”Påståendet är groteskt. Ramberg (och Ryssland) implicerar här att Nato har lagt under sig dessa länder. I själva verket har de länderna sökt sig till Nato. Vad Ramberg (och Ryssland) underförstått säger är att dessa länder saknar egen agens.”
Som liberalkonservativ röst ser Svensk Tidskrift det som sin uppgift att lyfta både liberala och konservativa röster. Vi ser ett värde i att fler liberaler lyssnar på konservativa för att förstå men också ta lärdom. Och fler konservativa kan behöva lyssna på liberaler när det gäller frågor som marknadsekonomi. Ett sådant utbyte är inte bara fruktsamt för idéutvecklingen utan är också en bra grund för en politik som både lär av historien men som också finner frihetliga lösningar på nya utmaningar.
Betraktar man den akademiska litteraturen är det svårt att inte slås av hur många som uppfattar konservatismen som en svårfångad idétradition. Medan det verkar tämligen lätt att förmedla grunddragen i både socialism och liberalism har läroboksförfattare desto svårare att förklara vad konservatism innebär. Inte sällan blir förklaringarna krystade eller svåra att överföra till hur konservatismen tar sig praktiska uttryck inom politiken.
Det är inte långsiktigt hållbart att inom ramen för ett offentligt finansierat vårdsystem behandla en snuva med samma prioritering som en cancerdiagnos hos ett barn. Ändå finns det gott om exempel där läkarkonsultationer ersätts med skattepengar även om dessa rör bagatellartade tillstånd. Det finns en gräns för det offentliga åtagandet, och den behöver tydliggöras.
Donald Trump anklagas ofta för att bryta med ett etablerat amerikanskt utrikespolitiskt paradigm, präglat av efterkrigstidens ideal under ledare som Eisenhower och Reagan, en era då USA aktivt tog på sig rollen som global ledare. Det är sant att Trump utmanar detta arv och den internationella ordning som vuxit fram efter andra världskriget under amerikansk ledning. Men det är en förenklad bild att se honom som startpunkten för detta skifte.
Så den viktiga frågan är inte, skrev jag 2017, om man ska ta Donald Trump på allvar. Det ska man. Frågan är vad man ska göra sen, skrev jag och citerade David Frum som i The Atlantic i mars 2017 och i en intervju vid samma tid i Der Spiegel skrev att han trodde att Trump kunde komma förvandla USA till ett envälde.
Enligt Möller behöver politiker – både de som redan har makt och de som aspirerar på den – kamouflera sina maktambitioner och drivkrafter för att få förtroende och inte framstå som maktlystna. Detta mönster – viljan att framstå som ödmjuk och rentav ointresserad – är ganska tydligt i både Centerpartiets senaste val av Hatt och Liberalernas pågående partiledarval.
En tanke slog mig innan jag började skriva denna text: Hur kan det vara så att det sällan byggdes fula hus i det gamla auktoritärt styrda Sverige och dagens demokratiska välfärdsstat är full av mer eller mindre trista kolosser i stål, glas och betong? Det är inget argument för mindre demokrati men det är onekligen en paradox.
”Alla de tusen som skrev under bojkottkravet mot Israel borde se dokumentären. Se de omaskade bilderna på nätet som skildrar det bestialiska våldet. Det är viktigt för att förstå vad som händer, och varför det inte går att bo granne med terrorister som använder ett sådant våld.”
Den 4 maj 1945 blev Johannes G. Sørensen avbruten mitt i kvällens ordinarie, illegala nyhetssändning på BBC av ett telegram. Det tog ett ögonblick innan han förmådde läsa upp det.
