tage Lindbom är Irving Babbitt (1885-1933), som Claes G. Ryn själv bedrivit forskning kring. Lindbom och Babbitt tänker likartat men de möts inte. Kanske kommer man Tage Lindbom närmast, om man säger att han var traditionalist.

Claes G. Ryn ställer Tage Lindbom, Edmund Burke och Irving Babbitt vid varandras sida. Han gör det därför att han uppfattar dem alla som konservativa, i någon mening. Men vad är då konservatism? Allt som kan uppfattas som konservatism bygger på övertygelsen att den mänskliga tillvaron har bestämda, naturgivna och ytterst Guds-givna ordningar. Det finns en basic design för tillvaron: man och kvinna, barn och vuxen, underordnad och överordnad, enskild och familj, familj och samhälle. Människan är alltid på något sätt en del av dessa ordningar, har sin plats och sin uppgift, som kan vara olika i tid från tid. Barnet blir vuxet, den underordnade bli överordnad – men ordningen består. Det är ordningar som kan förstärkas och försvagas, tillbakabildas och mogna. De är både grundläggande och sköra, och därför måste de skyddas och främjas. Om de skulle utlämnas åt förfall och sabotage faller samhället samman och efterträds av kaos och nöd.

Det är inte bara de sociala ordningarna, som hör till den mänskliga tillvarons basic design. Dit hör också värdena: ärlighet, ansvar, tapperhet, godhet, sanning, osjälviskhet. Dessa värden är själva den vitaliserande kraften i de sociala ordningarna. De uppbärs både av individer och av sociala gemenskaper, t.ex. familjer. De är objektiva och gemensamma för allt mänskligt liv. Även de behöver odlas, stärkas och försvaras mot förfall och skadegörare.

Skulle Tage Lindbom, Edmund Burke och Irving Babbitt kunna känna igen sig i den här tecknade bilden av konservatismen? Var och en skulle säkert gjort några justeringar, men i stort sett skulle de kunna bejaka det mesta, alla tre. Men vad är det då som gör att det inte blir något verkligt möte mellan Edmund Burke, Irving Babbitt och Tage Lindbom? Det är inte avståndet i tid och rum, som hindrar deras tankar att mötas. Det är något helt annat.

Låt oss gå till början av vår framställning – Tage Lindboms uppbrott från socialdemokratin. När 1950-talet närmade sig såg han allt tydligare, att det materiella välståndssamhälle, där allt tycktes så välordnat för medborgarna, ingalunda fylldes av lycka och kulturellt skapande. Istället spred sig alkoholmissbruket, och ”dansbane-eländet” blev en av samtidens stora sociala frågor. I denna situation, där allt materiellt var så välordnat, måste något annat till, och det var då Tage Lindbom fäste blicken på kulturvärdena, alltså något ickemateriellt. Det var ingalunda så för honom att all kultur var lika värdefull. Som ledamot i Operans styrelse kunde han se att det fanns livsbejakande kultur likaväl som sjuk. En gång yttrade han: ”Der fliegende Holländer är det enda sunda verket av Wagner.” Långt senare skulle Georg Henrik von Wright visa, att när man en gång börjat tänka i värden förs man obevekligt till det Högsta värdet – Gud. Det blev så för den främste av alla Västerlandets tänkare, Platon, det sena verket Nomoi, Lagarna. Till denna punkt kom också Tage Lindbom.  Hans fortsatta utveckling förde honom till Fritjof Schuons tänkande och till al Tariqa, en esoteriskt muslimsk riktning. I esoterismen ligger att det är en vishet endast avsedd för särskilt utvalda och invigda. Esoterismen betydde för Tage Lindboms senare utveckling att han drog sig tillbaka från tanken till samhällspåverkan och istället framträdde som en muslimsk, esoterisk förkunnare. Detta är åtminstone en del av förklaringen till varför det trots stora likheter dock är ett sådant avstånd mellan Tage Lindbom å ena sidan och Burke-Babbitt å andra.

Till sist: Är Människoriket ett kristet analysinstrument för att förstå vår samtid? Den verklighet, som Tage Lindbom tecknar med Människoriket, kan få ett sammanhang som annars går förlorad. Det var just sammanhanget i historiesynen, som Anders Nygren frågade efter, när han fäste blicken på epokernas självklarheter. Men den kristna synen på historien och samtiden rymmer större djup. Den bibliska uppenbarelsen visar också hur det bakom det som kallas människoriket finns demoniska krafter av kosmisk karaktär. Världen, köttet, den gamla människan, ormen från urtiden, denna världens furste är några av de begrepp som möter i uppenbarelsen. I Tage Lindboms Människorike ser vi människan, som satt sig på Guds tron. I den bibliska bilden av tillvaron ser vi hur människan på tronen endast är en marionett för demoniska makter.

Boken Sancho Panzas väderkvarnar tillkom före mötet med islam ochutkom 1962.  Den gången blev boken till en stark inspiration för de unga politiker, som samlades i Konservativt idéforum. Idag borde den ha något att säga till en större krets.

Christian Braw är präst, teolog och författare.