Riksrevisionens färska granskning av Säkerhetspolisens effektivitetsbrister sätter fingret på ett antal svagheter som gäckat Sveriges säkerhetstjänster under lång tid. Carl Bildts översyn av underrättelseverksamheterna blir viktig för att lägga om kursen. Historien ger vid handen hur skrupellöst ryssarna använder spioneri för att avancera sin maktutövning. Statens hemligaste organisationer måste upp på tårna.
Det är lätt att ibland bli hemmablind och tro att gapet mellan förväntningarna på vad sjukvården ska erbjuda och de resurser som finns tillgängliga är ett nytt problem. Så är det naturligtvis inte. Gösta Bohman reflekterade över samma utmaning redan i början av 1970-talet. I boken Tankar om mitt Sverige beskriver han hur hälso- och sjukvårdens kostnader skulle fortsätta att öka. Han påpekade att landstingsskatten hade fördubblats under det föregående decenniet, men trots det var resurserna inte tillräckliga för att möta behoven, varken då eller i framtiden.
Kollektivtrafiken i Stockholmsregionen var länge ett internationellt föredöme, både före och under pandemin. Efter valet 2022 girade trafikpolitiken i huvudstadsregionen åt vänster och slog in på en ny och obeprövad väg. Man gick från föredöme till varnande exempel.
I den socialdemokratiska regeringen har Magdalena Andersson redan visat prov på att makten går före allt, till och med före att garantera rimliga elpriser för svenska hushåll och företag. Tillsammans med Miljöpartiet och övriga socialdemokrater i regeringen gjort hon allt för att tvinga fram förtida avveckling av kärnkraftverk. Nu ser vi konsekvensen av detta.
Den 10 december är det ett år sedan Javier Milei tillträdde som Argentinas president. Medan hans anhängare påpekar att inflationen har sjunkit från 25 procent per månad till mindre än tre procent under hans ledning, säger hans motståndare att fattigdomen i Argentina har ökat kraftigt.
Trägårdh avslutar essän med en analys av hur staten blev den primära måltavlan både för svensk vänster och svensk höger vilket han menar är en förklaring inte till klyftan mellan Södermalm och Rågsved men väl till hur bilden av den svenska nationalstaten tappat elitens förtroende. Man kom, skriver han, ”att enas i en ohelig allians under globalismens fanor”.
De intensivt agerande skådespelarna är tydligt skeptiska till presidentens sätt att prioritera makten framför allt men ser samtidigt på honom med viss sympati. Det har aldrig varit lätt att styra Frankrike. Ibland tvivlar Chirac på folkviljan och anser sig orättvist behandlad. Han som offrar så mycket och ständigt åker på livsfarliga resor mellan basen i Corréze och Paris. Han som älskar sitt land mer än någon annan.
”En stund senare passerar eder utsända korrespondent ytterligare ett luciatåg. Här förefalls ljuskronan bäras av en ung man. Hädelse! Om han inte är student, förstås, då kan det väl som gamla tider ursäktas för att tigga ihop till skolavgifterna. Eller i de militära, där har ju gossarna fått sköta traditionen själva länge nog för att det ska vara förståeligt. Eller kanske etnolog, en av Sveriges första dokumenterade lucior ska ju ha varit en man. Men det var ju tvåhundra år sedan, inte är det vidare traditionellt.”
Givetvis har Joel Halldorf rätt i faran med att kristen tro instrumentaliseras för en överordnad politisk ideologi. Ingen religion bör göras om till ett statligt styrmedel eller handla om att fostra goda medborgare, kulturarv, eller alla människors lika värde. Samtidigt är det något som skaver i Halldorfs analys. Kritiken mot kristendomen som underordnad den egna ideologin framstår nämligen som ensidig när den bara riktas mot konservativa och högerdebattörer.
I Sverige och stora delar av väst förblir antisemitismen ”rasismen som inte är riktig rasism”. Den suddas gärna ut i abstrakta maktanalyser med begränsad verklighetsanknytning, eller ges blott ett instrumentellt värde som slagträ mot politiska motståndare.
