Amanda Wollstad: Åttio år av fred?

Den 4 maj 1945 blev Johannes G. Sørensen avbruten mitt i kvällens ordinarie, illegala nyhetssändning på BBC av ett telegram. Det tog ett ögonblick innan han förmådde läsa upp det.

”I dette øjeblik meddeles det, at Montgomery har oplyst, at de tyske tropper i Holland, Nordvesttyskland og i Danmark har overgivet sig. Her er London. Vi gentager: Montgomery har i dette øjeblik meddelt, at de tyske tropper i Holland, Nordvesttyskland og Danmark har overgivet sig.”

Stilleståndet trädde i kraft först 8.00 morgonen därpå, men redan samma kväll strömmade danskarna ut på gatorna för att fira friheten. För första gången sedan ockupationen inletts kunde man riva ner de förhatliga mörkläggningsgardinerna, och tända ljus i fönstren. Från Limhamnsfältet i Malmö gick det att se Köpenhamn lysa upp på andra sidan sundet.

I Nederländerna minns man den 4 maj sina döda. På dodenherdenking klockan åtta stannar hela landet för två minuters tystnad. Cyklisterna går av sina fordon, bilarna kör åt sidan på landsvägen och spårvagnarna stannar. Den 5 maj firas frihetsdagen med konserter och festivaler över hela landet.

Den åttonde maj firar Norge frigjøringsdagen, Frankrike 8 mai och Storbritannien Victory in Europe Day – även om årets stora parad och mottagning hölls redan i måndags, då det var Bank Holiday. I paraden deltog också Ukrainska militärer, mottagna av applåder längs hela kortegevägen. I Polen firas Narodowy Dzie? Zwyci?stwa, Nationella Segerdagen. Även om friheten blev kort.

I Ryssland firas en förvriden och förljugen segerdag med militärparad och skräckkabinett på VIP-läktaren idag, Edward Hamilton skriver mer om det i dagens nummer.

Efter nästan sex år av krig, ockupation, förtryck, förföljelse och kamp, spred sig friheten som ett pärlband över stora delar av Europa. De där veckorna i slutet på april och början av maj 1945 när allt hände på en gång måste ha varit nästan omöjliga att greppa för den som så länge levt i skuggan av kriget.

Med viss list, mycket undfallenhet och ett enormt mått av tur nådde andra världskriget aldrig riktigt Sverige. För många svenskar känns det avlägset, bortglömt. Resten av Europa kan upplysa oss om att så inte är fallet. Minnet av ockupationen, och alla som dog för att återvinna friheten, lever kvar. Hos individen likväl som nationen.

I dagarna är det åttio år sedan krigsslutet, men egentligen inte av fred, och definitivt inte av frihet. Stora delar av Europa led fortsatt i många decennier av diktatur och förtryck under Sovjetiskt förtryck.

Idag högtidlighålla också Europadagen, och Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik kaja Kallas firade den med utrikesministerkollegor från runt om i EU och Storbritannien i Lviv. En uppvisning i solidaritet med landet på Europas nya frontlinje.

I över tre år har Ukraina stridit för sin frihet, för sin överlevnad, för sin plats i Europa och bland självständiga nationer. För oss – för Moskva kommer aldrig nöja sig, inte den här gången heller.

För åttio år sedan kastade Europa av sig diktatur, ockupation och förtryck. Det går att göra igen – utan att lämna någon kvar den här gången.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift