Amanda Wollstad: Kontanter handlar om mer än beredskap

För några veckor sedan gick Riksbanken ut och rekommenderade alla svenskar att ha minst 1000 kronor och två olika betalkort hemma. I en allt oroliga omvärld går det inte att lita på att systemen alltid funkar som de ska och ledordet är ’redundans’, att ha flera olika back up system i förhoppning att i vart fall ett av dem fungerar som det ska när det behövs.

Samtidigt går allt fler betalkort via samma system, och allt färre näringsidkare befattar sig över huvud taget med kontanter. Läxorna från oroshärdar och IT-attacker väger lätt mot bekvämligheten, hos både företag och privatpersoner.

I veckan presenterade regeringen ett länge diskuterat nytt lagförslag om att livsmedelsbutiker och apotek som huvudregel ska vara skyldiga att ta emot kontanter, och att bankerna ska se till att det finns möjlighet till kontantinsättning över hela landet – för både konsumenter och företag.

Förslaget är välkommet, men har redan kritiserats för att det inte går långt nog. SPF Seniorerna menar till exempel att även andra nödvändiga varor som drivmedel, kollektivtrafik och kläder bör omfattas av de nya kraven.

Här ställs tydliga och vart för sig fullt rimliga intressen mot varandra. För butiker, speciellt små sådana, är kontanthantering dyrt, krångligt och ofta en fråga om personalens säkerhet. I synnerhet som allt färre konsumenter väljer att använda dem. Det är ju så smidigt att bara trycka kortet – eller telefonen, smartklockan eller ringen – mot kortläsaren och rusa vidare.

Anledningen att frågan till slut ändå letat sig upp på agendan handlar förstås om beredskap. Digitala betalsystem är sårbara för attacker och störningar. Det skriker inte direkt hög beredskap om att inte kunna köpa en liter mjölk för att internet har gått ner, eller för att någon – åter igen – riktat en överbelastningsattack mot kortföretaget.

Men det finns fler anledningar att hålla fast vid kontanterna. Att det är seniorerna som är ute och kritiserar förslaget är ingen slump. Ett samhälle som bara accepterar digitala medlemmar är ett samhälle som bara accepterar människor med tillräckligt ordnade förhållanden och tillräcklig mental och fysisk kapacitet att uppfylla bankernas allt högre krav på sina kunder. Fast adress, fast, stabil och lättförklarlig inkomst, fast plats i folkbokföringsregistret, tillgång till tillräckligt ny teknik och kapacitet att använda den.  

Det är ganska många som faller utanför den mallen, och gör man det går det knappt längre att köpa sig en kopp kaffe på stan – än mindre en bussbiljett eller en varm tröja. Var det verkligen det som var meningen?

Ett annat argument rör en annan typ av säkerhet. Digitala transaktioner – och den som genomför dem – är spårbara. Informationen ska vara säker, men det är svårt att hindra en tillräckligt motiverad antagonist. Må det sedan vara främmande makt, den organiserade brottsligheten – eller en kontrollerade närstående som tar sig rätten att gå igenom kontoutdragen.

Att lagstifta om kontanthantering för näringsidkare är ett välbehövligt första steg. Att lagstifta om att konsumenterna faktiskt måste använda kontanter för att inte mista dem är rimligen svårare. Samtidigt borde det inte behövas. Lite ansvar får vi själva ta för att upprätthålla det – öppna, fria och säkra – samhälle vi vill leva i.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift