Amanda Wollstad: Steget före på Rigakonferensen

För en knapp månad sedan korsade tre Mig 31 in estniskt luftrum och uppehöll sig där i tolv minuter. Planen hade avstängda transpondrar, saknade flygmanifest och tvåvägskommunikation med estisk trafikkontroll.

Planen ackompanjerades av finska jaktflyg på vägen in mot estniskt luftrum, där de möttes upp av plan ur det italienska flygvapnet som en del av Natos Baltic Air Policing, en dygnet runt – bevakning av baltiskt luftrum som roterar mellan alliansens medlemmar allt sedan Baltikum gick med i Nato 2004. De italienska planen eskorterade ryssarna tillbaka till Kaliningrad. Ytterligare konfrontation mellan Ryssland och Nato över Natoterritorium. En av många på sista tiden.

De baltiska länderna ligger i frontlinjen för konfrontationerna. Det som kallats hybridkrig, eller gråzon, men som allt tydligare tar sig uttryck av något betydligt mer gammeldags. De har fått uppleva IT-attacker, spioneri, sabotage, kidnappningar, propagandakrigföring, försök att politisk mobilisera den ryska minoriteten och regelrätta gränskränkningar.

Mot den bakgrunden sätts tonen på Rigakonferensen, en slags lettisk motsvarighet till Rikskonferensen, som samlar politik, akademi, tankesmedjor, försvar och försvarsindustri för att utbyta tankar och knyta kontakter.

Samtalen är på många sätt direktare, ingen påpekar att det kan bli krig i Lettland inte på grund av risken för att skrämmas utan för att det är självklart. Drönare, stödet till Ukraina, den transatlantiska länken och skuggflottan står högt på agendan. De deltagande nationerna är fler och konferensen hålls självklart på engelska. Försvaret av Lettland och de baltiska länderna är ingen nationell fråga.

I Riga vajar den ukrainska flaggan bredvid den lettiska på alla offentliga byggnader, och en hel del av de privata. Utanför parlamentet är flaggstängerna jämt uppdelade mellan den lettiska, den ukrainska, EUs och Natos. Det internationella allianserna är snudd på lika hårdvunna som den nationella självständigheten, och ses som en garant för att slippa kastas under Moskvas skugga på nytt. Insikten om att historien alltjämt fortgår, som var så svårvunnen i Sverige, har aldrig lämnat balterna.

Samtidigt finns en oro i landet att den medvetenhet om regionens utsatthet som är absolut nödvändig för att säkra militärt stöd hos sina allierade och därmed kunna freda sin gränser och sitt oberoende också skrämmer upp både den egna befolkningen och presumtiva investerare. När nordiska bolag begränsar eller backar sina investeringar funderar man på om grannarna på andra sidan östersjön vet något man själv inte vet. När chansen ges att arbeta och uppfostra barn utomlands är det allt för många som tar den för att säkra landets fortsatta utveckling och välstånd.

När kanadensiska flygvapnet mitt under konferensen blåste över Riga och slog en lov runt frihetsmonumentet är budskapet tydligt. Planen är där som en del i den pågående övningen inom samarbetet för JEF, Joint Expeditionary Force, och Kanada leder också Natos multinationella brigad i Lettland – där Sverige snart gör sin andra vända.

Flyget från Köpenhamn till Riga tar ungefär lika lång tid som det till Stockholm. I gamla stan talas det svenska i vart och vartannat hörn när barnfamiljer och kompisgäng åker på weekendresor över Östersjön. I januari följs de av den andra svenska bataljonen från skånska P7.

Det är bland annat här Sveriges frontlinje går nu. Det är i kretsen Nato, JEF och den nordisk-baltiska kretsen NB 8 vår framtid avgörs.

Ju snabbare den insikten når även den svenska debatten desto bättre.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift