Benny Carlson: Gösta Bagge såg dagens USA för hundra år sen

Den väg USA under Trump har slagit in på sätter myror i huvudet på de flesta sansade bedömare. Hur kan världens rikaste och mäktigaste land erodera inifrån, hur kan en nation som skapat en världsordning vända sig mot sin skapelse? Den som backar bandet kan få svar på dylika frågor. De strömningar som behärskar dagens USA har alltid funnits. Ett historiskt perspektiv på dessa strömningar kan man få i en hundra år gammal artikel av nationalekonomen och högermannen Gösta Bagge.

Gösta Bagge var väl insatt i amerikanskt samhällsliv. Han hade i unga år, läsåret 1904–05, studerat vid Johns Hopkinsuniversitetet i Baltimore. Han hade fortsatt att odla sina kontakter i USA och läsåret 1924–25 tog han tjänstledigt från sin professur i nationalekonomi vid Stockholms högskola för att i USA och Kanada studera immigrationsfrågor och nya riktningar inom den amerikanska nationalekonomin.

När Bagge sommaren 1924 landstiger i New York pågår den demokratiska partikongressen inför höstens presidentval. Bakom kulisserna på arenan vid Madison Square hör Bagge oupphörliga viskningar om Ku Klux Klan. Överallt längs resvägen glunkas det om klanen. Denna erfarenhet föranleder honom att publicera en artikel med den korta rubriken ”Ku Klux Klan” i Svensk Tidskrift nr 1 1925.

Bagge konstaterar att KKK-fenomenet inte bara är kuriosa. Det har djupare betydelse. ”Ku Klux Klan och dess verksamhet visa nämligen i själva verket hän på samhällsproblem och folkpsykologiska drag, som äro säregna och karakteristiska för ’det stora landet i väster’ […].”

Den gamla klanen hade instiftats strax efter inbördeskriget, somnat in på 1870-talet och väckts till liv 1915 av predikanten William Joseph Simmons som utsåg sig själv till härskare över ”det osynliga kejsardömet”. 1920 lanserade ett par andra ledarfigurer klanen i större skala. Inom loppet av ett år lyckades den åstadkomma ett imponerande facit: ”fyra mord, en lemlästning, en brännmärkning, fyrtioen pryglingar, tjugosju fall af tjärning och fjädring, fem människorov” m. m. Några år senare hade den tre miljoner medlemmar.

Vad erbjöd klanen som var så lockade? Den är, konstaterar Bagge, välsorterad. ”Den bjuder på vissa standardartiklar som antikatolicism, antisemitism och den vita rasens herravälde. Men för övrigt växla dess syften och verksamhet i allra högsta grad efter de lokale forholde på olika orter.” En rörelse som omfattar så många människor och delstater måste dock ha en gemensam nämnare. ”Det bästa medlet att få tag i detta gemensamma, som bär upp och alltså bör förklara rörelsen och lära oss förstå dess innebörd, är att försöka få reda på, vad det är för slags folk, som dragits med i den och som utgör huvudmassan av medlemmarna.”

Klanen var svagt förankrad på rena landsbygden, där det är svårt att organisera folk, och i storstäderna, med deras myller av människor från hela världen. ”Klanen är alls inte oamerikansk”, skriver Bagge, den har tvärtom ”sina rötter i de för amerikansk folkkaraktär och opinion mest avgörande och betydelsefulla av alla folklager, nämligen den infödda protestantiska medelklassen i de små och medelstora städerna”, i de miljöer Sinclair Lewis skildrat i romaner som Main Street och Babbit.

Jag kan inom parentes nämna att min pappa åren 1923–32 bodde i en medelstor stad, New Haven. Jag hörde honom aldrig, när han berättade om den tiden, nämna klanen. Han såg det goda i USA. Rasismen var emellertid ständigt närvarande. Min mamma arbetade som ”Swedish maid” i förmögna hushåll i samma stad och regerade starkt mot att den svarte chauffören inte fick äta tillsammans med övrig tjänstepersonal. Hon såg det dåliga i USA.

Åter till Bagge som beskriver hur ordensväsendet frodas mindre städer, här ”sublimeras detta trista, gråa, enahanda, som den demokratiska standardiseringen, jämnstrukenheten och konventionalismen påstämplat det amerikanska samhället”. Hemliga sällskap och mystiska ritualer ger den stimulans medelklassamerikanen behöver. Bagges beskrivning av klanen och andra sällskap är så dråplig att den förtjänar ett längre citat:

”Den barnslighet och den löjlighet, som omge formerna för dess framträdande, ha sin förklaring i just den miljö, varur den framvuxit. För specerihandlaren, advokaten eller apotekaren i den lilla staden i The Middle West är det långt ifrån löjligt utan i stället i hög grad tilltalande att tillhöra ett osynligt kejsarrike – även om kejsaren heter Simmons – med mystisk och hemsk makt, utstyrt med trollkarlar, jättar, cykloper och drakar, och med tilldragande titlar och namn som Kligrapp, Kleagle, Kloptrap, Klimp, Klool, Klud, Klokard, Klexter o. s. v., där redan alliterationen och obegripligheten fascinera och reta fantasien och som inge hopp om befordran och erkännande och ett litet steg upp på den sociala trappan. Brödraskapen, ordensväsendet, luncherna med sina odrägliga tal o. s. v. ha emellertid också en annan betydelse, som i själva verket är mera djupgående och av största vikt för det amerikanska samhällslivet. Där fabriceras nämligen den enhetlighet i opinion och uppfattningar i grundläggande ting, som utmärker dessa folklager.”

Bagges ironi riktar sig inte enbart mot inskränkt småstadskultur utan mot demokrati i allmänhet: ”Det är sant att denna opinion ofta är trång, föga mottaglig för några som helst förnuftiga skäl eller impulser, vanligen ytterst intolerant mot oliktänkande. […] Men hur skall den utslagsgivande opinionen i ett demokratiskt samhälle kunna vara annorlunda? Den måste ju motsvara genomsnittsnivån hos de människor, som skola ’styra sig själva’ […].” Han menar samtidigt att en trång opinion behövs för att hålla ihop en stor och diversifierad nation som USA.

När emellertid ”hyggliga, rättänkande, flitiga och goda medborgare ger sig in i Ku Klux Klan och inte bara deltar i ordensmysterierna och marscherar i procession iförd nattskjorta och vit huva med hål för ögonen bakom ’det flammande korset’ utan även ger sig till att hota till livet, tjära och fjädra andra människor och utan dom och laga ordning, om inte direkt mörda, lemlästa och bortröva dem, så åtminstone medverka till och gilla dylikt, då är detta icke endast ett originellt sätt att få utlopp för behovet av mystik i livets enahanda.” Då har något på allvar ”rubbat sinnesjämvikten hos den opinionsbildande, infödda småstadsmedelklassen”.

Den oro som drabbat medelklassen består enligt Bagge i att den ser ”radikalism” i varje försök att ändra gamla mönster i fråga om opinion och moral. Det kan handla om vetenskapen ”som vill förvandla människan till en apa”, präster som gjort sig skyldiga till obetydligt kätteri, professorer som uttryckt någon villomening och, naturligtvis, invandrare. Världskriget hade satt sinnena i brand på allvar: ”Lögnpropagandan och den allmänna upphetsningen mot allt och alla, som följde med kriget, gingo icke spårlöst förbi. Man kom att i milliontals medborgare i den egna staten se farliga främlingar […].” Det Bagge skriver om är den period som brukar kallas ”the Red Scare”.

Upphetsningen fortsatte efter krigsslutet. ”Motviljan mot folk av olika ras, vanor och nationalitet tog stundom våldsamma proportioner. Man började spekulera över vad detta skulle bära hän: olusten, otrevnaden och rädslan togo alltmera överhanden, särskilt hos de lager, som hittills varit de dominerande, den ’infödda’ protestantiska befolkningen av företrädesvis anglosaxisk härstamning.” Följden blev rasbiologiska utredningar och immigrationslagstiftning. Krisen berodde emellertid inte bara på kriget utan var resultatet av ”en mycket långvarig, kumulativ process” som hade med industrialisering, invandring och stängningen av ”the Frontier” att göra.

Så långt Bagge. Hundra år har gått sen han skrev sin artikel och klanen tillhör på det hela taget historien men den kumulativa process för vilken den var ett extremt uttryck har inte avstannat varför mycket är sig likt: främlingsfientlighet, religiös fundamentalism, våldsbejakande brödraskap, allmän upphetsning, lögnpropaganda. Skillnaden mellan då och nu är att det som jäste under ytan i mindre städer har blivit rumsrent genom sociala medier och flyttat in i maktens boningar Washington.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.