Amanda Wollstad: Valet står inte mellan minor eller fred

”Sverige splittrat om vapnet som kan lemlästa barn”, trumpetar DN ut i en rubrik. Texten visade sig handla om truppminor, och det faktum att våra finska allierade efter att ha lämnat Ottawafördraget nu tränar på att minera gränsen mot Ryssland – allt medan svenska soldater riskerar fängelse om de deltar i samma övningsmoment.

Det är en synnerligen oseriös rubriksättning, och tyder mer än något annat på svensk medias fortsatta oförmåga att hantera det nya normalläget. Alla vapen kan lemlästa barn. Ryska vapen, framför allt, gör det varje dag i Ukraina. Det är precis det vi vill stoppa, och förhindra att de sker på fler ställen.

Men truppminor, eller personminor, tycks nästan lika svårt att diskutera i Sverige som kärnvapen. Omedelbart kommer någon fuktögd debattör – eller rubriksättare på DN – i galopp och uppmanar oss att ’tänka på baaarnen’. Som om det skulle springa några barn i minerade gränsområden till NATO-territorium om kriget kommer.

I själva verket handlar det om våra möjligheter att samverka med Finland och Baltikum, och att inte riskera svenska soldaters liv i onödan.

Inte ens regeringen vågar tala med en röst om att vi också, naturligtvis, måste lämna fördraget för att garantera vår handlingsfrihet och fullt ut kunna samverka och samplanera med våra nordiska och baltiska allierade.

Ottawafördraget, som förbjuder all användning och hantering av truppminor, undertecknades i en annan tid, för ett annat syfte. Då var det enkelt att föregå med gott exempel och underteckna konventioner om både det ena och andra. Det skulle ju aldrig bli krig i Sveriges närområde igen, och att kraftfullt sparka in öppna dörrar kostade absolut ingenting. Idag är situationen en annan. De höga hästarnas tid är förbi.

Finland och de baltiska länderna idag har få, om några, likheter med de länder som användes som avskräckande exempel när konventionen drevs igenom på nittiotalet. Att minor ligger kvar apterade efter kriget är inte heller någon naturlag. Seriösa, moderna kombattanter som bryr sig om sin civilbefolkning kartlägger noga mineringar, arbetar med modern teknik som gör det möjligt att fjärraptera och -desarmera laddningar, övervakar områdena och ser till att röja efter sig – innan man släpper ut barnen i skogen igen. Och vi och våra allierade bryr oss om civilbefolkningen. Vår motståndare gör det bevisligen inte, men så har de heller aldrig skrivit på konventionen. Istället riktar de medvetet in sig på civila mål, som barnsjukhus.

Det individuella straffansvaret för brott mot konventionen är långtgående. Om svenska soldater hanterar minor som en del av en större logistikhantering inför en övning eller en förstärkning av NATOs yttre gräns riskerar de idag att straffas, med upp till fyra års fängelse.

Det är naturligtvis orimligt att vi inte fullt ut ska kunna öva med och assistera våra finska och baltiska allierade som en del i försvaret av vårt gemensamma territorium. Det är med all sannolikhet där slagen kommer stå, det är där svenska soldater redan är stationerade och i allt större utsträckning kommer att verka. Och det är genom Sverige förstärkningar och vapen ska transporteras till den nordiska fronten.

DN berättar i artikeln vidare att i Ukraina kan civilbefolkningen inte längre gå ut i minerade skogar och plocka svamp som förr. Men ukrainarna kan inte gå ut i skogen och plocka svamp därför att deras land befinner sig i krig. Därför att de tvingas försvara sig mot en fiende som varje dag begår krigsbrott mot den civila befolkningen.

Alternativen är inte minerade skogar eller svampplockning. Alternativen är minerade skogar eller framryckande ryska förband, fler döda ukrainska soldater, förlorat ukrainska territorium och fler ockuperade ukrainska byar.

Alternativen för Sverige och våra allierade är inte minor eller fred. Alternativen är istället minor eller sämre möjligheter att försvara oss mot en fiende som med berått mod minerar leksaker, matkonserver och döda kroppar.

Har vi inte möjlighet att minera gränsområden som riskerar att falla i fiendens händer kommer vi i stället behöva kompensera med väldigt mycket mer manskap och utrustning – manskap och utrustning vi inte har, och som tar tid att skaffa. Framför allt riskerar vi att få betala för vår naivitet med svenska soldaters liv.

Och just detta är den springande punkten. Vi kan inte gå i konflikt med Ryssland med ena armen uppbunden bakom ryggen. Vi har inte råd att rynka på näsan åt effektiva metoder och vapensystem därför att de har nyttjats mot civila av andra, i andra konflikter. Vapen gör skada. Det är själva poängen. De kan lemlästa barn, men de kan också användas för att försvara dem mot en fiende som jagar civila med drönare och minerar leksaker som underhållning.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift