Bengt-Ove Andersson: Avgjordes andra världskriget av ett motorfel?

Nu randas 80-årsminnet av andra världskrigets slut i Europa. Nazi-Tyskland kapitulerade. Förintelsens fasor blev kända för hela världen; en Förintelse som dock inte hann slutföras. En del har ställt den hypotetiska frågan om hur historien förändrats om Hitler dött i mässlingen som barn. Möjligen kan man också undra över vad som hänt om inte Rudolf Hess flygplan fått motorfel över Skottland.

Det är allmänt känt att Hitlers andreman Rudolf Hess hoppade i fallskärm över Skottland i maj 1941, där han greps av hemvärnet och hölls isolerad fram till krigsslutet för att vid Nürnbergrättegången dömas till livstids fängelse för nazismens krigsförbrytelser. Efter det sensationella gripandet meddelades att Hess gjort flygningen i ett tillstånd av sinnesförvirring, för att försöka mäkla fred mellan Tyskland och England. Denna officiella bild styrktes av Hitlers avståndstagande några dagar efter tillfångatagandet.

Men på senare år har denna bild ifrågasatts, bland andra av de brittiska historikerna Lynn Picknett, Clive Prince och Stephen Prior i boken Double Standards – The Rudolf Hess Cover-Up. Efter sin nödlandning frågade Hess efter hertigen av Hamilton, som han påstod sig vara väntad av. Han hävdade till och med att han kom under kungligt beskydd, som officiellt tyskt sändebud.

Bakgrunden var i korthet följande: På våren 1941 gick kriget dåligt för britterna och nytillträdde Winston Churchill satt löst på sin premiärministerpost. Churchill hade från första början avvisat varje tanke på separatfred med Hitlertyskland, en hållning som applåderades när krigslyckan vänt men som just då var impopulär i höga kretsar, och Churchill kallades av vissa för ”krigshetsare”. Till de höga kretsar som ogillade hans kompromisslösa hållning hörde adeln, storfinansen och kungahuset. Det var känt att kungen, George VI, personligen ogillade Churchill medan storfinansen – varav många hörde till adeln – på grund av affärsförbindelser hade allt att förlora på ett krig med Tyskland.

Mäktiga krafter i regeringen, särskilt utrikesministern lord Halifax, pressade Churchill hårt att öppna för förhandlingar med Tyskland – hemliga förhandlingar som skulle ske via Italiens Mussolini som visat sig villig att medla. När Churchill hårdnackat vägrade ville dessa krafter få bort honom från makten och ersätta honom med någon – troligen Halifax själv – som skulle säga ja till fredsinviten. Hess hemliga flygning till Skottland skulle då kunna vara en del i det spel som pågick bakom kulisserna i England.

Historikerna pekar på att inga iakttagelser hos Hess före flygningen till Skottland tydde på att han skulle ha varit sinnesförvirrad. Vidare låg det en logik i att Hitler sände sin högra hand för ett så känsligt uppdrag som att bereda marken för en separatfred mellan Tyskland och England om Churchill tvingades från makten. Hitler själv hyste tydligen beundran för brittiska imperiet som han såg som en viktig stabiliserande faktor, och var beredd att lämna britterna i fred i utbyte mot att han fick ”fria händer” i Europa. På våren 1941 var han dessutom i full färd med planeringen av invasionen av Sovjet och ville gärna ha ryggen fri åt väster.

Churchill förkroppsligade under krigsåren Englands motstånd mot nazismens strävan efter världsherravälde. Den bild vi har är den där England länge ensamt stod emot axelmakterna i Europa och med bulldogsliknande ståndaktighet bjöd motstånd. Vi förstår att historien – och bilden av England – kunde ha tett sig helt annorlunda med en eftergiftspolitiker vid makten. Vad hände på den brittiska sidan efter Hess gripande? Churchill underrättades givetvis genast om gripandet av Nazitysklands andreman. Han var väl medveten om hur löst han satt just då på sin post och vilka krafter som ville se honom utbytt. Säkert insåg han genast den fulla betydelsen av Hess flygning och vilken ödets försyn som hade serverat honom Hitlers andreman innan denne kunde ta sina tänkta kontakter.

Givetvis läckte nyheten om Hess gripande snart ut, och de som eventuellt väntat honom förstod att de gjorde bäst i att hålla god min i elakt spel. Hitler å sin sida måste efter något dygn utan rapport från Hess ha insett att uppdraget hade gått i stöpet. Det vore en enorm prestigeförlust för honom att avslöjas ha fört hemliga fredsförhandlingar med britterna, vilket också hade fått honom att framstå som svag. Därför fanns för honom bara möjligheten att påstå att Hess gjort flygningen helt på eget bevåg och under sinnesförvirring.

Man kan undra varför Churchill inte gjorde stor affär av gripandet av Hitlers högra hand. Men det fanns goda skäl. Om Churchill hade avslöjat att vissa höga kretsar intrigerade för att störta honom och förhandla med Tyskland, hade detta fått katastrofala effekter för den brittiska försvarsviljan. Det hade också inneburit att de intrigerande åtalats för landsförräderi. Därför hade alla allt att vinna på att hålla tyst och hålla fast vid den officiella versionen om Hess sinnesförvirring.

Därför märktes heller aldrig någon spricka i den brittiska försvarsviljan. Vid den tiden var fortfarande Storbritannien ensamt i att utmana Hitler i Europa. Ett drygt halvår senare anföll japanerna USA och England fick en ovärderlig allierad. England blev nu uppladdningsplatsen för befrielsen av Europa. Anta att England hade slutit separatfred med Tyskland 1941. Då hade USA saknat fästpunkt i Europa. Det hade helt enkelt inte funnits någonstans att landstiga. Inte ens i Nordafrika, eftersom brittiska trupper då inte hade funnits där för att driva tillbaka Rommels pansarkår.

Hitler å sin sida hade ju sedan en tid tillbaka beslutat sig för anfallet mot Sovjet, som ägde rum vid midsommar 1941. Med en separatfred med England hade han inte behövt utkämpa ett tvåfrontskrig utan kunnat helt koncentrera sig på kuvandet av Sovjet, vilket kunde ha inneburit en annan utgång på Östfronten. Det finns fortfarande många frågetecken omkring den officiella versionen om Rudolf Hess famösa fredsflygning. Och tanken att Hitlers högra hand plötsligt grips av sinnesförvirring och försöker stifta fred på eget bevåg är faktiskt svårsmält. (När jag testade dessa teorier på två engelsmän, en yrkesofficer och en hög diplomat, höll de med om att det var något som inte var ”kosher” med Hess-dramat.)

En separatfred mellan Tyskland och England hade förutom allt annat också inneburit att Hitler kunnat lösa ”judefrågan” i godan ro. Ingen hade funnits som kunnat förhindra det totala förintandet av Europas och Rysslands judar. Ingen kvarleva hade funnits som kunnat återvända och befolka den judiska staten i vardande, Israel. Man kan därför med fog fråga sig om det då hade funnits en judisk stat i dag. Churchills oerhörda betydelse för krigets utgång känner vi. Vi förstår också att med en annan premiärminister hade kanske Förintelsen fullbordats. Tanken svindlar.

Bengt-Ove Andersson är tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel