Andreas Birro: Trump begår samma misstag som alla andra

Donald Trump anklagas ofta för att bryta med ett etablerat amerikanskt utrikespolitiskt paradigm, präglat av efterkrigstidens ideal under ledare som Eisenhower och Reagan, en era då USA aktivt tog på sig rollen som global ledare. Det är sant att Trump utmanar detta arv och den internationella ordning som vuxit fram efter andra världskriget under amerikansk ledning. Men det är en förenklad bild att se honom som startpunkten för detta skifte. Michael Doran, senior fellow vid Hudson Institute, menar att Trumps utrikespolitik, trots att den kan framstå som impulsiv, i själva verket ligger i linje med en längre tradition av amerikanska presidenter som praktiserat en pragmatisk och kortsiktig form av realism.

Enligt Doran var det George W. Bush som inledde denna trend långt före Trump, trots att vi i efterhand gärna minns hans politik som mer principfast. Kriget i Afghanistan var kanske oundvikligt, men Irakkriget blev i praktiken ett strategiskt skifte som gynnade Iran. Genom att störta Saddam Hussein och stärka den tidigare förtryckta shiamajoriteten skapade USA ofrivilligt utrymme för iranskt inflytande i regionen. Den kollektiva minnesbilden av Bush är att han var en neokonservativ hök. Men verkligheten var mer komplicerad.

2007 var Syrien ännu ett verkligt hot mot Israel och misstänkte utveckla kärnvapen. Israels dåvarande premiärminister Ehud Olmert konfronterade Bush med bevisen, och föreslog att länderna gemensamt skulle slå till. Bush vägrade bistå Israel och Olmert bestämde sig för att agera på egen hand. Anläggningen där kärnvapen misstänktes utvecklas, som framgångsrikt bombades av Israel, ingick i en okänd syrisk strategi, men tros ha varit en del av Syriens avskräckning mot Israel. Samtidigt utvecklade Syrien kemvapen med nordkoreansk hjälp, och det finns teorier om att Iran finansierade anläggningen som en reservanläggning för urananrikning till sitt eget kärnvapenprogram.

Efter Bush kom Obama, vars utrikespolitiska plattform byggde på att USA skulle dra sig tillbaka från Mellanöstern. Det är inte många som minns det idag, men innan Trump var det primärt den amerikanska vänstern som stod för detta idégods om att avsluta krigen som redan då, 2008, ansågs ha varat för länge och skapade större problem än bidrog med till lösningar. Relationen med Ryssland skulle ”startas om”, och symboliken nådde sin höjdpunkt när Hillary Clinton och Sergej Lavrov tryckte på den röda ”reset”-knappen. Men i praktiken gjorde Obama mycket lite för att stödja Georgien 2008 eller Ukraina 2014.

Barack Obamas uttalande om ”röda linjer” i Syrien, där han varnade för allvarliga konsekvenser om Bashar al-Assad använde kemiska vapen mot sin befolkning, blev ett symboliskt exempel på västvärldens obeslutsamhet. När Assad trotsade varningen och ändå använde kemvapen, utan att det ledde till några omedelbara militära åtgärder från USA, uppfattades Obamas hot som tomma. Detta skadade trovärdigheten i USA:s utrikespolitik och visade hur svårt det är att balansera retorik med handling i komplexa konflikter som det syriska inbördeskriget.

Även Joe Biden fortsatte på samma linje av försiktig och ofta återhållsam amerikansk utrikespolitik. Det hastiga och illa koordinerade tillbakadragandet från Afghanistan 2021 signalerade till både allierade och motståndare att USA:s vilja att bära långvarigt strategiskt ansvar minskat. Denna reträtt, som lämnade landet i talibanernas händer efter två decennier av amerikansk närvaro, uppfattades av många som ett svaghetstecken. I Ukrainakonflikten visade Bidens administration starkt politiskt stöd men var samtidigt noga med att undvika direkt konfrontation med Ryssland. Ukraina fick därför precis tillräckligt med militärt stöd för att undvika nederlag, men aldrig det övertag som skulle krävas för en avgörande seger. Detta har förlängt konflikten och illustrerat ett mönster där USA:s utrikespolitik präglas av återhållsamhet snarare än beslutsamhet.

Joe Bidens beslut att mildra eller lyfta vissa sanktioner mot Iran har också fått skarp kritik, inte minst med hänvisning till de indirekta konsekvenserna av ökade iranska resurser. Genom att lätta på ekonomiska restriktioner, särskilt när det gäller Irans oljeexport, kunde regimen återfå tillgång till betydande intäkter. Kritiker menar att dessa medel i praktiken möjliggjorde Irans fortsatta stöd till militanta grupper som Hamas och Hizbollah. I detta ljus ses den brutala attacken mot Israel den 7 oktober som delvis finansierad av iranska pengar, pengar som blivit tillgängliga på grund av den amerikanska politikens mjukare linje.

Den första Trump-administrationen utgjorde delvis ett avsteg från den tidigare utrikespolitiska linjen och arvet från Obama, särskilt i Mellanöstern, där Trump visade en ovanlig förmåga att navigera i komplexa diplomatiska landskap. Han fördjupade USA:s relation med Israel och lyckades, genom en blandning av tryck och incitament, förhandla fram de banbrytande Abrahamavtalen, framgångsrika normaliseringsavtal mellan Israel och flera arabländer, inklusive Förenade Arabemiraten och Bahrain. Samtidigt rev han upp det kärnteknikavtal med Iran som ingåtts under Obama, vilket han kritiserade som svagt och kortsiktigt.

Men i ett bredare perspektiv var Trump inte ett fullständigt avbrott från tidigare presidenters tilltro till diplomati. Den andra Trump-administrationen har visat sig en total hängivenhet inför detta tankegods. Han har visat sig ovillig att sätta press på Ryssland och verkar tvinga Ukraina till kapitulation. I fallet med Iran har detta också blivit tydligt. Trots den hårda retoriken verkar målet i praktiken vara att pressa Iran tillbaka till förhandlingsbordet för att uppnå ett liknande avtal som det han själv skrotat, men med hans eget namn på det. Detta avslöjar en president som, snarare än att helt bryta med traditionen, förblir en del av ett återkommande amerikanskt mönster: tron på att komplexa globala konflikter kan lösas genom personliga förhandlingar, snarare än avskräckning och fred genom styrka.

En stor del av detta tankegods stammar från idéer som samlats i den partiöverskridande tankesmedjan Quincy Institute for Responsible Statecraft som leds av svensk-iraniern Trita Parsi. Tankesmedjan har kallats för ”den konstigaste i USA” på grund av vilka krafter den förenar. När Quincy Institute grundades 2019, valde dess grundare ett namn som skulle knyta organisationen till en ursprunglig era av amerikansk utrikespolitik. Även om president John Quincy Adams knappast var en isolationist, han drev på territoriell expansion och förespråkade USA:s direkta intressen i Latinamerika både som utrikesminister och senare som president, har hans formulering från 1821, att USA ”inte söker sig utomlands för att förgöra monster”, blivit ett slagord för dem som anser att Washington har förlorat all känsla för proportion i sitt agerande gentemot omvärlden.

Imperialism och inflytandesfärer å ena sidan och pacifism och eftergiftspolitik å andra sidan är på sätt och vis bara olika sidor av samma relativistiska mynt. Tankegodset om att expandera USA territoriellt och dela upp världen i inflytandesfärer, som vi ser hos Trump, kan emellertid spåras tillbaka till Manifest Destiny, en idé som växte fram i USA under tidigt 1800-tal. Denna idé uttryckte övertygelsen att USA var förutbestämt att expandera västerut, hela vägen till Stilla havet, och blev ofta en motivering för amerikansk territoriell expansion. Visionen förespråkades bland andra av president Andrew Jackson, som inspirerade Trump, samt av president John Monroe och hans utrikesminister Quincy Adams. Monroedoktrinen förespråkade en geopolitisk uppdelning mellan Europa och USA, där USA skulle hålla sig utanför europeiska konflikter och politiska affärer, och Quincy Adams var en nyckelpersonerna bakom doktrinen.

Enligt Manifest Destiny låg fokus främst på territoriell expansion snarare än på ideologisk spridning av de principer som USA:s grundlagsfäder formulerade, såsom rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. Monroedoktrinen stärkte idén om att USA borde undvika att involveras i Europas konflikter och politik. Genom att skapa en tydlig gräns mellan den gamla världen och den nya världen, betonade doktrinen att USA skulle hålla sig isolerat från europeiska maktspel och i stället koncentrera sig på sina egna intressen i den västra hemisfären. Och det är detta tankegods som används som en motivering för amerikanskt tillbakadragande, och en normalisering med Ryssland, och vidare Iran.

Normalisering med Iran utgör en slags politisk konvergenspunkt där den yttersta vänstern, den isolationistiska högern och vissa delar av det demokratiska partiets mainstream möts, vilket kan förklara varför så många personer kopplade till Quincy Institute har byggt sina karriärer kring att främja närmare relationer mellan Washington och Teheran. Men fram till Quincy hade ingen organisation försökt förena dessa grupper. Quincy Institute fyller därför ett uppenbart tomrum bland Washingtons tankesmedjor, vilket förklarar varför Parsi och hans medgrundare så framgångsrikt kunnat samla stöd och finansiering. 

Parsi är en svensk-iranier bosatt i USA och grundade 2002 organisationen NIAC med det uttalade syftet att vara en röst för iranier i USA. I praktiken har dock NIAC agerat för att förankra den iranska regimens narrativ och mål hos framstående politiker i Washington DC. Enligt officiella dokument besökte Parsi Vita huset 33 gånger mellan 2013 och 2016 och agerade rådgivare till Obamas inre krets. Han har beskrivits som en nyckelfigur i förhandlingarna för USA:s första kärnteknikavtal med Iran som just Obama genomförde.

I åratal har NIAC lobbat för att avskaffa sanktioner och främja ökad handel med Iran, men har samtidigt varit påfallande tyst om de människoräittsbrott som äger rum i landet. När det gäller förankringen bland iranier i USA har organisationen varit mer begränsad. Trots att mer än två miljoner iranier bor i USA, hade NIAC enligt sina egna dokument bara omkring 1 000 medlemmar.

Parsi har inte bara blivit känd för att förespråka ett närmande till Iran, utan också för att föra en fortsatt dialog med Ryssland om Ukraina. Han har argumenterat för att USA och NATO bär ett delansvar för Rysslands invasion av Ukraina, och i klassisk kålsuparanda påstått att USA under många år har begått liknande övergrepp.

USA har således visat sig mer sårbart för påverkan från aktörer som Iran och Ryssland än man kunde tro. Och Trump har alltså precis som sina föregångare begått samma misstag: att tro att USA kan omdefiniera sina globala mål och inflytande genom kortsiktiga och ofta impulsiva beslut i fredens namn. Hans utrikespolitik, även om den ibland framstår som radikal, är i själva verket en fortsättning på en längre amerikansk tradition realism, där amerikanarna ska leva sida vid sida med de totalitära staterna. Därmed fortsätter USA att stå inför samma frågor som tidigare presidenter: hur man navigerar i en alltmer multipolär värld utan att förlora sin globala position. Oavsett vad så kan inte svaret vara defaitism.

Andreas Birro är frilansande skribent och opinionsbildare