Vem gick egentligen med i Hitlers parti? Hur många tyskar blev medlemmar i det parti som kallade sig Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP)? Blev tyskar tvungna att gå med, som vissa medlemmar hävdade efter kriget? Vilka samhällsgrupper rekryterade partiet sina medlemmar från? Och varför gick människor med i partiet?
”Oförlåtligt är dock att vi inte parallellt med vårt hopp, våra diplomatiska propåer och våra varningar om sanktioner förberedde oss för det värsta. För det krig vi visste kunde komma. Det krig som nu är här. För vår underlåtelse betalar nu Ukraina, i blod och människoliv. I värsta fall med sin frihet. Det är det enda som spelar roll nu.”
Sedan de nya mynten togs i bruk 2016 är det allt för få svenskar med ordnade ekonomiska förhållanden som har något riktigt förhållande till dem. Till kundvagnen har man numera en plastpollet med butikens logga, toaletterna på tågstationen tar kort och barnen får veckopeng via Swish. Det är en bekväm utveckling, på kort sikt. På längre sikt är riskerna många.
När debatten om “realism” och att “vi måste förstå Rysslands perspektiv” plötsligt blossar upp efter elva års krig i Ukraina, måste den tyvärr bemötas för vilken gång i ordningen det nu är. Att nu börja “tvivla på linjen mot Ryssland” är att inte förstå vår egen samtida historia. Att acceptera sitt geografiska öde står i direkt strid med Sveriges egna realistiska säkerhetsintressen.
Putins makt är på tillbakagång och Rysslands geopolitiska inflytande krymper på flera fronter. I Moldavien och Rumänien har proeuropeiska partier vunnit trots intensiva ryska påverkansförsök. Samtidigt står den ryska ekonomin på fallrepet, medan Ukraina förstör militär utrustning, kraftverk och oljeraffinaderier, skador som sanktionerna gör nästan permanenta. Trots dystra profetior om Europas undergång är det svårt att inte känna en viss optimism.
Just nu pågår COP30 i Brasilien. Jag har bevakat ett antal av FNs klimatmöten på plats, bland annat COP 1 i Berlin 1995 och COP 21 i Paris. Med klimatfrågan som ram förhandlas om ekonomi och geopolitik med historien som verktyg. I sak är det nog FN som är mest mån om att slå vakt om COP-formatet, kanske är detta det enda där FN fortfarande har en roll efter att helt ha hamnat vid sidan om dagens allvarliga krigshärdar.
Att den österrikiska skolan, som i politiskt hänseende ofta leder till libertarianism, har inspirerat konservativa rörelser över världen är inte särskilt förvånande. Även om de ekonomiska idéerna i sig ofta tilltalar konservativas förkärlek för en begränsad statsmakt, är också tankarna om en spontan ordning någonting som rimmar väl med de som är tveksamma till utopiska samhällsbyggen och ser värdet av långsamt framvuxna institutioner.
Om man jämför hur svenska och finländska regeringar hanterat EU-medlemskapet sedan starten 1995 så ser man en stor skillnad. Den har inte minst sin historiska förklaring.
Det börjar som vanligt. Er korrespondent blir upprepade gånger utskälld för att ha glömt den obligatoriska artighetsfras som bör inleda varje fråga. Detta trots att frågorna ställs på god franska. Besökare från utlandet bör uppfostras. Den dåliga stämning som uppstår är något slags bonus.
Carl Menger (1840–1921) spelar en viktig roll i den ekonomiska doktrinhistorien, vilket är skälet till att han fått huvudrollen i en film: Carl Menger: Notes on the Margin. I den första filmen om Indiana Jones jagas forskaren av ett stort klot. I filmen om Menger sätter forskaren ett stort klot i rullning. Inga paralleller i övrigt.
