Hjalmar Hammarskjöld var, liksom de flesta av det tidiga 1900-talets statsministrar, inte i första hand politiker. Istället var han språkvetare och jurist, utnämnd till professor i civilrätt i Uppsala vid 28 års ålder. Men i den tidens ämbetsmannadominerade Sverige var den unge Hammarskjöld därmed också inne på den stora spelplanen. Gustaf Almkvist har läst Mats Svegfors biografi om Hjalmar Hammarskjöld i statsministerboxen.
Det är ingen vanlig reseskildring hon har skrivit, den unga diplomaten Diana Janse; vore hon legitimerad utrikeskorrespondent skulle hennes dagboksliknande noteringar från två år i Afghanistan tillhöra avdelningen klassiska korreböcker. Mats Johansson recenserar En del av mitt hjärta lämnar jag kvar.
Swartz var svensk statsminister endast under ett halvår, men under det stormiga året 1917. Året kan beskrivas som ett av de mer oroliga genom 1900-talets Europa. Förutom ett pågående och i liv och kraft kostsamt världskrig, var det också året för ryska revolutionen. Andreas Wejderstam har läst Eva Helen Ulvros biografi om Carl Swartz.
Den som redan tycker att Elmbrant är för tendentiös i sin roll som politisk kommentator i Dagens arena lär inte förvånas vid läsningen av hans statsministerbiografi, vilken snarast är att betrakta som en vidräkning med alliansregeringens politik i allmänhet och Anders Borgs prestationer som finansminister i synnerhet. Lars Anders Johansson har läst Elmbrants biografi om Fredrik Reinfeldt.
Trots att Lindman besatte statsministerposten två gånger (1906-11 och 1928-30) och även hann med en karriär som framgångsrik industriledare (bland annat som chef för LKAB och Telegrafverket), är hans gärning märkligt bortglömd i svensk historieskrivning. I jämförelse med samtida mer kända politiska ledare som socialdemokraten Hjalmar Branting och liberalen Karl Staaff framstår Lindman som närmast osynlig. Axel Lindhe har läst Anders Edwardssons bok om Arvid Lindman.
Medan de nordkoreanska relationerna med omvärlden sedan länge varit världsnyheter har det vilat ett sorts mystiskt skimmer över livet inom Nordkoreas gränser. Författarna Ralph Hassig och Kongdan Oh har intervjuat ett stort antal flyktingar från Nordkorea för att skapa en trovärdig bild av livet bakom de slutna gränserna. Tomas Brandberg har läst The Hidden People of North Korea.
Markus Uvells och Erik Meier Carlsens bok ”Folkhems-populismen” är en bok som på allvar syftar till att förstå vilka Sverigedemokraternas väljare är. Ett försök att försöka förklara varför ett par procent av Sveriges befolkning är beredda att rösta på ett parti som av de andra brukar beskrivas som odemokratiskt och rasistiskt. Klas Hjort recenserar.
I en ny bok, Deutsche Gesellschafts-geschichte 1949-1990, följer den tyske historikern Hans-Ulrich Wehler det stora spelet från den tid då de tyska staterna tog form, över det kalla kriget fram till det 1980-tal då staterna återförenades. Carl Johan Ljungberg recenserar.
PJ Anders Linder och Per Svensson argumenterar i sin gemensamma debattbok för monarkins vara respektive icke vara. Det svenska kungahuset strävar mer och mer efter att bli folkligt, så långt är författarna överens, men därefter går meningarna isär. Jonas Rosengren har läst Ja. Monarkins bästa tid är nu. Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu.
Maria Nikolajeva är litteraturvetaren som kom till Sverige i början av 1980-talet. I sin självbiografi tar hon sin utgångspunkt i den tragiska brutalitet som kännetecknade Sovjetunionen under Stalins tidevarv. Även om författaren kanske inte tillhör ”vanligt folk” ges en intressant bild om hur folk levde i diktaturen. Markus Jonsson har läst Om hur – jag växte upp under diktaturen.