Amanda Wollstad: Vad vilja Socialdemokraterna?

Socialdemokraterna har presenterat sin valplattform. Den som tvingade sig igenom den oändligt långa presskonferensen från Sveavägen 68 blev egentligen inte så mycket klokare på vad den går ut på. Allt åt alla – fast mindre åt de rika, tycks vara devisen.

Höjt barnbidrag, skrotat karensavdrag, billigare mediciner, avgiftsfri tandvård för unga, hårdare press på banker och livsmedelskedjor, kortare vårdköer, mindre klasser, fler lärare och stärkt äldreomsorg. Och så ett starkare skydd mot höga elpriser för villaägare. De höga elpriser man själv la grunden för under åren vid makten – och som knappast lär sjunka under en regering som åter ger Miljöpartiet ministerposter.

Inte blev det mindre kryptiskt när Andersson på sin Facebooksida under gårdagen la upp citatet:

”Vi går till val som ett förändrat parti. Vi går tillbaka till våra rötter, till uppgiften att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen.”

Ett uttalande som säger allt och absolut ingenting, som så mycket av Socialdemokraternas kommunikation.

Vad arbetade partiet för de senaste mandatperioderna, om det inte var att ”förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen’?

Hur skiljer detta partiet från regeringen – som ju faktiskt arbetat för exakt detta i tre och ett halvt år? Som i stället för att återuppfinna och ta avstånd från sig själva inför valet bara behöver fortsätta i samma hjulspår, med en politik som faktiskt gör exakt det S säger sig sträva efter.

Och med vem tänker partiet genomföra denna något luddiga politik?  Miljöpartiets identitetsflum och huvudlösa energipolitik lär knappast förbättra vardagen för ’hårt arbetande människor’. Vänsterpartiet förmår inte ens upprätthålla partigemenskapen, än mindre någon samhällelig dito.

Under en presskonferens för någon vecka sedan lovade Andersson att Socialdemokraterna inte hade några planer på att ’höja skatterna för vanligt folk’. Däremot har man ”föreslagit en beredskapsskatt där de med höga inkomster kan bidra lite mer. Och då blir det också andra möjligheter att lägga resurser på välfärden.”

Statens absoluta kärnuppgift i form av yttre och inre försvar ska alltså finansieras med ytterligare skatter. Men helt sanningsenlig konstaterar Andersson i samma andetag att pengarna lika gärna kan gå till partiets allmänna valfläsk, eftersom skatter inte kan öronmärkas. Någon beredskapsskatt är det alltså inte tal om – bara en ursäkt för att höja skatterna i största allmänhet.

När Socialdemokraterna efterfrågar en ’normal tillväxt’, vad det nu är i pandemin, kriget och inflationens spår, är det just precis det deras politik med närmast osviklig precision slår emot. Höga marginalskatter slår direkt mot incitamenten att arbeta mer, att ta nästa steg i karriären, mot produktiviteten och mot förutsättningarna för en ’normal tillväxt’. Och inte lär det bli bättre när samarbetspartierna på vänstersidan kommer med sina kravlistor.

Något positivt innehåller valplattformen faktiskt. Man säger i princip rakt ut att man vill fortsätta driva regeringens politik när det gäller kriminaliteten, migrationspolitiken och totalförsvaret. Men varför nöja sig med en blek kopia när man kan få originalet? Och vem litar egentligen på att V och Mp stillatigande kommer acceptera den hårda linje som krävs i de frågorna?

De problem dagens regering ihärdigt brottas med kan vi tacka den förra för. Att de fem i tolv försöker göra en helomvändning är knappast seriöst. Vill vi verkligen ge dem fyra år till – i det läge vi nu befinner oss?  

Borgerligheten måste sluta se matchen som förlorad. Det finns ingen anledning till det. Det är valår, och detta är det bästa oppositionen förmår. Initiativet tillhör regeringspartierna.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift