Andreas Birro: Från kortsiktig död till långsiktig styrka

Putins makt är på tillbakagång och Rysslands geopolitiska inflytande krymper på flera fronter. I Moldavien och Rumänien har proeuropeiska partier vunnit trots intensiva ryska påverkansförsök. I Afrika och Syrien sviktar hans inflytande, och även hans allierade som Iran och Venezuela tappar mark. Samtidigt står den ryska ekonomin på fallrepet, medan Ukraina förstör militär utrustning, kraftverk och oljeraffinaderier, skador som sanktionerna gör nästan permanenta. Trots dystra profetior om Europas undergång är det svårt att inte känna en viss optimism.

Västs stöd till Ukraina utgör samtidigt en relativt liten del av ländernas BNP. Danmark toppar listan när det gäller andelen av sin ekonomi som går till Ukraina, men även där handlar det bara om cirka 2,8 procent av BNP. Vi skulle enkelt kunna fördubbla stödet utan att det märkbart påverkar vårt välstånd. Rysslands BNP motsvarar cirka 12 procent av EU:s ekonomi. Om EU skulle lägga 5 procent av sin BNP på försvar skulle Ryssland behöva avsätta nästan 50 procent av sin egen BNP bara för att komma i närheten av Europa.

Även utan USA har Europa alltså förutsättningar att stå emot Ryssland. Enligt den ukrainska kommunikationsbyrån Top Lead, som förra året sammanställde offentlig data, motsvarar den genomsnittliga européns stöd till Ukraina ungefär en kaffekopp i månaden, medan en dansk bidrar med motsvarande sju koppar[1]. Även om vi fördubblade stödet skulle priset vara mycket lågt. Några kaffekoppar till och Ryssland kommer att halta. Medan den ryska ekonomin snabbt spenderar upp sina reserver så växer Europa, om än långsamt. Trots att den ryska ekonomin på pappret visar stark tillväxt, är den i hög grad driven av krigsrelaterad produktion och statliga satsningar. Landet förbrukar snabbt sina reserver och står inför stigande inflation, höga räntor och brist på arbetskraft.

Trots detta måste Europa revidera sitt förhållningssätt till Ryssland och bli både mer aggressivt och beräknande. Vi bör utnyttja de ekonomiska verktyg som står till vårt förfogande, inklusive användandet av de frysta ryska tillgångarna i EU. Det finns argument för att lära sig att slå mot Putin med hans egna subversiva metoder genom att uppmuntra både avhopp bland den ryska eliten och kapitalflykt från Ryssland. Europeiska ledare borde därför blicka framåt mot tiden efter Putin och börja lägga grunden för en framtida relation.

En av de mest utmärkande egenskaperna hos Rysslands ekonomiska kollaps på 1990-talet var den massiva kapitalflykten, enligt historikern Sergey Radchenko och statsvetaren Veronica Anghel som skrivit om det i tidskriften Foreign Affairs[2]. Mer än 150 miljarder dollar flyttades till offshore-konton medan vanliga ryssar drabbades hårt, vilket bidrog till finanskrisen 1998 och politiskt kaos. Detta banade väg för Putin, som med löfte om stabilitet och ordning samt stigande oljepriser återuppbyggde ekonomin och skapade en krigskassa som nu finansierar kriget i Ukraina och stärker regimen.

Efter invasionen av Ukraina 2022 höll Ryssland sin ekonomi flytande med stora statliga satsningar och hårda regler. Oligarker som fruktade att få sina pengar beslagtagna utomlands flyttade hem igen, något Putin uppmuntrade. Sanktioner från väst gjorde det dessutom svårare att föra ut pengar, vilket hjälpte Ryssland att undvika den ekonomiska kollaps man såg på 1990-talet. För att få ändring på detta måste Europa rubba den inre stabiliteten som håller Kreml uppe. Det kan göras genom att uppmuntra att ryska eliter lämnar landet och att kapital flyttar ut, samtidigt som allt ryskt kapital granskas noga så att det inte används för att köpa politiskt inflytande. Händelser som den ryska transportministerns död visar på pressen inom makteliten. Europa bör erbjuda en säker väg ut för dem som vill lämna, inte för att rädda oligarkerna utan för att bryta upp de nätverk som stödjer Putin.

Europa bör också göra mer för att locka ryska yrkesverksamma som är redo att bryta med regimen, avsäga sig sitt ryska medborgarskap och bosätta sig i här. Deras avfärd skulle försvaga regimen inifrån, och stärka Europa. Vetenskapsmän, läkare och IT-specialister utgör till exempel ryggraden i den ryska krigsekonomin. Genom att rösta med fötterna kan de dränera landet på talang, påskynda förfallet och tvinga Kreml att stänga sina gränser, en åtgärd som skulle avslöja Putins auktoritära natur och påskynda hans fall. Att underlätta deras utresa skulle bidra till att underminera det inhemska samförstånd som upprätthåller kriget.

Risken med strategin är att ryska spioner och sabotörer tar sig in i Europa. Men hotet är överdrivet. Sådana agenter finns redan här och fler kan hanteras med bättre säkerhetsarbete och kontroller. För Europa är risken liten, medan effekten på Rysslands redan pressade ekonomi kan bli mycket större. Genom att skapa en så attraktiv fristad att Putin tvingas stänga sina gränser och låsa in sina medborgare skulle Europa kunna avslöja hans svaghet.

Historien talar till Europas fördel. Det tydligaste exemplet är de tusentals östtyska arbetare som flydde till väst under kalla krigets inledning. Det försvagade den kommunistiska regimens ekonomiska bas. Som svar byggde kommunistregimen Berlinmuren, ett tydligt bevis på att regimen bara kunde överleva genom att fängsla sitt eget folk. Det bidrog till att delegitimera östtysk kommunism och lade grunden för dess slutliga kollaps. Historiskt har väst ofta dragit nytta av brain drain från politiskt eller ekonomiskt utsatta länder. Under 1930-talet flydde många tyska forskare och intellektuella undan nazismen till USA och Storbritannien, där de bidrog till bland annat Manhattanprojektet. Under kalla kriget lämnade forskare och ingenjörer Östeuropa för väst, vilket stärkte teknologiska satsningar inom rymdprogram och avancerad industri. Även efter andra världskriget flydde vetenskapsmän och specialister från Sovjetunionen och dess satellitstater, vilket gav västvärlden ökad kompetens inom kärnteknik, fysik och rymdforskning.

Storskalig migration ses idag ofta som instinktivt negativ i stora delar av västvärlden på grund av Mellanösterns flyktingproblematik, men under 1900-talet fungerade den tvärtom som ett effektivt geopolitiskt verktyg som gav västländer ett avgörande kunskaps- och maktövertag. På liknande sätt bör Europa tydligt klargöra att Putins krig har skurit av Ryssland från den europeiska idén, och att de som är villiga att ta avstånd från detta krig kommer att finna Europa öppet för dem, som Radchenko och Angel uttrycker det.

Kriget och Putins partiella mobilisering har redan lett till den största ryska utvandringen på 30 år. Över 800 000 ryssar har lämnat landet de senaste åren, främst till grannländer utan visumkrav som Armenien, Kazakstan och Georgien, men även till Israel och USA, enligt George W. Bush Institute[3]. Utvandringen är starkt politiskt motiverad, ofta bland unga mellan 20 och 40 år som motsätter sig regimen och kriget. Cirka 80 procent har högre utbildning och arbetar inom IT, data, vetenskap, kultur eller affärsverksamhet.

Även ryska oppositionsfigurer i exil har kritiserat EU:s nya beslut att förbjuda fler inträdesvisum för ryska medborgare[4]. De menar att åtgärden drabbar vanliga ryssar och oppositionella snarare än Putins regim, och att det försvårar samarbetet för oberoende medier som är beroende av kontakt med kollegor i Europa. Samtidigt försvarar EU och vissa ukrainska och europeiska politiker beslutet som nödvändigt för att skydda medborgarnas säkerhet och som ett sätt att markera kollektivt ansvar under kriget i Ukraina.

Men missmodet inför att ta emot avhoppare visar egentligen något större, att vi glömt hur vi historiskt har använt samhälleliga och ekonomiska flöden som strategiska instrument. Migration är ett sådant instrument, finansiering ett annat, och båda bygger på samma logik. Sedan Napoleonkrigen har den fria världens styrka inte legat i att föra egna storskaliga markkrig, utan i att finansiera andras. Storbritannien lade grunden för detta strategiska tänkande genom att använda sin ekonomiska och maritima överlägsenhet för att stödja kontinentala allierade mot Napoleon, snarare än att själv offra blod och mark. Den modellen har sedan dess blivit ett fundament i västvärldens säkerhetspolitiska paradigm, att låta pengar, teknik och handel och vapen vara lika viktiga som soldater och kanoner. Dagens stöd till Ukraina följer samma logik. Vi stärker dem som kämpar vid fronten, utan att själva fastna i krigets förstörelse. Idag kan vi dessutom använda vårt system som en konkurrensfördel. Det är en strategi som både skyddar vårt välstånd och försvarar friheten. Vi bör därför hålla oss till den linjen och fortsätta finansiera, utrusta och möjliggöra Ukrainas försvar, och låta vårt system nöta ner det ryska.

Nationalekonomen John Maynard Keynes argumenterade för att kortsiktiga insatser var underskattade i ekonomin, och att ekonomers horisonter var för långa och satte sitt hopp till ödet. Oaktat vad som gäller sanningen om konjunkturcykler är det motsatta sant för västvärldens geopolitiska strategi. På kort sikt är vi hotade av mer snabbfotade diktaturer, men på lång sikt har vi ett bättre system, den liberala demokratin, som kommer att undsätta oss. Det är på kort sikt vi alla är döda. På längre sikt är våra chanser bättre.

Andreas Birro är frilansande skribent och opinionsbildare

[1] https://x.com/TopLeadEU/status/1852398025022550183
[2] https://www.foreignaffairs.com/russia/europes-delayed-reckoning-russia
[3] https://www.bushcenter.org/catalyst/the-great-gray-wave/the-great-russian-brain-drain
[4] https://www.theguardian.com/world/2025/nov/13/russia-eu-ban-multi-entry-visas-restrictions