Det som fick Addicott att skriva boken var general Norman Schwarzkopfs, befälhavaren för invasionen av Irak, uppskattande ord om Shermans krigskonst. Addicott tyckte att det var uppseendeväckande att en modern ledande militär kunde berömma en soldat med så mycket grymhet på sitt samvete.
Den 4 oktober 1983, 40 år sedan i år, samlades över 70 000 personer i Humlegården för att tåga bakom Sture Eskilsson och en banderoll med texten “För Sveriges bästa -nej till löntagarfonder”. Därefter blev begreppet 4 oktober den främsta symbolen för Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och dess medlemmar.
Numera är nekrologer och minnesord noga utformade för att framställa den avlidne i en god dager, och i varje fall undvika vederbörandes felsteg och mindre tilltalande egenskaper. Så har det inte alltid varit.
Trettioåriga kriget är ibland svårt för moderna svenskar att hantera. Får man vara åtminstone lite stolt över rikets segrar och erövringar – trots att krig är hemskt och förödande för alla som drabbas av dess konsekvenser?
Kjell Espmark var osannolikt framgångsrik, in i det sista. Han fick leva sitt liv i ett av världens mest välmående, vackra, fria och välordnade länder, Han fick åldras med värdighet och han fick en omsorgsfull vård under sin sista sjukdom. Man skulle kunnat vänta sig att det i hans sista diktsamling fanns åtminstone stråk av tacksamhet och varma tankar om detta land, detta folk och alla de människor som gjort hans liv till en framgångssaga. Men icke så!
Många länder i väst präglas av en ofta överdriven kritik mot den egna historien och dess ledande gestalter. Samtidigt som många auktoritärt styrda stater både okritiskt hyllar sina gamla hjältar och förtjust utnyttjar västs till självhat gränsande självkritik, som ett viktigt inslag i sin egen propaganda.
Media har under flera månader rapporterat om SAG-AFTRAs strejker och uppror kring usla arbetsförhållanden och jobbhotande AI-teknik. Bakom alla rubriker finns en bransch som redan innan var hårt ekonomiskt pressad av pandemin och som nu åter tvingas stå stilla.
Min förmodan är att LOs och LO-fackens verkliga problem är att de är alltför nostalgiska och visat sig förbluffande oförmögna till nytänkande. Vi lever ju i en annan värld – och ett annat Sverige – idag än när Rudolf Meidner var en centralfigur i LO-systemet på 1970-talet.
Sveriges regerande konung Carl XVI Gustaf har nu suttit i femtio år och ingenting tyder på annat än att han tänker sitta sin livstid ut. Det vill säga samma i princip som Elisabeth II levde och dog efter. I andra länder har monarkerna börjat pensionera sig, men det är knappast någonting för oss.
Det finns fler skäl än god senap som kan motivera ett besök i Dijon, Burgunds vackra och prydliga huvudstad. Dijon visar fortfarande upp mycket av den prakt och den stolthet över de egna framgångarna som präglade landets historia under senmedeltiden. Idag är den självklara platsen för den som söker efter det som finns kvar av det statsprojekt som dog med Karl den djärve på slagfältet i Nancy 1477 Musée des Beaux-Arts.