Amanda Wollstad: Svensk Tidskrift önskar glad men vaksam sommar

Från Almedalen postade ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin ett inlägg på sociala medier där han berättar om ett möte i Visby långt ifrån bidragsfinansierade seminarium och rosémingel. Han har träffat Vladyslav och Malik, två ukrainska män som i flera år suttit som krigsfångar i Ryssland. Deras berättelse är svår att läsa, svårare att begripa, grymheten de beskriver är så utstuderad att det är svårt att förstå att någon kan göra något sådant mot en annan människa.

Ändå är deras vittnesmål långt ifrån unika. Tusentals och åter tusentals liknande berättelser finns, och de kommer bara bli fler i takt med att de krigsfångar – magrade, torterade, traumatiserade – som nu får komma hem till Ukraina i omgångar i utbyten med Ryssland orkar berätta sina historier.

Ukraina strider för sin överlevnad, mot en fiende som inte skyr några medel. En fiende som aldrig kommer nöja sig, aldrig kommer sluta frivilligt, och som ser hela Europa som sin egen bakgård.

Det är den insikten vi måste nå, oavsett hur jobbigt det är. Det är den insikten som måste vara dimensionerande för både vårt eget försvar och Nato-samarbete och för vårt stöd till Ukraina.

Samtidigt har kriget i Europa hamnat i medieskugga, inte minst av konflikterna i Mellanöstern och den politiska utvecklingen i USA. Det får inte ske. Ingenting är viktigare för vår fred och säkerhet, för vår framtid, än Ukraina och konflikten med Ryssland.

Veckans Nato-toppmöte i Haag gick väl så väl man kunde vänta sig, givet omständigheterna. En så pass bred överenskommelse kring ett nytt femprocentsmål – 3,5 procent till det militära försvaret och 1,5 procent till relaterade utgifter – gick knappt att våga hoppas på för bara något år sedan.

Trump verkade nöjd och intygade att USA stod bakom artikel 5, vilket man knappt vågade hoppas på för bara någon månad sedan. Och även om det krävdes en del krumbukter och säkerligen svårsmälta inspel från generalsekreterare Rutte kallas han inte ’Teflon-Mark’ i hemlandet för intet.

Ändå går det för långsamt. För att ena alliansen – med undantag av Spanien, som fick ett undantag och skäll av Trump – sköts målsnöret upp och fem procent ska nås 2035 i stället för 2030, som var den ursprungliga målbilden. Tio år i stället för fem.

Samtidigt konstaterar underrättelserapport efter underrättelserapport att efter en rysk seger eller en frysning av konflikten i Ukraina tar det i bästa fall några år – två till fem – innan Ryssland hunnit återhämta sig tillräckligt för att utgöra ett militärt hot mot Nato.

”Vi har ett ordspråk, eller en liknelse. Där en rysk soldats fot trampar, det är vårt.” Det konstaterade Putin på St Petersburg International Economic Forum härom veckan. Det innebär i den förvridna ryska världsbilden hela Ukraina,

De närmast sörjande – Sverige, Norden, Baltikum, Polen, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien – kommer behöva lägga i en betydligt högre växel, både hemmavid, i internationella samarbeten och i Ukraina.

Utgångsläget måste vara att Ryssland inte kan tillåtas segra eller frysa konflikten i Ukraina. Om ’där en rysk soldats fot trampar’ är deras är svaret att driva de ryska soldaterna tillbaka till Ryssland, och se till att de stannar där.

Med detta nummer tar Svensk Tidskrift sommaruppehåll. Vi är tillbaka som vanligt i augusti, med ambition att fortsätta ge utrymme för liberalkonservativ idédebatt, de stora frågorna och de långa perspektiven. För kampen för friheten och framtiden.

Till er som oförtröttligt jobbar igenom industrisemester och ljusa sommarkvällar för vår trygghet, frihet och hälsa vill vi rikta ett extra tack. Ni har sällan varit viktigare.

Er andra önskar vi en riktigt god och avkopplande sommar, men förbli vaksamma i skogar och skärgårdar, och glöm inte Ukraina.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift