Trettioåriga kriget är ibland svårt för moderna svenskar att hantera. Får man vara åtminstone lite stolt över rikets segrar och erövringar – trots att krig är hemskt och förödande för alla som drabbas av dess konsekvenser?
Kjell Espmark var osannolikt framgångsrik, in i det sista. Han fick leva sitt liv i ett av världens mest välmående, vackra, fria och välordnade länder, Han fick åldras med värdighet och han fick en omsorgsfull vård under sin sista sjukdom. Man skulle kunnat vänta sig att det i hans sista diktsamling fanns åtminstone stråk av tacksamhet och varma tankar om detta land, detta folk och alla de människor som gjort hans liv till en framgångssaga. Men icke så!
”Företags engagemang i kulturfrågor har av hävd betraktats med misstänksamhet och skepsis. En dunkel fruktan för att kommersiella intressen skulle korrumpera kulturen har ständigt varit närvarande. Men någon motsvarande oro för politiska intressens inverkan på kulturen har aldrig funnits.”
Varje år tar Property Rights Alliance fram ett index över hur starkt skyddet är för äganderätten i 125 länder världen över. Den 27 september presenteras årets rapport exklusivt i Stockholm, och Svensk Tidskrifts läsare är varmt välkomna.
Vårens ordförandeskapsprioriteringar måste få en långsiktighet som bara kan uppnås genom kontinuerligt ledarskap. Det kan sammanfattas på ett mycket enkelt sätt. Vi behöver ett Europa som kan utöva makt i världen men som begränsar sig i sin makt gentemot medborgarna.
I Kina har antalet människor som lever i extrem fattigdom minskat från 88 till mindre än 1 procent sedan början av 1980-talet tack vare införandet av privat egendom och marknadsekonomi. Samtidigt har antalet rika människor ökat mer än i något annat land. Idag är det bara USA som har fler miljardärer än Kina. Ojämlikheten har ökat, fattigdomen har minskat. Tror någon att människor i Kina vill gå tillbaka till livet under Mao bara för att människor var mer jämlika då?
Hur kan vi bekämpa universitetens byråkratisering? Hur kan vi motverka klåfingrig politisk maktutövning? Frågorna är viktiga, men diskussionen om dem kretsar alltför ofta kring de destruktiva tendenser som ska motverkas snarare än den akademiska frihet och kollegialitet som behöver värnas.
Många länder i väst präglas av en ofta överdriven kritik mot den egna historien och dess ledande gestalter. Samtidigt som många auktoritärt styrda stater både okritiskt hyllar sina gamla hjältar och förtjust utnyttjar västs till självhat gränsande självkritik, som ett viktigt inslag i sin egen propaganda.
Media har under flera månader rapporterat om SAG-AFTRAs strejker och uppror kring usla arbetsförhållanden och jobbhotande AI-teknik. Bakom alla rubriker finns en bransch som redan innan var hårt ekonomiskt pressad av pandemin och som nu åter tvingas stå stilla.
Min förmodan är att LOs och LO-fackens verkliga problem är att de är alltför nostalgiska och visat sig förbluffande oförmögna till nytänkande. Vi lever ju i en annan värld – och ett annat Sverige – idag än när Rudolf Meidner var en centralfigur i LO-systemet på 1970-talet.
