Amanda Wollstad: Mörka tider skapar fler veteraner

Igår inföll veterandagen. Det är den 22 i ordningen Försvarsmakten arrangerar, ceremonin på Djurgården har haft statsceremoniell status sedan 2011, veteranmonumentet ’Restare’ man samlas vid invigdes 2013 och dagen blev allmän flaggdag först 2018. En ung företeelse med tanke på att Sverige har skickat svenska soldater och frivilliga till konflikthärdar i främmande land sedan 1953.

Ceremonin på Djurgården är pampig. Talmannen och statsministern höll tal. Hans majestät och prins Carl-Philip deltog, liksom utrikesministern, försvarsministern, ministern för civilt försvar och jämställdhets- och arbetslivsministern, den senare själv veteran.

Delar av dagen gick att följa på Försvarsmaktens Youtube, dock inte heller i år på SVT, trots att allmänintresset torde vara nog så stort som för många av de partikongresser och branschspecifika galor som varje år ges plats i tablån.

Också ute i landet hölls ceremonier, I Malmö vid det relativt undangömda veteranmonumentet på Bastion Uppsala, den lilla parken nära centralstationen. Ceremonin hölls tillsammans med Hemvärnet som firar 85 i år, hemvärnets musikkår Eslöv spelade och landshövdingen höll tal. Lokalpressen hittade inte dit i år heller.

Monumentet i Malmö är inskriberat med texten ”För veteraner som tjänstgjort för fred och frihet under FNs mandat”. Det ger lätt känslan av kompromiss för att förslaget skulle passera igenom kommunfullmäktige. Veteranbegreppet bör vara bredare än så. En icke föraktlig andel svenska veteraner tjänstgjorde i NATO-ledda insatser, om än med FN-mandat, eller insatser ledda av EU. Bland de många civila veteranerna som tjänstgjort för sina myndigheter är bredden än större.

Framför allt är vi med stormsteg på väg in i en ny verklighet, och uppdelningen mellan utlandsveteraner och anda är på god väg att bli obsolet. Vissa vapenslag och funktioner har länge bedrivit skarp verksamhet i vårt närområde, och sedan några månader tillbaka har vi en svensk bataljon stationerad i Lettland. Utomlands, men ändå inte. Sveriges närområde, och en allierad, för att förebygga en konflikt som på ett mycket direkt sätt skulle dra in också Sverige.

Att Veterandagen på många håll, dock inte på det officiella firandet i Stockholm, har kommit att fokusera på den blåa FN-baskern blir gärna ett sätt att fortsätta hålla krigets verklighet ifrån sig. De många veteraner som gjort FN-tjänst vet mycket väl att det inte har varit någon tillrättalagd barnbokstillvaro, snarare tvärt om. Men för lokala beslutsfattare och potentater här hemma har det varit lätt att intala sig. FN är ju goda, vill väl, och fredsbevarande insatser låter lagom intetsägande för den som inte förstår hur man bevarar – eller framtvingar – fred ett land i brutalt krig och under pågående etnisk rensning.

Ibland har det nog varit lätt att spela med i den bilden. Att uppmärksammas och tackas för sin insats betyder mycket för individen, inte minst för de vars insats ligger längre bak i tiden. Under den eviga freden var förståelsen för den militära verkligheten än mindre, lika så kunskapen om PTSD och andra ärr bortom de rent fysiska. När missionen var över lämnade man in sin utrustning och åkte hem, och de enda som riktigt förstod eller brydde sig om vad man varit med om var missionskamraterna. Man vande sig vid det.

Men de senaste åren har kriget kommit närmare, både geografiskt och mentalt. Plötsligt börjar också de som inte tjänstgjort inse vad fred och frihet kostar, och att fred inte är mycket värt utan frihet.

Att fred och frihets ibland behöver vinnas med vapen i hand, till oerhörda kostnader för drabbade samhällen och för den enskilda. Och att kampen för fred och frihet är lika mycket värd oavsett om den sker i FNs, Natos eller kronans tjänst.

Försvarsmakten och de som nu tjänstgör för Sverige och våra allierade har insett detta sendan länge. Det är dags att övriga samhället vaknar upp till samma verklighet.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift