Tage Lindbom; Roosevelt och Stalin
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TAGE LINDBOM:
Roosevelt och Stalin
Professorn vid Columbia-universitetet, Robert Nisbet, har publicerat ett arbete om Roosevelt
och Stalin. Det avslöjar skoningslöst hur Roosevelt spelade
bort omistliga värden i sin iver
att gå sin moskovitiske partner
till mötes.
Man måste gå ända tillbaka
till slutet av 1920-talet för att finna motiven till Roosevelts handlande, skriver Tage Undbom.
Med the New Deal öppnas portarna för Kominterns agenter,
som ledde ett arbete som officiellt var legalt och som ledde
upp i den centrala administrationen inte minst i utrikesdepartementet.
Roosevelt räknade med att
USA och Sovjet skulle bli de två
supermakterna efter kriget och
han måste vinna Stalins vänskap för att nå sitt visionära
fredsmål.
Fil dr Tage Undbom har varit
chef för Arbetarrörelsens Arkiv.
N
är historikern skall taga itu med
uppgiften att berätta för oss ”hur
det egentligen var”, för att tala
med Leopold von Ranke, kan han möta
mångahanda svårigheter. Förhärskande
andliga och ideologiska, sociala och moraliska, politiska och ekonomiska värdesystem uppträder gärna som mäktiga
hinder, när de historiska forskningsresultaten kommer i konflikt med sådana värdesystem. Det uppstår då lätt en historieskrivning, som i sin anpassning till den
förhärskande opinionen blir ”godkänd”,
under det att de, som kommer i konflikt
med denna opinion, kan bli föremål för
ringaktning och fördömanden för att inte
tala om det effektivaste av alla vapen, tystnadens sammansvärjning.
Emellertid är all vetenskaplig forskning underkastad tidsflödet inga jordiska
sanningar blir evigt bestående, allt är föremål för en ständig revision. Även historieforskningen har sin egen historia, nytt material kommer ständigt fram, omvärderingar och omprövningar förändrar ständigt vår bild av ”hur det egentligen var”.
Inte ens folkens hjältar undgår närgångna
och kritiska granskningar.
Amerikas förenta stater erbjuder ett
gott exempel på detta. Nationens dominerande gestalt under kris- och världskrigsåren, Franklin Delana Roosevelt,
vinner i den västliga världen en ställning
som överste krigsherre i kampen för frihet, rättvisa och fred, som försvarare och
räddare av omistliga värden. De kritiska
röster, som höjs mot Roosevelts såväl inrikes- som utrikespolitiska gärning, har
haft svårt att vinna gehör och initierades
kritiska vittnesbörd har ogärna granskats
i fullt dagsljus. En västlig värld har kommit att uppleva en djup tacksamhet, och
l
386
då är steget inte långt till att skapa bilden
av okränkbarhet.
Den kritiska granskningen av Roosevelts livsgärning är i växande och allteftersom nytt material bringas till offentligheten får kritiken ökad tyngd och skärpa.
Den aktade professorn vid Columbiauniversitetet Robert Nisbet har nu trätt
fram med ett arbete, där han skoningslöst
avslöjar Roosevelts spel med Stalin under
det andra världskriget (Roosevelt and
Stalin. The failed courtship. Regnery,
Washington D C 1988). Nisbets studie är
väl dokumenterad och han har flitigt öst
ur den rika litteraturen på området. Värdefullt är inte minst den kompletta utgåvan av korrespondensen mellan Churchill och Roosevelt.
Omistliga värden spelas bort
Den som tvivlar på hur Roosevelt spelar
bort omistliga värden i sin iver att gå sin
moskovitiske partner ”Uncle Joe” till mö-
tes, uppmanas livligt att följa Nisbets noggranna beskrivning av vad som förekom
under krigsåren. Det första stora dramatiska tillmötesgåendet är det sätt varpå
den redan i mars 1941 beslutade låneoch uthyrningslagen (Iend-lease) tillämpades. England står på ruinens brant och
måste ha en omfattande hjälp för att fortsätta kriget. Men så kommer det tyska
angreppet på Sovjet den 22 juni, och vad
ryssarna nu begär är en omfattande militär hjälp. Stalin får vad han begär – men
skall inte villkor knytas till denna hjälp?
Tyvärr har Nisbet inte med det pikanta
avslöjande, som en avhoppad rysk överste
Igor Bogolepov berättat. I Moskva tillsattes inför ankomsten av Roosevelts utsände Harry Hopkins ijuli 1941 en kommitte
med Molotov som ordförande. Ryssarna
var beredda på att Roosevelt skulle knyta
betydande villkor tilllend-lease, till exempel inspektion av lend-lease-materialets
användande, amerikanska militära observatörer i Sovjets stridslinjer, gruvkoncessioner av mangan, investeringar av amerikanskt kapital i Sibirien samt sovjetiskt
löfte om yttrandefrihet, fria partier och
religionsfrihet. Så kommer Harry Hopkins till Moskva utan att begära någonting: ”His desire is to ask nothing and give
everything”, det var Molotovs belåtna
kommentar. Nu var den stora skördetiden
inledd. Att amerikanska experter med
William C Bullitt i spetsen energiskt vädjat till Roosevelt att inte lämna denna
hjälp villkorslöst var helt förgäves.
Vi kan nu följa spelet, noggrant beskrivet av Nisbet, och det framträder med
tydlighet hur Roosevelt inte blott gör allt
för att behaga Stalin utan också uppträder
nonchalant och kränkande gentemot sin
vapenbroder Churchill. Alla varningar,
alla goda råd från verkliga Rysslandskännare som Kennan, Harriman och Bullitt avvisas av Roosevelt under det att rena
amatörer som Harry Hopkins får ett stort
inflytande och tillhör den intima kretsen i
Vita Huset. Ingenting rubbar presidentens iver att vinna Stalins förtroende.
England och Frankrike hade gått i krig på
den polska frågan, men avslöjandet av
Katynmorden skakade ingalunda förtroendet till Uncle Joe, inte ens att denne
inför det pinsamma avslöjandet avbröt
förbindelserna med den polska exilregeringen i London.
Teheran och Jalta
Nisbet skildrar noggrant konferenserna i
Teheran och Jalta, hur Roosevelt kallt avvisar Churchills inviter att träffas före mö-
ten med Stalin, men hur presidenten desto hellre ägnar sig åt privata samtal med
Uncle Joe- det lilla vi vet från dessa samtal räcker för att förstå vad Roosevelt har
på sitt ständigt växande skuldkonto. Han
försäkrade Stalin att USA ej ämnade basera trupp i Korea – hur Stalin visste att
utnyttja denna nyttiga upplysning vet vi.
Presidenten försäkrade vidare att bortre
Mongoliet skulle vara en rysk intressesfär
och genom att han ej gav Chiang Kai-shek
stöd i kampen mot den kinesiska kommunismen öppnade han vägen för ett ryskt
återställande i Fjärran Östern av det en
gång förlorade tsaristiska väldet. Harrimans varningar för Stalins territoriella
hunger var förgäves.
Militärt skall här endast noteras två i
och för sig välkända ting, som Nisbet ordentligt redovisar. Churchill ville efter
landstigningen i Nordafrika stöta upp genom Adriatiska havet mot Balkan för att
där skapa ett strategiskt viktigt läge för de
kommande fredsförhandlingarna. Detta
var givetvis Stalin inte med om, och Roosevelt sade nej. Det andra gällde marschen mot Berlin. Den nionde amerikanska armen stod den 11 april 1945 vid Elbe. Vägen till Berlin var omkring tio svenska mil. Vägen låg öppen för general William Simpson och hans folk. Ordern kom:
halt. På fråga vem som givit denna order,
svarades: Eisenhower. Vi vet att ett så viktigt beslut fattades aldrig av Eisenhower
utan att först ha godkänts av general
Marshall, och bakom honom var alltid
presidenten. Samtidigt stod amerikanerna med för fot gevär framför Prags stadsportar. Det rådde inget tvivel om att Berlin och Prag och Wien i Röda Armens
387
händer betydde rysk hegemoni över stora
delar av Centraleuropa.
Det har ofta sagts, att Roosevelts eftergivlighet berodde på fruktan för en rysk
separatfred med Hitler. Nisbet tvivlar på
detta motiv, men vi måste å andra sidan
räkna med att den möjligheten förelegat.
Stalin fruktade varken England eller
USA, han fruktade tyskarna och Hitler.
Därför var han alltid beredd till förhandlingar med Tredje riket, och både före och
under kriget gjordes kraftiga ryska sonderingar, liksom det fanns en tysk opinion
för en separat fred inte bara med England
(Rudolf Hess’ flygning sägs ha varit det
sjunde tyska försöket) utan även med
Sovjet. Men just i dessa spänningsfält
fanns det utrymme för en fast amerikansk
hållning: även väst kunde spela ut kortet
separatfred för att därmed tyskarna skulle
kunna kasta sig med sin samlade kraft
över det ryska väldet – och det var just
vad även ryssarna fruktade och räknade
med. Den rooseveltska kärleken till Uncle
Joelåter sig ej förklaras av fruktan för en
tysk-rysk uppgörelse.
Vilka var motiven?
Vi står inför denna plågsamma fråga: varför? Vilka var de motiv, som drev Roosevelt i armarna på Stalin? Nisbet sysselsätter sig givetvis med denna fråga, men
här blir han märkvärdigt famlande. Han
söker en förklaring i den hos amerikanska
liberaler rotade avogheten mot alla former av kolonialism, varför Roosevelt
skulle bli obenägen att stödja Churchill,
han söker psykologiska förklaringar som
”puerility”, ”political romanticism” och
”misguided moralism”. Det är här, som
den största svagheten i Nisbets bok blot- 388
tas: han börjar väsentligen sin framställning med Hitlers angrepp på Sovjet den
22 juni 1941. Därmed saknar han de perspektiv, som gör fallet Roosevelt begripligt.
Låt oss först börja med personen. Roosevelt var en starkt profilerad puritan av
amerikansk typ. Den högspända idealismen, det moraliska patos, frihetslidelsen,
kulminerande i de mest lidelsefyllda bekännelser till den demokratiska livsformen (med en naiv tilltro till folkomröstningar som följd), och förenat med
detta ett proselytiskt patos för ”the american way of Iife” som förebild för mänskligheten – här har vi i all korthet Roosevelt som politisk karaktär. Men Roosevelt
är mycket mer än en typisk men starkt
profilerad amerikansk liberal. Vald 1928
till guvernör i staten New York ger han i
sin inauguraladress en preciserad form åt
de överraskande radikala åsikter han
framfört i valkampanjen: vi är inte längre
oberoende av varandra, vi måste uppleva
en gemenskap, och detta har även en internationell innebörd. Detta sägs före den
ekonomiska krisen, under Coolidge-eran
med dess optimism och välståndstänkande. Vid det demokratiska partikonventet
sommaren 1932 skisserar han ett program, där the New Deal framträder med
sina första konturer. Den ekonomiska krisen kan inte läka sig själv, det behövs
planmässiga ingripanden. Mot investeringar, storfinans ställer Roosevelt den
enkle mannen, arbetaren, och tryggheten
måste skjutas i förgrunden.
Allt detta är tankegods, som finns långt
tillbaka i landets historia, men Roosevelt
vet att på ett lysande sätt gjuta allt i en
tidsenligt ideologisk form. Emellertid
kräver the New Deal för sitt genomförande en stark federal makt, och Roosevelt
vet att utnyttja alla de möjligheter, som
konstitutionen erbjuder att utvidga den
presidentala makten i en omfattning utan
motstycke. Nu grips verket friskt an och
en strid ström av funktionärer fyller den
nya administrationens svällande kadrer.
New Deal öppnas för kommunismen
Det är nu, som en dramatisk underjordisk
process sätts igång. Europas kommunistiska partier är väsentligen förankrade i
arbetarklassen. I USA saknas dessa förutsättningar, där är rekryteringskällan
främst radikala intellektuella, och detta
gör att den amerikanska kommunismens
tyngdpunkt aldrig kan bli det legala partiarbetet inom ramen för ett valsystem utan
i stället det underjordiska, illegala, konspirativa arbetet. Med the New Deal öppnas nu portama på vid gavel för kommunismen, ty nu kan Kominterns agenter leda ett arbete, som officiellt är legalt och
som leder rakt upp i den centrala administrationen, inte minst utrikesdepartementet.
Kominterns underjordiska, konspirativa del omfattar huvudsakligen tre grupper. Den första gäller underrättelsetjänsten i alla dess former, den andra att vinna
insteg i administrationen och de politiskt
ledande instanserna för att påverka landets politik och framför allt utrikespolitik
till förmån för sovjet-ryska intressen. Den
tredje är upprättandet av en ”skuggregering”, som skall vara beredd att taga över
makten. Här fick komintern allt vad den
önskade. Just oklarheten i New Deals syften – en oklarhet, som Roosevelt var mån
om att bevara – gynnade kommun”ismen,
ty nu kunde skaror av hyggliga, socialidealistiska liberaler värvas för syften,
som de i varje fall från början inte anade. T
administrationen blandades nu kommunister, halvkommunister, socialister,
fellow-travellers och hyggliga liberaler i
en verksamhet, där den oklarhet i gränsdragningarna mellan partier och ideologier, som är typiskt för USA, gynnade en
osynlig kommunistisk styrning.
Det grundläggande arbetet för vad vi i
dag vet om allt detta är Whittaker Chambers’ Witness. Själv i det underjordiska
kommunistiska arbetet blev Chambers
snart på det klara att the New Deal inte
var en ekonomisk utan en politisk strävan.
Men presidenten själv? Vad visste han?
De två viktigaste rekryteringskrafterna till
administrationen var Harvard-professorn
Felix Frankfurter, god vän till Roosevelt,
och ekonomiprofessorn Tugwell i Columbiauniversitet Båda två var, för att uttrycka det hovsamt, radikala. När till slut
avhoppen började, varav det mest namnkunniga var Whittaker Chambers, började det bli uppenbart vad som höll på att
ske. De som varnade presidenten, blev utskrattade. Varför?
För att förstå denna hållning måste vi
vara medvetna om två ting. För det första
råder alltid i amerikansk politik ett mer
”flytande” tillstånd mellan politiska uppfattningar än vad som är fallet i Europa.
Det är detta ”flytande” från den oskyldigaste liberalism till den mest hårdskolade
leninism, som Roosevelt vet att utnyttja.
För honom är the New Deal framför allt
en ”vision” i en samhällsomvandling. Ju
oklarare, desto friare händer för presidenten. Det väsentliga var ej målet, det
var rörelsen, detta sammelsurium av ekonomiska, politiska, moraliska,
psykologiska, internationalistiska, populistiska element, som i ”visionären”-presi- 389
dentens hand väckte entusiasm och framtidshopp hos en krisdrabbad nation.
För det andra befann sig den västliga
världen .i kris, och the New Deal skulle
spränga alla gränser och bli en ledstjärna
för det fria men nödställda Västerlandet.
Nu möter vi Roosevelt på världsscenen.
Det är sannerligen inget gästspel, han har
kommit för att stanna och han skall med
sitt land- och med the New Deal- spela
den ledande rollen. Vi står inför en måttlöst ärelysten man. Allt detta sker under
1930-talet, ändamålen får helga medlen,
och till medlen hör att en och annan kommunist deltager i den nya administrationen, till synes lojalt patriotiskt.
Samtidigt som Roosevelt installeras i
sitt ämbete inleder Adolf Hitler sitt tredje
rike. Ganska snart blir det uppenbart att
freden är i fara. Men i the New Deal mö-
ter vi den kraft, som skall ge ej blott USA
utan hela världen frihet från fruktan, ett
verkligt folkstyre, social trygghet och rättvisa – och allt detta skall ge världen fred.
Nu står Roosevelt mitt på världsscenen,
han är fredsfurste, men kan han inte tvingas att också gripa till vapen? Ty hitlerismen måste krossas.
Nisbet tycks tro, att Roosevelt upphörde att vara neutralist först omkring tiden
för slaget om England 1940. Så är ingalunda fallet. Harry Elmer Barnes berättar
i sitt arbete ”Perpetual War for Perpetual
Peace”, att det redan år 1937 i djupaste
hemlighet studerades en industriell mobiliseringsplan, och Sumer Welles berättar
hur under ett samtal sommaren 1937
Roosevelt berättade för honom om hur
djupt han var inne i planerna på ett amerikanskt ingripande i det kommande kriget.
USA skulle alltså inte nöja sig med att vara ”demokratins vapensmedja”.
390
Två supermakter
Franklin Delano Roosevelt var en statsman. Han hade förmåga att inte blott fatta
innebörden i det skede, vari han själv levde, utan även att konkret formulera det
och att gripa aktivt in i detta skede. Mitt i
den amerikanska boomen, i den naiva
tron på ”prosperity for ever”, såg han den
moderna välfärdsstaten växa fram som ett
komplement till industrisamhället, samtidigt som han var tillräckligt manipulativt
begåvad för att aldrig sjunka ned till en
enkel socialreformator utan valde rollen
av en ”visionär” för något han kallade The
New Deal- och som dessutom bröt samman på hösten 1937. Men statsmannen
Roosevelt förstod också att det som redan
Joseph de Maistre, Alexis de Tocqueville,
Juan Donoso Cortes och Constantin
Frantz anade och fasade inför redan i
början av 1800-talet, uppkomsten av två
supermakter, Amerikas förenta stater och
Ryssland – detta förstod och upplevde
Roosevelt som en verklighet. Och därmed
visste han, att i en fred, som en dag skulle
randas, en fred, som skulle formas, gestaltas, garanteras av honom och hans USA,
där skulle han nolens volens möta en jämbördig, Sovjetunionen. Det var en jämbördig, den andra supermakten, som han
ej kunde tänka sig att möta med krigiska
utmaningar, det var en makt, vars vänskap
han måste vinna- just för att nå sitt visionära fredsmåL
Han måste vinna Uncle Joes hjärta,
kosta vad det kosta ville. Även på Europas bekostnad? Det finns uttalanden av
honom, som tyder på en likgiltighet för
Europas öde – han lade ju också Europa
framför Stalins fötter, i verkligheten långt
före Jalta. Men bolsjevismen? Även här
firade Roosevelts manipulationsförmåga
triumfer. Västerlandets New Deal, välfärdsstaten, skulle kunna formas till ett
möte med det ryska folket, längtande efter fred och folkförsoning. Så skulle dessa
två supermakter till slut räcka varandra
handen. Men USA skulle vara och förbli
den ledande: The United States will have
to lead. ”America is the only great power
that can make peace in the world stick”,
säger Roosevelt till sin son Elliott.
Omgiven av människor, som kände
Sovjet och de leninistiska lärorna, som
varnade honom beständigt, föredrog
Roosevelt att leva i sin stora vision om en
jordisk frihet under sin och sitt lands ledning, även om han innerst inne borde ha
vetat att denna frihetside är så långt som
öster är från väster från den leninistiska.
Roosevelt vann aldrig Uncle Joes hjärta.
Han dog uppenbarligen i den tron att han
sått en god säd. Andra fick bärga skörden.
Roosevelt och Stalin
Professorn vid Columbia-universitetet, Robert Nisbet, har publicerat ett arbete om Roosevelt
och Stalin. Det avslöjar skoningslöst hur Roosevelt spelade
bort omistliga värden i sin iver
att gå sin moskovitiske partner
till mötes.
Man måste gå ända tillbaka
till slutet av 1920-talet för att finna motiven till Roosevelts handlande, skriver Tage Undbom.
Med the New Deal öppnas portarna för Kominterns agenter,
som ledde ett arbete som officiellt var legalt och som ledde
upp i den centrala administrationen inte minst i utrikesdepartementet.
Roosevelt räknade med att
USA och Sovjet skulle bli de två
supermakterna efter kriget och
han måste vinna Stalins vänskap för att nå sitt visionära
fredsmål.
Fil dr Tage Undbom har varit
chef för Arbetarrörelsens Arkiv.
N
är historikern skall taga itu med
uppgiften att berätta för oss ”hur
det egentligen var”, för att tala
med Leopold von Ranke, kan han möta
mångahanda svårigheter. Förhärskande
andliga och ideologiska, sociala och moraliska, politiska och ekonomiska värdesystem uppträder gärna som mäktiga
hinder, när de historiska forskningsresultaten kommer i konflikt med sådana värdesystem. Det uppstår då lätt en historieskrivning, som i sin anpassning till den
förhärskande opinionen blir ”godkänd”,
under det att de, som kommer i konflikt
med denna opinion, kan bli föremål för
ringaktning och fördömanden för att inte
tala om det effektivaste av alla vapen, tystnadens sammansvärjning.
Emellertid är all vetenskaplig forskning underkastad tidsflödet inga jordiska
sanningar blir evigt bestående, allt är föremål för en ständig revision. Även historieforskningen har sin egen historia, nytt material kommer ständigt fram, omvärderingar och omprövningar förändrar ständigt vår bild av ”hur det egentligen var”.
Inte ens folkens hjältar undgår närgångna
och kritiska granskningar.
Amerikas förenta stater erbjuder ett
gott exempel på detta. Nationens dominerande gestalt under kris- och världskrigsåren, Franklin Delana Roosevelt,
vinner i den västliga världen en ställning
som överste krigsherre i kampen för frihet, rättvisa och fred, som försvarare och
räddare av omistliga värden. De kritiska
röster, som höjs mot Roosevelts såväl inrikes- som utrikespolitiska gärning, har
haft svårt att vinna gehör och initierades
kritiska vittnesbörd har ogärna granskats
i fullt dagsljus. En västlig värld har kommit att uppleva en djup tacksamhet, och
l
386
då är steget inte långt till att skapa bilden
av okränkbarhet.
Den kritiska granskningen av Roosevelts livsgärning är i växande och allteftersom nytt material bringas till offentligheten får kritiken ökad tyngd och skärpa.
Den aktade professorn vid Columbiauniversitetet Robert Nisbet har nu trätt
fram med ett arbete, där han skoningslöst
avslöjar Roosevelts spel med Stalin under
det andra världskriget (Roosevelt and
Stalin. The failed courtship. Regnery,
Washington D C 1988). Nisbets studie är
väl dokumenterad och han har flitigt öst
ur den rika litteraturen på området. Värdefullt är inte minst den kompletta utgåvan av korrespondensen mellan Churchill och Roosevelt.
Omistliga värden spelas bort
Den som tvivlar på hur Roosevelt spelar
bort omistliga värden i sin iver att gå sin
moskovitiske partner ”Uncle Joe” till mö-
tes, uppmanas livligt att följa Nisbets noggranna beskrivning av vad som förekom
under krigsåren. Det första stora dramatiska tillmötesgåendet är det sätt varpå
den redan i mars 1941 beslutade låneoch uthyrningslagen (Iend-lease) tillämpades. England står på ruinens brant och
måste ha en omfattande hjälp för att fortsätta kriget. Men så kommer det tyska
angreppet på Sovjet den 22 juni, och vad
ryssarna nu begär är en omfattande militär hjälp. Stalin får vad han begär – men
skall inte villkor knytas till denna hjälp?
Tyvärr har Nisbet inte med det pikanta
avslöjande, som en avhoppad rysk överste
Igor Bogolepov berättat. I Moskva tillsattes inför ankomsten av Roosevelts utsände Harry Hopkins ijuli 1941 en kommitte
med Molotov som ordförande. Ryssarna
var beredda på att Roosevelt skulle knyta
betydande villkor tilllend-lease, till exempel inspektion av lend-lease-materialets
användande, amerikanska militära observatörer i Sovjets stridslinjer, gruvkoncessioner av mangan, investeringar av amerikanskt kapital i Sibirien samt sovjetiskt
löfte om yttrandefrihet, fria partier och
religionsfrihet. Så kommer Harry Hopkins till Moskva utan att begära någonting: ”His desire is to ask nothing and give
everything”, det var Molotovs belåtna
kommentar. Nu var den stora skördetiden
inledd. Att amerikanska experter med
William C Bullitt i spetsen energiskt vädjat till Roosevelt att inte lämna denna
hjälp villkorslöst var helt förgäves.
Vi kan nu följa spelet, noggrant beskrivet av Nisbet, och det framträder med
tydlighet hur Roosevelt inte blott gör allt
för att behaga Stalin utan också uppträder
nonchalant och kränkande gentemot sin
vapenbroder Churchill. Alla varningar,
alla goda råd från verkliga Rysslandskännare som Kennan, Harriman och Bullitt avvisas av Roosevelt under det att rena
amatörer som Harry Hopkins får ett stort
inflytande och tillhör den intima kretsen i
Vita Huset. Ingenting rubbar presidentens iver att vinna Stalins förtroende.
England och Frankrike hade gått i krig på
den polska frågan, men avslöjandet av
Katynmorden skakade ingalunda förtroendet till Uncle Joe, inte ens att denne
inför det pinsamma avslöjandet avbröt
förbindelserna med den polska exilregeringen i London.
Teheran och Jalta
Nisbet skildrar noggrant konferenserna i
Teheran och Jalta, hur Roosevelt kallt avvisar Churchills inviter att träffas före mö-
ten med Stalin, men hur presidenten desto hellre ägnar sig åt privata samtal med
Uncle Joe- det lilla vi vet från dessa samtal räcker för att förstå vad Roosevelt har
på sitt ständigt växande skuldkonto. Han
försäkrade Stalin att USA ej ämnade basera trupp i Korea – hur Stalin visste att
utnyttja denna nyttiga upplysning vet vi.
Presidenten försäkrade vidare att bortre
Mongoliet skulle vara en rysk intressesfär
och genom att han ej gav Chiang Kai-shek
stöd i kampen mot den kinesiska kommunismen öppnade han vägen för ett ryskt
återställande i Fjärran Östern av det en
gång förlorade tsaristiska väldet. Harrimans varningar för Stalins territoriella
hunger var förgäves.
Militärt skall här endast noteras två i
och för sig välkända ting, som Nisbet ordentligt redovisar. Churchill ville efter
landstigningen i Nordafrika stöta upp genom Adriatiska havet mot Balkan för att
där skapa ett strategiskt viktigt läge för de
kommande fredsförhandlingarna. Detta
var givetvis Stalin inte med om, och Roosevelt sade nej. Det andra gällde marschen mot Berlin. Den nionde amerikanska armen stod den 11 april 1945 vid Elbe. Vägen till Berlin var omkring tio svenska mil. Vägen låg öppen för general William Simpson och hans folk. Ordern kom:
halt. På fråga vem som givit denna order,
svarades: Eisenhower. Vi vet att ett så viktigt beslut fattades aldrig av Eisenhower
utan att först ha godkänts av general
Marshall, och bakom honom var alltid
presidenten. Samtidigt stod amerikanerna med för fot gevär framför Prags stadsportar. Det rådde inget tvivel om att Berlin och Prag och Wien i Röda Armens
387
händer betydde rysk hegemoni över stora
delar av Centraleuropa.
Det har ofta sagts, att Roosevelts eftergivlighet berodde på fruktan för en rysk
separatfred med Hitler. Nisbet tvivlar på
detta motiv, men vi måste å andra sidan
räkna med att den möjligheten förelegat.
Stalin fruktade varken England eller
USA, han fruktade tyskarna och Hitler.
Därför var han alltid beredd till förhandlingar med Tredje riket, och både före och
under kriget gjordes kraftiga ryska sonderingar, liksom det fanns en tysk opinion
för en separat fred inte bara med England
(Rudolf Hess’ flygning sägs ha varit det
sjunde tyska försöket) utan även med
Sovjet. Men just i dessa spänningsfält
fanns det utrymme för en fast amerikansk
hållning: även väst kunde spela ut kortet
separatfred för att därmed tyskarna skulle
kunna kasta sig med sin samlade kraft
över det ryska väldet – och det var just
vad även ryssarna fruktade och räknade
med. Den rooseveltska kärleken till Uncle
Joelåter sig ej förklaras av fruktan för en
tysk-rysk uppgörelse.
Vilka var motiven?
Vi står inför denna plågsamma fråga: varför? Vilka var de motiv, som drev Roosevelt i armarna på Stalin? Nisbet sysselsätter sig givetvis med denna fråga, men
här blir han märkvärdigt famlande. Han
söker en förklaring i den hos amerikanska
liberaler rotade avogheten mot alla former av kolonialism, varför Roosevelt
skulle bli obenägen att stödja Churchill,
han söker psykologiska förklaringar som
”puerility”, ”political romanticism” och
”misguided moralism”. Det är här, som
den största svagheten i Nisbets bok blot- 388
tas: han börjar väsentligen sin framställning med Hitlers angrepp på Sovjet den
22 juni 1941. Därmed saknar han de perspektiv, som gör fallet Roosevelt begripligt.
Låt oss först börja med personen. Roosevelt var en starkt profilerad puritan av
amerikansk typ. Den högspända idealismen, det moraliska patos, frihetslidelsen,
kulminerande i de mest lidelsefyllda bekännelser till den demokratiska livsformen (med en naiv tilltro till folkomröstningar som följd), och förenat med
detta ett proselytiskt patos för ”the american way of Iife” som förebild för mänskligheten – här har vi i all korthet Roosevelt som politisk karaktär. Men Roosevelt
är mycket mer än en typisk men starkt
profilerad amerikansk liberal. Vald 1928
till guvernör i staten New York ger han i
sin inauguraladress en preciserad form åt
de överraskande radikala åsikter han
framfört i valkampanjen: vi är inte längre
oberoende av varandra, vi måste uppleva
en gemenskap, och detta har även en internationell innebörd. Detta sägs före den
ekonomiska krisen, under Coolidge-eran
med dess optimism och välståndstänkande. Vid det demokratiska partikonventet
sommaren 1932 skisserar han ett program, där the New Deal framträder med
sina första konturer. Den ekonomiska krisen kan inte läka sig själv, det behövs
planmässiga ingripanden. Mot investeringar, storfinans ställer Roosevelt den
enkle mannen, arbetaren, och tryggheten
måste skjutas i förgrunden.
Allt detta är tankegods, som finns långt
tillbaka i landets historia, men Roosevelt
vet att på ett lysande sätt gjuta allt i en
tidsenligt ideologisk form. Emellertid
kräver the New Deal för sitt genomförande en stark federal makt, och Roosevelt
vet att utnyttja alla de möjligheter, som
konstitutionen erbjuder att utvidga den
presidentala makten i en omfattning utan
motstycke. Nu grips verket friskt an och
en strid ström av funktionärer fyller den
nya administrationens svällande kadrer.
New Deal öppnas för kommunismen
Det är nu, som en dramatisk underjordisk
process sätts igång. Europas kommunistiska partier är väsentligen förankrade i
arbetarklassen. I USA saknas dessa förutsättningar, där är rekryteringskällan
främst radikala intellektuella, och detta
gör att den amerikanska kommunismens
tyngdpunkt aldrig kan bli det legala partiarbetet inom ramen för ett valsystem utan
i stället det underjordiska, illegala, konspirativa arbetet. Med the New Deal öppnas nu portama på vid gavel för kommunismen, ty nu kan Kominterns agenter leda ett arbete, som officiellt är legalt och
som leder rakt upp i den centrala administrationen, inte minst utrikesdepartementet.
Kominterns underjordiska, konspirativa del omfattar huvudsakligen tre grupper. Den första gäller underrättelsetjänsten i alla dess former, den andra att vinna
insteg i administrationen och de politiskt
ledande instanserna för att påverka landets politik och framför allt utrikespolitik
till förmån för sovjet-ryska intressen. Den
tredje är upprättandet av en ”skuggregering”, som skall vara beredd att taga över
makten. Här fick komintern allt vad den
önskade. Just oklarheten i New Deals syften – en oklarhet, som Roosevelt var mån
om att bevara – gynnade kommun”ismen,
ty nu kunde skaror av hyggliga, socialidealistiska liberaler värvas för syften,
som de i varje fall från början inte anade. T
administrationen blandades nu kommunister, halvkommunister, socialister,
fellow-travellers och hyggliga liberaler i
en verksamhet, där den oklarhet i gränsdragningarna mellan partier och ideologier, som är typiskt för USA, gynnade en
osynlig kommunistisk styrning.
Det grundläggande arbetet för vad vi i
dag vet om allt detta är Whittaker Chambers’ Witness. Själv i det underjordiska
kommunistiska arbetet blev Chambers
snart på det klara att the New Deal inte
var en ekonomisk utan en politisk strävan.
Men presidenten själv? Vad visste han?
De två viktigaste rekryteringskrafterna till
administrationen var Harvard-professorn
Felix Frankfurter, god vän till Roosevelt,
och ekonomiprofessorn Tugwell i Columbiauniversitet Båda två var, för att uttrycka det hovsamt, radikala. När till slut
avhoppen började, varav det mest namnkunniga var Whittaker Chambers, började det bli uppenbart vad som höll på att
ske. De som varnade presidenten, blev utskrattade. Varför?
För att förstå denna hållning måste vi
vara medvetna om två ting. För det första
råder alltid i amerikansk politik ett mer
”flytande” tillstånd mellan politiska uppfattningar än vad som är fallet i Europa.
Det är detta ”flytande” från den oskyldigaste liberalism till den mest hårdskolade
leninism, som Roosevelt vet att utnyttja.
För honom är the New Deal framför allt
en ”vision” i en samhällsomvandling. Ju
oklarare, desto friare händer för presidenten. Det väsentliga var ej målet, det
var rörelsen, detta sammelsurium av ekonomiska, politiska, moraliska,
psykologiska, internationalistiska, populistiska element, som i ”visionären”-presi- 389
dentens hand väckte entusiasm och framtidshopp hos en krisdrabbad nation.
För det andra befann sig den västliga
världen .i kris, och the New Deal skulle
spränga alla gränser och bli en ledstjärna
för det fria men nödställda Västerlandet.
Nu möter vi Roosevelt på världsscenen.
Det är sannerligen inget gästspel, han har
kommit för att stanna och han skall med
sitt land- och med the New Deal- spela
den ledande rollen. Vi står inför en måttlöst ärelysten man. Allt detta sker under
1930-talet, ändamålen får helga medlen,
och till medlen hör att en och annan kommunist deltager i den nya administrationen, till synes lojalt patriotiskt.
Samtidigt som Roosevelt installeras i
sitt ämbete inleder Adolf Hitler sitt tredje
rike. Ganska snart blir det uppenbart att
freden är i fara. Men i the New Deal mö-
ter vi den kraft, som skall ge ej blott USA
utan hela världen frihet från fruktan, ett
verkligt folkstyre, social trygghet och rättvisa – och allt detta skall ge världen fred.
Nu står Roosevelt mitt på världsscenen,
han är fredsfurste, men kan han inte tvingas att också gripa till vapen? Ty hitlerismen måste krossas.
Nisbet tycks tro, att Roosevelt upphörde att vara neutralist först omkring tiden
för slaget om England 1940. Så är ingalunda fallet. Harry Elmer Barnes berättar
i sitt arbete ”Perpetual War for Perpetual
Peace”, att det redan år 1937 i djupaste
hemlighet studerades en industriell mobiliseringsplan, och Sumer Welles berättar
hur under ett samtal sommaren 1937
Roosevelt berättade för honom om hur
djupt han var inne i planerna på ett amerikanskt ingripande i det kommande kriget.
USA skulle alltså inte nöja sig med att vara ”demokratins vapensmedja”.
390
Två supermakter
Franklin Delano Roosevelt var en statsman. Han hade förmåga att inte blott fatta
innebörden i det skede, vari han själv levde, utan även att konkret formulera det
och att gripa aktivt in i detta skede. Mitt i
den amerikanska boomen, i den naiva
tron på ”prosperity for ever”, såg han den
moderna välfärdsstaten växa fram som ett
komplement till industrisamhället, samtidigt som han var tillräckligt manipulativt
begåvad för att aldrig sjunka ned till en
enkel socialreformator utan valde rollen
av en ”visionär” för något han kallade The
New Deal- och som dessutom bröt samman på hösten 1937. Men statsmannen
Roosevelt förstod också att det som redan
Joseph de Maistre, Alexis de Tocqueville,
Juan Donoso Cortes och Constantin
Frantz anade och fasade inför redan i
början av 1800-talet, uppkomsten av två
supermakter, Amerikas förenta stater och
Ryssland – detta förstod och upplevde
Roosevelt som en verklighet. Och därmed
visste han, att i en fred, som en dag skulle
randas, en fred, som skulle formas, gestaltas, garanteras av honom och hans USA,
där skulle han nolens volens möta en jämbördig, Sovjetunionen. Det var en jämbördig, den andra supermakten, som han
ej kunde tänka sig att möta med krigiska
utmaningar, det var en makt, vars vänskap
han måste vinna- just för att nå sitt visionära fredsmåL
Han måste vinna Uncle Joes hjärta,
kosta vad det kosta ville. Även på Europas bekostnad? Det finns uttalanden av
honom, som tyder på en likgiltighet för
Europas öde – han lade ju också Europa
framför Stalins fötter, i verkligheten långt
före Jalta. Men bolsjevismen? Även här
firade Roosevelts manipulationsförmåga
triumfer. Västerlandets New Deal, välfärdsstaten, skulle kunna formas till ett
möte med det ryska folket, längtande efter fred och folkförsoning. Så skulle dessa
två supermakter till slut räcka varandra
handen. Men USA skulle vara och förbli
den ledande: The United States will have
to lead. ”America is the only great power
that can make peace in the world stick”,
säger Roosevelt till sin son Elliott.
Omgiven av människor, som kände
Sovjet och de leninistiska lärorna, som
varnade honom beständigt, föredrog
Roosevelt att leva i sin stora vision om en
jordisk frihet under sin och sitt lands ledning, även om han innerst inne borde ha
vetat att denna frihetside är så långt som
öster är från väster från den leninistiska.
Roosevelt vann aldrig Uncle Joes hjärta.
Han dog uppenbarligen i den tron att han
sått en god säd. Andra fick bärga skörden.