I Tyranny of Silence beskriver Flemming Rose beslutet att publicera ett antal Muhammedteckningar i Jyllandsposten. Men den handlar också om yttrandefrihetens framtid i Europa. Jonas Grafström var där när Rose presenterade boken på Catoinstitutet i Washington.
Längan efter ett sammanhang får människor att delta i demonstrationer som kan få en våldsam utgång, enligt en studie som refereras i Psykologtidningen. Kan det också vara en förklaring till att så många röstade på Sverigedemokraterna, trots järnrörsskandaler? undrar Martin Moraeus.
Vladimir Putins syfte har redan från början varit att upprätta en auktoritär regim i Ryssland, men girighet och korruption är också centrala motiv hos ledarskiktet. Det hävdar Karen Dawiska i nyligen utkomna Putins Kleptocracy, som rekommenderas av Lars Elinderson.
Fram till på söndag pågår Stockholms Filmfestival. Det är ett utmärkt tillfälle att se filmer som skiljer sig åt från de gängse SF-rullarna. Men måste ”bra” film vara svår och jobbig?
Carl-Henning Wijkmark har utkommit med en ny roman där vi får följa en man som plötsligt befinner sig förflyttad tilll tjugotalet. Simon O. Pettersson läser en idérik betraktelse över vår västerländska civilisation.
Vem ska bestämma vad som är ”god” och ”dålig” kultur? Vem ska bestämma vilka muséer vi ska gå på? Katarina O’Nils ser förslaget om avgiftsfria muséer som ett exempel på en ökad politisk styrning av kulturen.
Det är oförklarligt och oförståeligt att regeringen vill ta bort anslagen till de vetenskapliga instituten i Rom, Aten och Istanbul. Carl J. Erixon skriver om ett förakt för vår historia.
I Lärare utan frihet visar Johan Wennström hur ökad detaljstyrning har berövat lärarna på deras självständighet och pliktkänsla. Jonatan Lönnqvist läser ett inlägg i skoldebatten.
Partiledaren som klev in i kylan är inte i första hand en bok om Håkan Juholt. Snarare är det en berättelse om Suhonens spruckna drömmar och förhoppningar, skriver Pär Henriksson.
Två nya böcker beskriver Socialdemokraternas interna process mot ökad förståelse för marknadsekonomins villkor. Men oppositionens roll för att trycka på åt rätt håll får inte glömmas bort, menar Lars Tobisson.