Benny Carlson & Neelambar Hatti: Domedagsspiralen

Vi möter dagligen larmrapporter om att den regelbaserade världsordning som etablerades efter andra världskriget håller på att bryta samman. För den som vill få en förklaring till varför detta händer och en hum om vart världen är på väg finns en färsk analys att tillgå i Eswar Prasads The Doom Loop, i svensk översättning ungefär ”domedagsspiralen”.

Eswar Prasad, född och uppväxt i Indien, är ekonomiprofessor vid Cornelluniversitetet och ”senior fellow” vid Brookings. Han har haft nyckelpositioner inom Internationella valutafonden (IMF), bland annat som chef för dess Kinadivision. Han har släppt loss sin expertis i valutafrågor i böcker som The Dollar Trap (2014) och The Future of Money (2021). I sin nya bok har han tagit ett helhetsgrepp om tillvaron, vilket framgår av titeln: The Doom Loop: Why the World Economic Order is Spiraling into Disorder (London: Hurst & Company 2026, 357 sidor).

En vanlig uppfattning bland nationalekonomer är att ekonomier efter externa chocker i form ny teknik, politiska interventioner, krig, naturkatastrofer etc tenderar att återgå mot jämvikt. En del ekonomer, i Sverige Knut Wicksell och Gunnar Myrdal, fann tvärtom att utvecklingen lätt hamnar i kumulativa tillstånd, vad som i vardagslag kallas goda eller onda cirklar. Prasad varnar för att hela världen är inne i en ond cirkel. Han konstaterar inledningsvis att ”återkopplingen mellan ekonomi, inrikespolitik och geopolitik roterar utom kontroll och blir destruktiv längs varje front, och förvandlas till en domedagsspiral”. Den onda cirkeln kan paradoxalt nog bli det nya jämviktstillståndet. ”Instabilitet och kaos håller på att bli status quo i den nya världsordningen.”

Prasad avhandlar sitt ämne i åtta kapitel om i tur och ordning maktförhållanden, valutakonkurrens, globalisering, spelregler, medelstora makter, nya teknologier, visioner och återställande av ordningen. Den springande punkten när det gäller maktförhållanden är förstås Kinas växande ekonomiska och militära styrka som utmanar USA:s supermaktsstatus. När det gäller valutakonkurrens förklarar Prasad varför dollarn är och inom överskådlig framtid kommer att fortsätta att vara den dominerande världsvalutan. Dollarberoendet kan kasta ut världen i kris men flykt från dollarn kan utlösa en än värre kris.

Globaliseringen har setts som en kungsväg till ekonomiskt välstånd och stabilitet men har underminerats av ojämnt fördelade vinster och illa hanterade risker. Kapitalet har strömmat till nya industriländer men emellanåt flytt hals över huvud vilket utlöst finans- och skuldkriser. I de gamla industriländerna har arbetarna uppfattat konsumtion av billiga importvaror som en klen tröst när arbetsplatserna förvinner. Särskilt förödande blev finanskrisen 2007–09, covidpandemin och den ryska invasionen av Ukraina. Dessutom har konkurrensen mellan USA och Kina antagit karaktären av nollsummespel till följd av att Kina fifflat med WTO:s spelregler medan Donald Trump fått en tulltumör på hjärnan. Brustna leveranskedjor, geopolitisk fragmentering, klimateffekter och andra söndrande krafter har fått politiken i många länder att bli inåtvänd. Särskilt problematisk blir denna utveckling för låginkomstländer som behöver tillgång till världsmarknaden för att få i gång tillverkningsindustrier.

De internationella spelreglerna har utformats av de institutioner som skapades efter andra världskriget: IMF, Världsbanken, FN, GATT. De har dominerats av USA och andra västländer och ifrågasatts i takt med att ekonomier som Kina och Indien kommit att väga tyngre i den globala vågskålen. Särskilt Kina har börjat skapa alternativa institutioner som Asian Infrastructure Bank (AIIB) och allianser som BRICS. På senare år har utvecklingen tagit en absurd vändning genom att Trump vänt sig mot de institutioner som USA skapat och dominerat. När cowboymentaliteten går överstyr är det lätt att skjuta sig i foten.

Många länder tvingas numera välja sida mellan väst och öst, mellan USA och Kina, när det gäller handel, teknologi och nationell säkerhet. Det gäller inte minst medelstora och växande makter som Indien, Brasilien och Indonesien. Prasad liknar dessa länder vid tjurfäktare. Den som försöker landa mellan tjurens horn kan i värsta fall bli spetsad på båda. Den som vägrar gå in på arenan tvingas bli självförsörjande och utarmad. En tredje variant, inte tillgänglig för tjurfäktare, är att gå i allians med andra länder. USA tvingar många länder att söka nya partners. Trump har med sitt arroganta självskadebeteende gjort sig ovän med grannar, allierade i Europa och Asien och i stort sett hela Afrika.

Nya teknologier – den digitala revolutionen, AI, kryptovalutor – erbjuder som alltid såväl löften som hot. Vi vill, på grundval av egna tidsmässigt dyrköpta erfarenheter, särskilt understryka en av Prasads observationer: ”I stället för att bli frustrerad över inkompetenta och ohjälpsamma anställda i kundtjänster har man i dag större sannolikhet att möta inkompetenta och ohjälpsamma AI-robotar.” En intressant fråga är om det är en för- eller nackdel att AI till skillnad från människor inte har några värderingar. De saknar å ena sidan medkänsla och känsla för rättvisa, å andra sidan fördomar och stamtänkande.

Prasad ser i sin framtidsvision två dynamiska system – amerikansk marknadsekonomi och kinesisk statskapitalism – likt två TV-kockar (vår liknelse) inbegripna i en tävling som kommer att ”hålla instabiliteten på kokpunkten”. Han drar utifrån finanskrisen för snart 20 år sen slutsatsen att en statsstyrd ekonomi som Kina bättre kan stå emot ekonomiska chocker. ”Omfattande statsintervention skapar ineffektivitet i goda tider men kan tjäna som effektiva spärrar när kriserna kommer.” På det hela taget har emellertid de båda systemen närmat sig varandra. Marknadsekonomierna har blivit mer statsinterventionistiska medan kommandoekonomierna har förstått att utnyttja marknadsmekanismer. Som bekant rör sig allt fler länder i auktoritär riktning beroende på att befolkningarna prioriterar trygghet framför frihet och reagerar mot eliter som roffar åt sig allt större bitar av den ekonomiska kakan. Prasad ser dystert på framtiden: ”De båda systemen tycks fastlåsta i en kapplöpning mot botten, kännetecknad av mindre öppna och demokratiska regeringar, underminering av rättsstaten och större statlig inblandning i ekonomin.”

Kombinationen av fria marknader och globalisering har gynnat politiska och ekonomiska eliter vilket öppnat för populister som vill bana sig väg till köttgrytorna genom att skrämmas med inre och yttre fiender. I slutkapitlet konstaterar Prasad att det kommer att krävas en ”herkulisk ansträngning” för att bryta domedagsspiralen. Kina och USA måste kunna samarbeta i frågor där de har gemensamma intressen, regeringar måste skydda sina medborgare så att kortsiktiga förluster inte leder till reaktioner som omintetgör långsiktiga vinster, institutioner som IMF och Världsbanken måste ge mer inflytande åt nya industriländer, stater måste utforma mer transparenta och rättssäkra ramverk, pressen måste vara fri att avslöja maktmissbruk. Det låter bra, men hur ska det gå till? Prasad ger följande råd: ”Visionära ledare måste övertyga sina medborgare om att deras politik kan få kortsiktiga och långsiktiga målsättningar, liksom inhemska och globala intressen, att samspela och att avvägningar som medför störningar och kostnader är övergående och värda de övergripande fördelarna.”

Världen är onekligen inne i en ond cirkel. Kraftmätningen mellan USA och Kina är oundviklig. Den inre splittringen i många länder är ett faktum. Helt ny är denna situation emellertid inte. Under närmare ett halvsekel efter andra världskriget präglades världen av en maktkamp mellan Sovjet och Kina i öster och USA och Europa i väster, en maktkamp som tidvis skapade inre splittring i västlägret. Det nya är att dagens Kina besitter en helt annan dynamik än gårdagens Sovjetunion och att USA har drabbats av schizofreni: å ena sidan kamp om herraväldet med makten i öster, å andra sidan ohöljd beundran inför dess auktoritära maktutövning. Kina har på så sätt vunnit på walk-over.

Prasad erbjuder en välskriven och lättläst översikt av världens många sammanlänkade dilemman av i dag och i morgon; hans analys hör hemma inom den så kallade polykrislitteraturen. Man nickar instämmande under läsningens gång men blir sällan överraskad. Mycket känns, i största allmänhet om än inte i sina detaljer, bekant. ”Lösningen”, att sätta hoppet till herkuliska visionärer, verkar lite riskabel. Den typen av ledare vill sällan släppa ifrån sig makten när de väl utfört sina stordåd.

Benny Carlson och Neelambar Hatti är professorer emeriti i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.