Amanda Wollstad: Kronan och kyrkan ramar in rikskonferensen

För första gången sedan 2005 – efter den fruktansvärda tsunamin i Indiska oceanen annandagen 2004 – tog hans majestät konungen scenen i Sälen.

Anledningen var Rikskonferensens jubileum, men under rådande omvärldsläge fick de välavvägda orden om vikten att värna folkrätten och Nato och påminnelsen om vårt gemensamma ansvar för Sveriges beredskap och demokrati en särskild klang. Lika så symboliken att hans majestät fick inleda konferensen, före statsministern och oppositionsledaren.

Lika självklar framstod talarordningen för resterande delen av inledningsblocket, där Ukrainas relativt nytillträdda ambassadör i Sverige Svitlana Zalishchuk tog scenen före programmets enda amerikanska inslag.

SACEUR, Natos högste operative militäre befälhavare över de allierade styrkorna i Europa, Alexus Grynkewich höll ett nästan insmickrande tal om Sveriges – och Finlands – förträfflighet som allierade. Generalen hade dagarna innan konferensen rest runt hos de nya medlemmarna och var uppenbart imponerad över vad han fått uppleva.

Rätteligen, men den mycket amerikanska tonen tedde sig smått surrealistisk mot bakgrund av det samtidiga meningsutbytet mellan Washington, Nuuk och Köpenhamn. Trots att talet i övrigt till stor del kretsade runt försvaret av Arktis var det också en stor landmassa i centrum som aldrig nämndes.

Årets rikskonferens i Sälen präglades mest av de ämnen som inte behandlades på scenen: Trumps upprepade hot om att annektera Grönland, de våldsamma nedslagen av protesterna i Iran, och den hastiga och skarpt kritiserade omorganisationen av svensk underrättelsetjänst.

Programmet för konferensen sätts månader i förväg, och några av de ämnen som dominerade diskussionerna i kaffekön och pianobaren var svåra att förutse under planeringsstadiet. Annat förmodas lysa med sin frånvaro av andra skäl.

Att måndagens morgonandakt i fjällkyrkan i år var ovanligt välbesökt är måhända ytterligare ett tecken i tiden. Bänkarna i den lilla träkyrkan har blivit allt trängre under åren och fortsätter trenden får församlingen plocka fram extrastolar nästa år.

Ärkebiskopen, som traditionellt håller i andakten, fick också informellt avsluta konferensen när det föll på hans lott att hålla tacktalet under tisdagens middag.

Där fortsatte han sitt resonemang från måndagen , han beskrev upprustningen som ett sätt freda sig. Att vi inte förbereder oss för kriget – utan mot det.

Kronan och kyrkan blev en talande inramning på årets Rikskonferens, den åttionde sedan starten i kölvattnet av andra världskrigets fasor och Sveriges prekära situation inklämda mellan ockuperade och kämpande nordiska bröder. Ett jubileum som skuggas av det sämsta säkerhetsläget Sverige och Europa befunnit sig i sedan dess.

Symboler och kontinuitet ska inte underskattas i kris och krig, och kulturell gemenskap omprövas och uppvärderas när hoten mot de värderingar vi tog för självklara hopar sig.

Ska något tema uttolkas från årets officiella programpunkter är det kanske det ökade fokus på Norden och de olika närliggande konstruktioner som i allt högre grad utgör vår närmaste krets: De nordisk-baltiska länderna i NB 8, ofta med ett eller flera tillägg i form av Polen och/eller Tyskland, och i den närliggande konstellationen Joint Expeditionary Force, med tillägg av Nederländerna och ledda av Storbritannien.

Så var också Sverige det första landet att hörsamma Köpenhamns förfrågan och skicka svenska officerare till Grönland – enligt Försvarsmakten för att ’stärka kunskapen om området och lägesbilden’ inför kommande övningar.

Sverige är något mer än en generisk geografi på jordytan, konstaterade ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin i sitt tal. En senkommen insikt för många uppväxta i den eviga fredens korta tidevarv. Nationer och folk är inte oföränderliga, men något mer än godtyckliga gränser och byråkratiska konstruktioner.

Sverige är en plats på jorden, men det är vår plats på jorden. Norden och Europa är våra grannar, våra vänner, vår historia och vår framtid. En gemenskap som är värd att stå upp för, och värd att stå bakom.

Förhoppningsvis bättre förberedda denna gång än senast våra brödrafolk hotades. Rustade mot kriget, men också för det om så skulle behövas.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift