Amanda Wollstad: Det var ju för väl att vi gick med i NATO

Gick våra första år som medlemmar i alliansen som vi hade hoppats? Nej. Innebär det att vårt beslut var fel? Absolut inte. Utanför NATO hade vi varit helt utlämnade åt Washingtons nycker.

Utspelen från Washington tar aldrig slut och ibland undrar man vad det är för parallell verklighet vi egentligen hamnat i. Dödsskjutningarna i Minnesota och hoten om att invadera Grönland tycks äntligen ha väckt i alla fall en handfull republikanska lagstiftare ur sin dvala och höstens mellanårsval ger visst hopp om att Trumps grepp över husen ska mildras, men vi har icke desto mindre tre oändligt långa år framför oss.

På sina håll höjs röster om att den amerikanska genomklappningen innebär att vi måste ompröva vår relation till NATO. Var det verkligen detta vi sökte medlemskap för?

Påfallande ofta är det samma röster som ifrågasatte medlemskapet redan innan vi skickat in ansökan, och sedan varje gång vi stötte på ett nytt bakslag under den lätt turbulenta ansökningsprocessen. Men också en och annan vän av internationell ordning har – förståeligt nog – svårt att orientera sig i vår nya verklighet.

Om vi backar tillbaka till åren runt den fullskaliga invasionen av Ukraina, innan Socialdemokraternas helomvändning och beslutet om att ansöka om medlemskap som fattades med överväldigande majoritet i riksdagen. Hur såg planen ut?

Sverige skulle försvaras tillsammans med andra, men vem och hur var lite oklart. Att EUs solidaritetsklausul var en vackert väder-formulering förstod alla. Lika så att vår ensidiga solidaritetsförklaring om att ’inte förhålla oss passiva’ om annat EU-land eller nordiskt land attackerades knappt kunde uttolkas som bindande för oss själva, än mindre någon annan.

Dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist, han som aldrig skulle medverka i en medlemskapsprocess, gav namn åt den så kallade ’Hultqvist-doktrinen’: En serie bilaterala försvarsavtal med andra länder. Dessa Memorandum of Understanding omfattade informations- och erfarenhetsutbyte, utveckling och införskaffande av försvarsmaterial, kunskapsöverföring och gemensamma övningar och utbildningar. Dock inga försvarsgarantier.

Kronjuvelen bland dessa var förstås avtalet med USA. Det var underförstått att amerikanarna och NATO skulle komma till vår undsättning om vi attackerades, oavsett hur många gånger företrädare för NATO påpekade att ickemedlemmar inte omfattades av artikel 5.

Det var alltså det som var alternativet. Bilaterala, föga förpliktande avtal med framför allt USA. En försvarspolitik byggd på hopp, överdriven självbild och amerikansk välvilja. Låter det lockande?

Vi ska vara vara glada att vi hann gå med i NATO medan möjligheten fortfarande fanns. Med Trump vid rodret i USA och ett Ryssland som blir allt självsäkrare i sina försök till manipulation av europeisk opinion och europeiska val är fönstret förmodligen stängt för överskådlig tid. Vi hade kunnat få rida ut denna storm helt ensamma.

Under de närmare 75 år som hann gå mellan det att Danmark och Norge var med och grundade NATO och Finland och Sverige gjorde dem sällskap gick en mycket tydlig gräns genom Norden. Samövningar och gemensam försvarsplanering begränsades kraftigt, och ett av världens närmaste och naturligaste internationella samarbeten stannade vid civila frågor.

När de baltiska staterna gick med 2004, samtidigt som Sverige kraftigt drog ner på försvaret, började Sverige plötsligt betraktas som ett säkerhetshål. Ett av de rikaste länderna runt Östersjön bidrog minst till det gemensamma försvaret av regionen. Det var under ett antal år närmast pinsamt att möta sina baltiska kollegor i säkerhetspolitiska sammanhang.

Storsint nog var det ändå de som jublade högst när vi äntligen tog beslutet. Som kallade in sina för sommaren hemförlovade parlament för att efter dagslånga till debatter förklädda hyllningar tävla om att bli först att godkänna vår ansökan.

Det är de som är våra allierade nu. Det är dem vi ska försvara vårt hörn av världen tillsammans med. Det är vi som är NATO.

Alliansen ger oss ett ramverk för samarbete med våra närmaste allierade i Norden, i Baltikum, med Polen, Nederländerna, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Kanada. Med NB8+ – Nordic-Baltic 8, JEF – Joint Expeditionary Force och Coalition of the Willing. Med de nordeuropeiska frontstaterna i kriget för frihet, demokrati, västerländska värderingar och någon form av ordnad världsordning. För små, fria staters rätt att vara just det.

NATO är mer än USA. Europa kan – och har råd med – mer än vi tror. Och Sverige är säkrare bland vänner.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift