Anders Ydstedt: Begreppet fossilfritt är fossilt

Just nu pågår COP30 i Brasilien. Jag har bevakat ett antal av FNs klimatmöten på plats, bland annat COP 1 i Berlin 1995 och COP 21 i Paris. Med klimatfrågan som ram förhandlas om ekonomi och geopolitik med historien som verktyg. I sak är det nog FN som är mest mån om att slå vakt om COP-formatet, kanske är detta det enda där FN fortfarande har en roll efter att helt ha hamnat vid sidan om dagens allvarliga krigshärdar.

Dagens Industris  klimatkrönikör Erika Bjerström skrev nyligen att COP-konferenserna förvandlats till en klimatkarneval där olika aktörer vill sälja sina tjänster, riktigt så långt vill jag kanske inte gå men på det temat kan nämnas att på COP 1 rönte frågan om var nästa möte skulle hållas störst medialt intresse (Kyoto) och i Paris introducerades OSB-plattan som den optimala markören för klimatengagemang.

I Sverige är klimat- och energifrågan starkt ihopkopplade. Länge hade Sverige ett av världens robustaste och klimatsmartaste elsystem. Men så är det inte längre, särskilt inte i elområde 4 där jag bor. Formatet för förhandling på hemmaplan har varit energiöverenskommelser.

Den senaste, 2016 års energiöverenskommelse mellan S, M, C, KD och MP, vill nog de flesta glömma, utom möjligen DN som drömmer om allt som kan bryta upp blockpolitiken. Då 2016 var fokus 100 procent förnybar el till 2040, att tillåta kärnkraft och att fortsätta med elcertifikat till 2030. Det konkreta resultatet blev fortsatta subventioner till sådant som idag påstås vara det mest marknadsmässiga, sol och vind.

Begreppet förnybart var egentligen omodernt redan 2016. Sedan 2015 har regering och ett antal branscher samverkat inom Fossilfritt Sverige. Företag och branscher har lagt ned enorma resurser för att var för sig ta fram färdplaner för ”fossilfrihet”, en vällovligt tanke – men sektorsmål leder till suboptimeringar och lägger man ihop planerna så skaver det nog i många gränsytor mellan branscherna. Överlag är planer något som inte hör hemma i en marknadsekonomi där kunderna väljer att flytta resurser mellan branscher och produkter och då leder aldrig så genomarbetade bransch- och sektorsmål fel. För klimatet är det totalen som räknas. Steg mot att få in mer och fler i utsläppshandel är en mycket bättre strategi. Därför är jag positiv till EU ETS 2 som innebär en utvidgning av utsläppshandeln till förbränning av bränslen från vägtransporter, bostäder, lokaler, jordbruk, skogsbruk och fritidsbåtar.

Med Tidöavtalet 2022 byttes 2016 års ledord ”förnybart” äntligen ut mot fossilfritt. Nu är alla fossilfria energislag, sol, vind, vatten och kärnkraft, en naturlig del av energisystemet.

Men är det inte dags att släppa även fossilfritt? För klimatet är det utsläpp och sänkor som är det relevanta, inte åldern på bränslen. Det finns processer och energikällor som inte kan räknas som fossilfria men som också är utsläppsfria, såsom geotermi och olika kemiska processer. Fossila bränslen kan redan idag göras utsläppsfria med teknik som CCS. Förvisso dyrt men för många tillämpningar billigare än att exempelvis göra fossilfria bränslen med elektrolys. På överskådlig sikt har världen inte råd att avstå från fossila bränslen.

Klimatfrågan är global och den enda riktigt hållbara strategin är att hitta kostnadseffektiva, helst lönsamma, lösningar som minskar utsläppen, som fler än vi i EU har råd med. Det är inte politiken som hittar dessa lösningar, det är individer och företag i en marknadsekonomi som släpper fram innovationer. 

I år följer jag klimatmötet med och på distans. Oavsett hur det går i förhandlingarna i Brasilien bör Sverige för säkerhets skull fortsätta arbeta med klimatanpassning. Men låt oss börja betrakta även ordet fossilfritt som fossilt.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift