Amanda Wollstad: Varför fortsätter vi tjata om den där fullskaliga invasionen?

På tisdag är det fyra år sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Det klagades över det på sociala medier här om dagen, varför vissa av oss med en dåres envishet fortsätter upprepa det där om den fullskaliga invasionen. Att det låter inövat.

Det är det väl i någon mening. Vi är ju några stycken som tjatar om det ganska ofta. Om kriget. Om stödet som inte är tillräckligt, om alla de små lokala initiativ vi engagerar oss i som samlar in bilar, generatorer, sjukvårdsutrustning och terminaler som körs till fronten. Om hur kallt det är i Kyjiv, där människor fryser ihjäl i sina lägenheter när Ryssland med berått mot bombar civil infrastruktur. Om krigsbrott, folkmord, kidnappade barn och mördade civila. Om att Ukraina strider inte bara för sin egen frihet, utan för Europa. För den världsordning som, även om den blivit så ifrågasatt, är det bästa vi kan uppbåda och måste fortsätta sträva mot. Om vad som händer om Ryssland segrar, eller om Ukraina tvingas gå med på en orätt ’fred’. Vad som kommer sen. Vilka som står näst på tur.

Visst känner vi oss också tjatiga ibland. Men vi menar fortfarande varenda ord. Och anledningen att vi envisas med att upprepa att det är fyra år sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina är att det i dagarna också är tolv år sedan invasionen av Ukraina, sedan Ryssland gick in i först Krim, och sedan Donetsk och Luhansk. Under falsk flagg, för att ’skydda’ de ryska minoriteterna och stötta de så kallade ’separatisterna’.

Man kan inte prata om fyraårsdagen av ett krig som pågått i tolv år. Man kan inte med gott samvete bortse från alla de som dödades och skadades under de första åtta åren, medan Europa fortsatte titta bort och låtsades att allt var som vanligt. Alla de som fick fly från sina hem, eller blev kvar i ockuperade områden. De som förföljts, torterats och försvunnit för att ha hissat ’fel’ flagga, pratat ’fel’ språk eller tillhör ’fel’ minoritet. För att de fortsatt kämpa för frihet och demokrati.

Under en resa till dåvarande stilleståndslinjen i Donbass 2019 vittnade de överfulla militärsjukhusen och redan då fulltecknade minnesväggarna på städernas torg om att det aldrig handlade om den frusna konflikt väst så gärna försökte intala sig att det var.

På ett möte med Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europas särskilda bevakningsuppdrag i Ukraina visades en inspelning från den demilitariserade zonen, som dokumenterade olika typer av eldgivning under natten. Det var som att se en fyrverkerishow. OSSE räknade då, 2019, med runt 1000 till 2500 brott mot vapenvilan – varje dygn.

Samma natt röstade det mellanstatliga samarbetet Europarådets parlamentariska församling med stor majoritet för att Ryssland skulle få tillbaka sin rösträtt. Den som suspenderades efter invasionen av Krim 2014. Fem år i skamvrån sågs då som ett full tillräckligt straff för att invadera ett grannland.

I spalten bredvid skriver Karl Peter Schwarz och Mats Fält ur olika perspektiv om att allt det Europa kunde ha gjort annorlunda. Om vi reagerat redan 2014, när kriget i Ukraina började, eller 2008, när Georgien invaderades. Om vi hade vågat se vad som var på väg att hända.

Nu gjorde vi inte det. I vart fall inte det kollektiva ’vi’ som hade kunnat göra skillnad. Men det minsta vi kan göra är att minnas vad som faktiskt hände, när krigen faktiskt började. Att vi hade kunnat göra annorlunda, mer. Vilka det är som betalar för vår underlåtenhet.

Igår offentliggjordes Sveriges senaste militära stödpaket till Ukraina. Det 21:a i ordningen, vars värde uppgår till närmare 12,9 miljarder kronor. Paketet består till stor del av nytillverkad luftförsvarsmateriel, materiel för långräckviddig bekämpning och ammunition. Akuta behov och efterfrågade kapaciteter som kommer göra omedelbar skillnad på plats.

I onsdag presenterade utrikesministern årets utrikesdeklaration. Där fastställdes att stödet till Ukraina förblir regeringens främsta utrikespolitiska uppgift.

Maria Malmer Stenergard konstaterade också att vi vet att Rysslands målsättningar sträcker sig bortom Ukraina. Att Sverige och Europa behöver ställa in sig på en långvarig, långtgående konfrontation med Ryssland.

Förra året var Sverige den tredje största givaren av militärt stöd till Ukraina, både som andel av BNP och i absoluta tal. Sverige är också ett av de länder i Europa som är allra enigast i sitt stöd. Enligt den senaste Eurobarometern stödjer 98 procent av svenskarna mottagandet av ukrainska flyktingar, 97 procent stödjer ekonomiskt och humanitärt stöd till Ukraina och 93 procent stödjer militärt stöd. Det finns i princip ingen annan politisk fråga där vi är så ense.

Så vi fortsätter tjata. Fortsätter skänka och stötta, från lokala föreningar ända upp till regeringen. Fortsätter förstå vad som står på spel, för Ukraina och för oss. Fortsätter förbereda oss på det värsta.

För vi vet precis vad som händer om vi nöjer oss med att hoppas, och väljer att titta bort.  

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift