Amanda Wollstad: Det goda hotet mot demokratin

En Europaparlamentariker attackers i parlamentets korridorer av en tjänsteman från ett annat parti. En riksdagsledamot attackeras under pågående intervju av en demonstrant precis utanför riksdagen, inom synhåll från säkerhetsvakterna. En ministers hem besöks av aktivister som lämnar hemgjorda affischer, tränger sin in i trappuppgången och vill ’informera’ grannarna. Samma minister har några månader tidigare attackerats med tomater i riksdagens talarstol.

Att känna sig otrygg på sin arbetsplats är illa nog, men att söka upp en meningsmotståndare i sitt hem bär ett särskilt signalvärde. Det är där man vilar, där man ska kunna känna sig trygg, där ens familj, barn, husdjur bor. Att tränga sig in i den privata sfären sänder signalen att ingen plats är säker.

Samtliga angripare hänvisar till samma fråga, och anser sig arbeta för den goda sidan. Annars hade det aldrig gått så långt. Hade det varit aktivister på den yttersta högerkanten som tagit sig den typen av friheter hade det med rätta mötts med ramaskri och krigsrubriker. Nu är det egentligen först med ministerns hembesök som protesterna kommit. Är man tillräckligt god är nämligen i princip alla metoder tillåtna och arbetar man för rätt sak kan man ta sig nästan vilka rättigheter som helst. Tillhör man rätt sida är man aldrig ett hot mot demokratin – även om man sätter sig över den.

Med det är just det de gör, och det är just det de är. Den demokratiska öppenheten i Sverige är – med några undantag i våra närmaste grannländer – tämligen unik. Men respekterar inte aktörerna var gränsen går kommer allt det där försvinna, och är öppenheten en gång borta kommer den aldrig kunna återskapas.

Konsekvenserna blir att kvarteren runt riksdag och departement spärras av, att ministrar och riksdagsledamöter flyttar in i hårdbevakade tjänstebostäder och skjutsas mellan bostaden och arbetsplatsen i bilar med tonade rutor, som i så många andra länder. Att Almedalen och torgmöten blir ett minne blott. Att Sverige förlorar den unika öppenhet och tillgänglighet som trots flera politiska mord fortfarande präglar det politiska klimatet. Att väljarna förlorar tillgången till sina representanter.

Beteendet riskerar dessutom att sippra ner i organisationerna. För var går gränsen för de, tack och lov få men ändå för många, som försvarar aggressiva utfall och hembesök som metod mot rikspolitiker med att man får tåla lite som folkvald, att det är en del i ett demokratiskt samtal? Är kommunalråd okej att trakassera? Ungdomsförbundsordföranden? Nämndordföranden? Ersättare? Och vem ska engagera sig politiskt om det uppdraget inte bara innebär att man ger upp sin fritid, utan sin trygghet? Sin möjlighet att röra sig fritt i det samhälle man tjänar?

Det är det en liten grupp högljudda demonstranter håller på att ta ifrån oss, som en minoritet försöker förstöra för oss alla. Det finns inget gott i det.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift