Benny Carlson: Klokt om utvisningarna

Den svenska migrationspolitiken har accelererat och med bakåtriktad verkan fått ödesdigra effekter för människor som sedan länge är etablerade i landet. Det har utlöst en het debatt som nyligen tvingade regeringen att tills vidare slå till bromsen. För den som vill hålla sig informerad om vad som hänt på vägen till nuvarande hållplats är Fredrik Kopschs Utvisad boken att begrunda.

Den så kallade strama migrationspolitiken – stram när det gäller invandring men ”generös” när det gäller utvandring och utvisning – har på senare tid fått återverkningar land och rike kring. Trots politikernas försäkringar om att den som arbetar och sköter sig inget har att frukta har fruktan spritt sig bland invandrare och deras svenska skolkamrater, arbetskamrater och vänner. Mina bästa vänner som levt i Sverige i 14 år och är högutbildade och självförsörjande har levt under detta hot. De har alltigenom västerländska värderingar, de har fått mitt med stigande ålder avtagande intresse för att fira jul och Valborg att kvickna till och vi delar en vördnad för stora filmskapare och svensk natur.

Länge föreföll det som om migrationspolitiken, efter det omslag som inträffade i samband med flyktingkrisen 2015, följde en bana som skulle ta slut först när tiotusentals människor hade utvisats. Ekonomiska, humanitära och moraliska argument viftades bort. Till sist visade det sig att en betydande del av svenska folket har en känsla för fair play vilket fick Tidöpartierna att besinna sig.

Huruvida denna inbromsning är tillfällig eller början på en långsiktig kurskorrigering återstår att se. Därmed är det viktigt att så många som möjligt informerar sig om utvisningspolitiken och dess effekter. Den som vill ”bilda sig, bete sig och bry sig” bör införskaffa Fredrik Kopschs Utvisad (Timbro förlag 2026). Kopsch är chefsekonom på Timbro, docent i fastighetsekonomi och doktorand i ekonomisk historia. Hans bok är innehållsrik och lättläst, den avverkas på ett par timmar.

För Kopsch, liberal och ”höger”, har utvecklingen varit omtumlande. ”Som liberal har det, i takt med att migrationspolitiken stramats åt, blivit allt svårare att tyst se på. Det är en sak att stänga gränserna för framtida migration. Det kommer visserligen att göra Sverige fattigare, men det är något som går att föra diskussion och debatt om. Det är en helt annan att driva integrerade människor ut ur landet – det är en omänsklig politik som inte kan fortsätta.” Och vidare: ”Vad som en gång brukade vara tydliga ideal som delades av många till ’höger’ – värnandet av det öppna samhället, tron på att människor vill skapa så goda liv som möjligt och övertygelsen att vi ska låta dem göra just det – har bytts mot dess motsatser.”

Kopsch redogör för de migrationspolitiska turerna det senaste halvseklet, för ungdomar som drabbats av regelförändringar med åtföljande utvisningsbeslut, för politiker som vänt kappan efter vinden och för vad han anser bör göras åt saken.

Som Kopsch konstaterar har den migrationspolitiska pendeln ”svängt med en skrämmande kraft”. Han vet förstås, som de flesta av oss, på ett ungefär varför: Svenskars attityder till invandring förändrades efter flyktingkaoset 2015 och av oro för kopplingar till gängkriminalitet, framväxt av parallellsamhällen och rekrytering till religiösa extrema grupper. Många opinionsbildare som förespråkat ett öppet samhälle tystnade eller bytte sida. Flera av de politiska partierna ängslades för att förlora väljare till Sverigedemokraterna.

Följderna av utvisningspolitiken och byråkratins futtigheter konkretiseras av Kopsch med historier om vad ett antal ungdomar fått uppleva. Låt mig nämna tre av dessa fall: Fidan kom med sina föräldrar från Azerbajdjan 2014, fick utvisningsbeslut i april 2025 några dagar före studenten och fick veta att hon i ursprungslandet skulle tvingas gifta sig med en man som hennes släkt valt ut; hon försökte ta sitt liv. Shahrad från Iran kom med sin mamma 2014 och tvingades avbryta universitetsstudier för att arbeta men gjorde ”misstaget” att hitta ett jobb på egen hand. Mehrab kom från Afghanistan 2015, tog studenten och fick jobb på en förskola men hade vid ett extrajobb under skoltiden en månad fått för lite semesterersättning och inte nått upp till (det tidigare) lönekravet på 13 000 kronor.

Försvaret för utvisningspolitiken har i mycket gått ut på att lagstiftningen inte kan baseras på känslor och snyfthistorier. Kopsch replikerar att ”självklart kan lagstiftning baseras på känslor, på vår moraliska uppfattning om vad som är rätt och vad som är fel. Vad annars skulle den baseras på?”

Flera politiker som bytt åsikt citeras. Det mest anmärkningsvärda fallet är migrationsminister Johan Forssell. ”Det är de små möjligheterna att komma till Sverige som invandrare som driver fram många av de desperata flyktingfallen som vi läser om i tidningarna,” sa han för tjugo år sen. Hans föregångare i ämbetet, nuvarande utrikesminister Maria Malmer Stenergard, har lovat ta upp kampen i hela världen för att varje flicka och kvinna ska ha rätt att leva sitt liv i frihet. ”När jag träffar Fidan känns löftet tomt på innehåll”, skriver Kopsch.

Kopsch argumenterar för ett ”nollställningsbeslut”, en amnesti för dem som oförskyllt drabbas av de drastiska politikomläggningarna. Han anför tre skäl. Det första är humanitärt: ”Det är politiskt ovärdigt att genomföra förändringar av lagstiftningen som får så pass långtgående konsekvenser att människor rycks upp från sina stadgade liv och att familjer splittras när vuxna barn utvisas.” Det andra är risken för ökat utanförskap och utsatthet. Människor kommer att gömma sig eller hamna i limbo när utvisningar inte kan verkställas. ”Att låta bli att ge den här gruppen amnesti riskerar att leda till att skuggsamhället växer”. Det tredje är ekonomiskt. ”Det rör sig”, skriver Kopsch, ”om människor som ingått frivilliga överenskommelser där en arbetsgivare är villig att anställa dem, till en lön de är villiga att arbeta för. […] Men det gäller även för alla de som kommit hit som barn tillsammans med sina föräldrar. Svenska skattemedel har finansierat deras skolgång under hela deras liv.” Enklast kan väl saken uttryckas som att Sverige har investerat i människor som har investerat i Sverige.

Kopsch har tillsammans med enstaka andra liberaler, med center-, miljö- och vänsterpartister, biskopar och andra företrädare för kristen människosyn, moderata och socialdemokratiska avvikare från partilinjen, jurister med flera spelat en viktig roll för att mobilisera en opinion mot de lagändringar som med retroaktiv verkan riktar sig mot invandrare. Opinionen tog skruv samtidigt som hans bok kom av trycket.

För egen del har jag med spänt intresse följt Forssells utläggningar i Agenda. Hans argument har saknat logik och väckt frågor. Forssell: ”De som sköter sig och gör rätt för sig har inget att oroa sig för.” Hur kommer det sig då att så många skötsamma fått anledning att oroa sig? Forssell: ”Vi gör detta för att Sverige ska lyckas med integrationen.” Lyckas man med integrationen genom att utvisa människor som lyckats med integrationen eller hålla människor på halster så att de inte vågar integrera sig? Forssell: ”Man måste göra förändringar på ett genomtänkt sätt.” Hur genomtänkta är gjorda förändringar som får orimliga konsekvenser? Forssell: ”Rättssäkerheten är större i Sverige än någon annanstans.” Är rättssäkert lika med rimligt? Hur många lagstadgade övergrepp mot människor har inte utförts genom historien, även i demokratier?

Utvisningar som drabbar akademiker och chefspersoner ökade oron i borgerliga led. Näringslivet varnade för ”braindrain”. När opinionen mot utvisningarna växte sviktade Tidöpartiernas frontlinje. Torsdagen den 5 mars förklarade Jimmie Åkesson att tonårsutvisningarna måste pausas och gjorde därmed klart vem som är herre i huset. Dagen därpå klev de borgerliga partiledarna upp på podiet tillsammans med Åkesson och aviserade ytterligare reträtter. Spårbytare ska inte behöva åka till sitt hemland (där måhända fängelse väntar) för att ansöka om förnyat svenskt arbetstillstånd. Planerna på återkallande av permanenta uppehållstillstånd skjuts på framtiden.

Krisen för Tidöpartierna och – betydligt viktigare – för åtskilliga oskyldiga människor är för tillfället över. De borgerliga partiledarna förefaller inte ångerfulla över den oro de skapat i många hem utan bara lättade över att ha sluppit ett orosmoment i valrörelsen.

En del stolligheter kvarstår. Argumentet för arbetskraftsutvisningar är, åtminstone för mig, obegripligt: den som tjänar mindre än 90 procent av medianlönen är utnyttjad och inte garanterad skälig levnadsstandard och måste ”skyddas” genom att utvisas. Om argumentet framförts av extrema jämlikhetsivrare och inte en borgerlig regering hade jag blivit mindre förbryllad.

Om de som tjänar mindre än 33 390 kronor i månaden är utnyttjade och berövade skälig levnadsstandard måste LO omedelbart kräva att alla medlemmar kommer upp i den lönen. När de väl gjort det har medianlönen ökat med tiotusentals kronor. Eftersom alla under medianlönen fortfarande per definition är utnyttjande är det dags för en ny lönehöjning över hela linjen. Den svenska modellen blir karusellen som kollapsar till kvällen.

Problemen med kriminella gäng, extremister och parallellsamhällen med egna lagar måste tas på största allvar. Den enkla principen (kanske inte helt enkel att omsätta i lagtext) bör enligt min enkla mening lyda: var hård mot de hårda men sparka inte på dem som ligger. Det är inte statistiken över hur många som utvisas som är viktig utan vilka som utvisas.

Att tillräckligt många människor reagerat mot den förda utvisningspolitiken beror rimligen på att regeringen gjort en felkalkyl. En effekt därav lär bli bestående och olycklig. Många invandrare som etablerat sig och velat bli en del av samhället har tvingats ompröva sin syn på ”den svenska drömmen”. Det bådar inte gott för framtida integration.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.