Andreas Birro: Om vi blir som Ryssland har vi redan förlorat

För åttio år sedan skickade diplomaten George Kennan sitt berömda telegram från Moskva, där han analyserade Sovjetunionens ideologi och säkerhetstänk. Hans slutsats var att Rysslands aggressiva utrikespolitik är rotad i historia, geografi och rädsla för omvärlden, och att västvärldens styrka ligger i att behålla sin egen särart. Att försöka bli som fienden leder bara till nederlag.

George Kennan var en av USA:s mest insiktsfulla observatörer av Sovjetunionen under det tidiga kalla kriget. Redan 1926 började han arbeta för den amerikanska utrikesförvaltningen, och med sin flytande ryska blev han stationerad i Lettland innan USA erkände Sovjetunionen 1933. Han tjänstgjorde sedan vid ambassaden i Moskva både före och efter andra världskriget. Författaren till hans biografi, historikern Frank Costigliola, kallade honom för ”möjligen den mest intressanta amerikanen under sin tid”.

I februari 1946 författade Kennan en omfattande analys som kom att bli känt som det långa telegrammet. Kennan hade blivit ombedd att förklara varför Sovjetunionen motsatte sig den nybildade Världsbanken och Internationella valutafonden, men han tog också tillfället i akt att skriva ett insiktsfullt och omfattande essä om metoderna och motiven bakom sovjetisk kommunism och hur USA borde svara. Detta blev policyn för uppdämning, containment, som Kennan beskrev i detalj i en artikel med titeln The Sources of Soviet Conduct, som sedan publicerades i Foreign Affairs 1947.

Kennan formulerade i sin artikel att huvudelementet i all amerikansk politik gentemot Sovjetunionen måste vara en långsiktig, tålmodig men fast och vaksam inringning av Rysslands expansiva tendenser. Han menade att den sovjetiska expansionen bäst kunde bemötas genom strategisk motståndskraft över tid snarare än direkt militärt ingripande, grunden för den så kallade uppdämningspolitiken och de ombudskrig som följde under kalla kriget. Kennans analys kom att forma USA:s utrikespolitik under decennier, även om han senare i livet kände sig missförstådd och tog en mer duvaktig hållning i internationella frågor.

De mest kända delarna av telegrammet handlar om grunden till uppdämningspolitiken och det som senare kom att kallas dominoteorin, idén att kommunismen måste stoppas och att man inte kunde tillåta fler stater att falla under den ryska stöveln. De mest intressanta delarna är dock de där Kennan spårar den sovjetiska inställningen till omvärlden långt tillbaka i den ryska idéhistorien, och vikten av att behålla västvärldens ideologiska särart som en bärande del av vår säkerhetspolitiska strategi.

Kennan menade att den ryska paranoian bottnar i en instinktiv, närmast neurotisk rädsla för omvärlden, grundad i synen på både geografiska och ideologiska grannar. Moskvariket grundades i inlandet, på den stora eurasiska slätten, omgivet av stridslystna nomadfolk. När Ryssland senare kom i kontakt med det mer ekonomiskt utvecklade väst möttes detta, liksom andra folk, med rädsla för dess ekonomiska och teknologiska överlägsenhet. Eftersom upplysningen aldrig nådde Ryssland, eller i den mån den gjorde det, mycket sent, har de ryska härskarna genom historien förmedlat budskapet att folket bör frukta omvärlden snarare än att ägna sig åt utbyte med den.

Kennan framhöll att Ryssland, isolerat och utan vänliga grannar eller någon tolererad balans mellan makter, var en grogrund för en doktrin som såg samhällets ekonomiska konflikter som olösliga med fredliga medel. Som han uttryckte det:

”Det var ingen slump att marxismen, som under ett halvt sekel knappt fått fotfäste i Västeuropa, för första gången slog igenom och blommade i Ryssland. Endast i detta land, som aldrig hade haft en vänlig granne eller någon tolererad balans mellan makter – varken internt eller internationellt – kunde en doktrin frodas som såg samhällets ekonomiska konflikter som olösliga med fredliga medel.”

Detta anknyter också till uppdelningen mellan maritima och kontinentala stater. Maritima imperier skyddas av haven och kan projicera makt över långa avstånd, vilket främjar handel, allianser och global räckvidd. Kontinentala imperier är däremot bundna till land, vilket gör dem sårbara för grannars hot och tvingar dem att fokusera på kontroll, expansion och territoriell säkerhet. Närheten till grannar och ständiga hot gör att kontinentala makter ofta destabiliserar sina omgivningar för att säkra sin egen överlevnad. Konflikter och instabilitet spillde över gränserna, och krigsfronten blev ofta hemmafronten, något som historien, från två världskrig till dagens Ukraina, tydligt visar.

Precis som att Rysslands strategi bottnar i deras geografiska förutsättningar förespråkar Kennan västvärldens strategi som rotad i vårt maritima arv. Ett centralt budskap i telegrammet är att kalla kriget är en strategi som utnyttjar västvärldens styrkor. Ett varmt krig skulle vara förödande, särskilt i kärnvapnens tidevarv. Eftergifter är meningslösa, eftersom varje eftergift bara ökar kraven, aptiten växer med ätandet. Ett kallt krig, däremot, möjliggör stöd till perifera ombudskrig, sanktioner mot fiender, begränsad diplomati och ekonomier som kan växa snabbare. I detta ljus bör Kennans telegram läsas som ett försök att säkra demokratins överlevnad i en tid av ofred, snarare än som en plan för faktiskt krig.

Denna långsiktiga syn på konflikten öppnar också för ett vidare resonemang om systemens inre utveckling över tid, vilket leder till en annan aspekt som Kennan berör, nämligen konvergensteorin, en idé som under kalla kriget väckte stort intresse inom statsvetenskap och ekonomi. Konvergensteorin hävdade att kapitalistiska och socialistiska samhällen, genom ekonomisk utveckling och social modernisering, gradvis skulle närma sig varandra, både materiellt och institutionellt. I vissa versioner framställdes detta inte bara som en möjlig utveckling, utan även som ett önskvärt mål.

Idén hade sina rötter i 1900-talets moderniseringsteorier och tankar om ekonomisk utveckling, där industrialisering och teknologisk spridning sågs som krafter som kunde utjämna skillnader mellan olika samhällssystem. Tänkare som John K. Galbraith argumenterade för att USA och Sovjetunionen, trots sina ideologiska motsättningar, kunde komma närmare varandra genom ekonomisk konvergens: alltmer komplexa och moderna ekonomier skulle skapa liknande förutsättningar för produktion, teknik och social organisation.

Konvergens betraktades inte enbart som möjlig, utan också som potentiellt stabiliserande. Om de två supermakterna följde denna väg kunde ideologiska spänningar mildras, konfliktrisker minskas och internationell stabilitet främjas. Historiskt kan teorin ses som ett uttryck för optimismen kring rationalitet, teknologisk utveckling och institutionell anpassning, en tro på att ekonomiska och sociala processer i sig själva kunde bana väg för fred och samförstånd, även mellan ideologiskt motstridiga stater.

Det finns flera sätt att angripa detta fenomen. Historikern Niall Ferguson beskriver det som den stora återkonvergeringen, the great reconvergence, där ekonomiska och teknologiska klyftor mellan väst och stora delar av övriga världen, särskilt Asien, minskar. Ferguson menar att globaliseringen och spridningen av teknologi gör att tidigare eftersatta ekonomier kan närma sig väst i både produktion och välstånd, vilket påminner om tanken bakom konvergensteorin: ekonomiska system blir mer lika varandra över tid.

Ett tydligt exempel är Kina, som sedan 1980-talet delvis har anammat marknadsekonomiska principer för att stimulera tillväxt, samtidigt som landet behållit en strikt auktoritär politisk struktur. Den kinesiska utvecklingen visar på både möjligheter och begränsningar i konvergensidén. Ekonomisk likriktning kan ske utan politisk demokratisering, vilket utmanar den klassiska konvergensteorins optimism om att ekonomisk modernisering automatiskt leder till liberalisering och stabilitet enligt västerländska normer. Rädslan för att bli omsprungen av ens fiender kan också leda till att vi anammar deras system, och överger vårt eget.

På detta sätt skiljer sig Kina från Sovjetunionen, som aldrig utgjorde en ekonomisk eller teknologisk utmanare på samma sätt. Om vi däremot väljer att spela på Rysslands och Kinas planhalva är vi dömda att förlora. Västvärlden har en betydligt lägre tolerans för smärta i form av handelsstopp, leveransavbrott och ekonomisk friktion. En politiserad ekonomi är Kinas spelplan, inte vår.

I stället bör vi konkurrera genom att överträffa dem på våra egna villkor. Här har västvärlden ett avgörande övertag. Vårt system av allianser är inte bara starkt, utan unikt i historien, och sträcker sig långt bortom Nato. USA har omkring 50 formella försvarsallierade genom bindande militära avtal. Kina har i praktiken en – Nordkorea. Svagheten ligger inte i allianssystemets geografiska spridning, tvärtom är det där dess styrka finns. Det är i nätverk, samordning och gemensam kapacitet som västvärlden har sitt största strategiska övertag, och det är där konkurrensen bör utkämpas.

Det finns en risk att västvärlden idag kan hamna i en situation som påminner om tidigare auktoritära och centraliserade samhällen. Rädslan för Ryssland, Kina och deras allierade, deras militära styrka, ekonomiska inflytande och teknologiska framsteg, kan få oss att inspireras av deras lösningar, även när dessa strider mot våra egna värderingar om frihet, demokrati och individens rättigheter.

I jakten på säkerhet, effektivitet eller konkurrenskraft finns faran att vi kompromissar med våra principer, inför övervakningssystem, begränsar yttrandefriheten eller accepterar centraliserad makt. På kort sikt kan sådana åtgärder verka pragmatiska, men på lång sikt riskerar de att urholka de samhällen vi själva vill skydda. Ändå är det just i västvärldens öppna och decentraliserade system som de bästa lösningarna ofta uppstår, de är kanske minst förutsägbara, men det är just denna oförutsägbarhet som den österrikiske nationalekonomen och tänkaren Friedrich von Hayek lyfte fram: ingen kan planera fram det bästa på förhand.

Stephen Kotkin, en av världens ledande historiker och experter på Ryssland, försökte nyligen sammanfatta Kennans syn på dem som menar att USA och Ryssland eller USA och Kina borde konvergera, och sa då:

”Om man blir som Ryssland i kampen mot Ryssland har man redan förlorat.”

Vi måste ha mod och självsäkerhet nog att hålla fast vid våra egna metoder och föreställningar om mänskligt samhälle, skriver Kennan i avslutningen av sitt telegram.   Kanske är det just här, i Kennans mästerskap i tålamod och strategiskt djup under det första kalla kriget, som vi kan hämta våra mest värdefulla lärdomar för dagens utmaningar. I slutändan handlar allt om som vanligt självbild: om vi tappar vår egen identitet i försöket att bli som fienden, har vi redan förlorat.

Andreas Birro är frilansande skribent och opinionsbildare