Jonas Hellman; Böcker man smyger med
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
kan vara nog så tillväxtfrämjande
som det där mobiliteten är påbjudet
ideal och människor förväntas åka
som skottspolar mellan tillväxtområdena. Ett begrepp som dygd har
börjat komma till heders inom akademisk diskurs.
HIERARKI, AUKTORITET
OCH PLIKT
Om en gissning tillåts, står förskräckande begrepp som hierarki,
auktoritet och inte minst plikt på tur
att dammas av och släpas upp ur det
modernistiska husets hittills förbjudna nedre regioner. Varför? Därför att det handlar om tidlösa, nödvändiga företeelser. Det moderna
projektets löfte om en oavbruten frikoppling av individen till dess att
hennes sanna, suveräna och oronipotenta jag strålar i full glans är
omöjligt att infria. Människan är den
hon alltid har varit. Hennes behov
av överindividuella storheter blir inte
mindre för att de materiella omständigheterna blir alltmer avancerade.
Ändå verkar det just vara vad liberaler ser som sitt (sista?) stora trumfkort: den tekniska utvecklingen. På
ett slags aggregerad nivå skall vi nu
få se nationalstatens upplösning i
hägnet av en marknadsburen globalism. På individnivå sker den ultimata frikopplingen, en där framför allt
IT skall rasera varje tänkbar värdeskala och platsbunden föreställning,
och universalismen kunna räddas
genom det totala relativiserande!.
Varje lära med ett uns av överindividualism kan så slutligen begravas.
Men av någon anledning står inte
massorna och hurrar och omfamnar
varandra inför denna befrielse. Tvärtom seglar vänstern fram och finner sig
kunna utnyttja känslor av missmod,
frustration och ängslighet. Känslor
inför vilka högerns liberaler vanligen
bara suckar eller med ansträngd hurtighet manar ”var optimist!’:
NATIONALSTATEN VIKTIG
Här finner vi uppgiften för en
modern konservatism. För det är där
insikten finns, att nationalstaten är
och kommer vara den primära politiska arenan, och att de historiska
traditioner som ligger förborgade
inom dess gränser är lika relevanta
som tidigare. Och detta konstateras
utan att ryggen för den saken skull
vänds åt den verklighet glohaliseringen faktiskt utgör. Men medvetenheten om nationalstatens status
bibringar också medvetenhet om
globaliseringsprocessens egentliga
proportioner. Och det självförtroende en stark nationell identitet är förknippad med är det främsta vaccinet mot destruktiva reaktioner inför
utvecklingen.
Där finns också insikten att nyckeln till vår förmåga att handskas med
de potentiellt samhällsupplösande
PRESIDENTSKVALLER
Böcl<er man smyger med
Av Jonas Hellman
J
AG STÅR I KÖN till kassan i Barnes&Nobles stora bokhandel på
Fifth Avenue i New York. Bakom
mig står en kvinna i 35-årsåldern.
När jag sneglar på de böcker hon har
i handen säger hon generat: ”Jag ska
ha den för jobbets skull, inte för att
jag själv är intresserad.” Hon syftar
på Andrew Mortons bok Monica’s
Story. ”Japansk TV”, tillägger hon
förklarande. ”Samma här”, säger jag
och försöker se världsvan ut. ”Svensk
journalist.”
Skälet till att affären är full med
journalister och andra besökare är
att Bill Clintons förre medarbetare
sidorna av moderniseringen ligger i
vår genomskådan av dess frambesvärjda illusion om frikoppling från
de etiska, sociala och kulturella band
som definierar oss i tid och rum.
Traditionalistiska föreställningar om
dygd, plikt och auktoritet är inte förlegade i och med att den moderna
världen erbjuder oss en möjlighet att
fly från dem, utan viktiga just för att
denna ansvarseskapism står till buds.
Dessa föreställningar tar i viss mån
spjärn mot den nationalstatliga politiska arenan och därmed den nationellakollektiva – identiteten. De medför
också att viktiga skiljelinjer dras upp
mot den värdeneutrala staten och föreställningar om marknaden som allena
saliggörande. Konservatismen kan alltså inte reduceras, vilket många liberaler
verkar hoppas, till att bara handla om
den relativt isolerade ekologin i Hans
LZetterbergs ”lilla värld”.
Så i allt väsentligt är det på en botten av tidlöshet en modern konservatism står – och måste stå. Dess uppgift
har Kekes fångat i formuleringen ”att
göra ett hem av ett hus’: Det är ganska
träffande. Det modernistiska huset är
extremt funktionellt, men oftast opersonligt. Det verkar vara byggt för att
glädja byggherren snarare än de vanliga människor som är tänkta att bo där.
Äldre hus är ofta trevligare.
Fredrik Haage (f_haage@hotmail.com)
är redaktör för tidskriften Contextus.
George Stephanopoulos ska signera
sin nyutgivna bok All too Human.
För att få uppmärksamhet i
media brukar många kända författare signera sin bok i New York samma
dag som boken släpps. Under min tid
i New York har jag gjort det till en
vana att gå på sådana tillställningar.
Huvudskälet är förstås att jag tycker
att det är spännande att se författarna ”live”. Men jag brukar ursäkta mig
med att det för vissa böcker är showen runt omkring som är det viktiga,
inte bokens innehåll.
lSvenskTidskrift 11999, nr 2l DJ
Det gäller även All too human. Det
är absolut ingen oseriös bok. Stephanopoulos 448 sidor långa skildring
av hur det var att jobba med Bill
Clinton först under valrörelsen 1992,
och därefter under fyra år i Vita
Huset, ger ett trovärdigt intryck.
VISAR PROV PÅ SJÄLVINSIKT
Trovärdigheten ökar av att Stephanopoulos visar prov på självinsikt
Han skildrar sig själv som den unga,
otåliga karriärist som han med största sannolikhet var. Han medger
också att han i praktiken fick sparken uppåt från posten som presidentens presschef för att han gjorde
ett dåligt jobb. Han avslöjar till och
med att han under tiden i Vita Huset
tog nervdämpande medicin för att
klara trycket.
Stephanopoulos skildring av Bill
Clinton stämmer väl med den allmänna bilden av USA:s nuvarande
president. Clinton är en kluven personlighet. Å ena sidan är han lysande
skicklig på det politiska hantverketatt framträda offentligt, att sätta sig
in i frågor och att övertyga andra om
att han har rätt. Han charmar alla,
inklusive sina politiska motståndare.
”Den bästa politiker jag någonsin
sett”, skriver Stephanopoulos i inledningen. Å andra sidan har Clinton
allvarliga karaktärsbrister som gör att
han ständigt trampar i klaveret.
Författare: Al Franken
Titel: Why not me? The inside
of the making and unmaking of
the Franken precidency
Förlag: Delecorate Press, 1999
Författare: Andrew Morton
Titel: Monica’s story
Förlag: St Martin’s Press, 1999
Författare: George Stephanopoulos
Titel: All too human. A political
education
Förlag: Little, Brown and
Company, 1999
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
Exempel: Under valkampanjen
1992 diskuterade Clinton med sina
medarbetare hur de effektivast skulle kunna avfärda ryktena om att han
skulle ha haft en affär med Gennifer
Flowers. Det intryck som medarbetarna fick var – givetvis – att deras
kandidat inte hade haft någon affär
med Flowers. Senare visade det sig
att Clinton i smyg ringde Gennifer
Flowers parallellt med att han gav
medarbetarna instruktioner om att
avfärda ryktena.
Ett annat exempel: Bill Clinton
påstod att det var en ren slump att
han under sextiotalet blev bortlottad från värnpliktstjänstgöring i
Vietnam. Senare lyckades någon få
fram det tackbrev som Bill Clinton
skrev till den som hjälpte honom att
bli ”bortlottad”. Sådant fusk var
ingen ovanlighet i samband med
Vietnamkriget, men Clinton ljög
bevisligen.
Så där var det ständigt att arbeta
åt Bill Clinton, hävdar Stephanopoulos i sin bok. Man visste aldrig
när en ny historia skulle brisera,
vilka anklagelser som var sanna och
vilka som var falska.
Det är därför som Bill Clintons
förre medarbetare inte helt vågar
avfärda de nya anklagelser som har
framförts. En kvinna påstår att Clinton skulle ha våldtagit henne för
tjugo år sedan. Stephanopoulos tror
att anklagelserna är falska, men han
vet inte säkert. Han har misstagit sig
om Clinton förut.
George Stephanopoulos vill själv
att hans bok ska uppfattas som en
historieskrivning av vad som hände
under Bill Clintons första presidentperiod. Andra nära medarbetare till
presidenter har tidigare skrivit böcker om hur det var under ”deras” presidentperiod, framhåller han. Och
visst, Stephanopoulos bok skulle
kunna platsa i den genren. Men valet
av tidpunkt för publiceringen gör att
den snarare hamnar i en annan
genre – skvaller om USA:s president
och andra politiska kändisar.
(Jodå, Stephanopoulos har en del kul
att berätta om andra politiker också,
till exempel Rysslands president
Boris Jeltsin.)
TROVÄRDIG, MEN ENSIDIG
Andrew Morton är uppenbarligen
inte lika populär som George Stephanopoulos. När Morton ett par
dagar tidigare skulle signera sin bok
i Border Books and Music’s stora
bokhandel i World Trade Center,
södra Manhattan, var det nämligen
inte alls lika mycket folk. Bortsett
från det gigantiska ruedieuppbådet
utgjordes publiken i huvudsak av
medelålders damer.
Jag minns att damen framför mig
i kön hette Patsy. ”Det här är mitt
sätt att koppla av”, ursäktade hon sin
närvaro för en svart man som stod
bredvid henne. Den svarte mannen
ursäktade i sin tur sin närvaro med
att han var där för sin hustrus räkning. Hans hustru hette Debbie.
Jag har kämpat mig igenom
huvuddelen av Andrew Mortons 279
sidor långa, ganska tättskrivna bok.
Morton skriver bra. Även hans historieskrivning ger ett trovärdigt
intryck. Visst, det är Monica Lewinskys ensidiga version av vad som
hände som presenteras. Men det
framgår ju tydligt av titeln att avsikten är att presentera Monica Lewinskys egen version.
Den fråga som de flesta som överväger att läsa Monica’s Story ställer är
förstås: innehåller boken mycket sex?
Ja, det gör den (sidorna 64-66,
69-72, 74, 77, 81, 91, 101, 104 och
107). Men den innehåller inte särskilt många sexuella detaljer. De sexuella detaljerna är mer utförligt skildrade i Kenneth Starrs rapport, om
jag har förstått saken rätt.
Monica’s Story handlar mer om
vad som hände före, mellan och efter
de sexuella mötena. Vad Monica
Lewinsky tänkte, vad Bill Clinton
sade till henne.
Den som förväntar sig att få veta
något om politik blir besviken. ”Det
är en modern politisk maktbok om
vår tid”, som Andrew Morton sade
när han intervjuades i CNN samma
kväll. Den handlar om hur politikerna är som personer, inte om vilken politik de bedriver. Läsarna får
veta att Bill Clinton är en lögnhals
och att Kenneth Starr är en skurk.
NY ÖDMJUK PRESIDENT
I samma genre har det även utkommit en fiction-bok som- hur underligt det än låter- för närvarande ligger på New York Times bästsäljarlista för non-fiction-böcker. Det är Al
Frankens nya bok Why not me? The
Inside Story ofthe Making and Unmaking ofthe Franken Presidency.
Al Franken slog igenom i den
amerikanska TV-showen Saturday
Night Live. Där framträdde han
bland annat i rollen som Stuart Smelley, en mjukisman som talar ut om
sina problem. Smelley avslutade alltid sina inlägg med repliken: ””m
good enough, I’m smart enough, and
doggone it, people like me!”
För några år sedan kom Franken
på en boktitel: Rush Limbaugh is a
Big Fat Idiot and Other Observations.
En bok med denna titel blev naturligtvis en bästsäljare oavsett innehåll.
Det är på denna titel – plus den
potential som finns att skoja om Bill
Clinton – som även Frankens nya
bok verkar leva.
Al Franken signerade sin bok i
Barnes&Nobels bokhandel på Upper
West side. Till skillnad från George
Stephanopoulos och Andrew Morton
tog han sig även tid att hålla ett anfö-
rande och svara på frågor. Bland
annat gav han Bill Clinton tips om
vad denne skulle kunna hitta på för
ursäkter för sitt agerande. ”Tog du
Miss Lewinsky på brösten för att bli
sexuellt upphetsad?” ”Nej, det var för
att hålla balansen.”
I boken har Al Frankenkommit
till insikt om att just han skulle passa
väldigt bra som USA:s president. Han
har bara ett politiskt krav: att sänka
ATM-avgifterna, det vill säga bankernas uttagsavgifter. (Vem vet, kanske har han inspirerats av den förre
svenske statsministern Ingvar Carlsson, som lanserade
detta krav i Sverige
för några år sedan?).
Al Franken besegrar Al Gore i kampen om vem som ska
bli demokraternas presidentkandidat. (Gore
lyckas aldrig riktigt klargöra sin politik vad gäller
ATM-avgifterna). Därefter
vinner Franken en jordskredsseger över republikanernas presidentkandidat
Newt Gingrich.
Väl iVita Huset går det inte
så bra för Franken. Han schabblar till sitt installationstal, vilket
gör att han drabbas av en depression. Han låser in sig i sitt sovrum
i Vita huset och ser på TV hela
dagarna. Läkarna ger honom
uppiggande medicin, men då
blir han i stället övermodig. Han deklarerar offentligt att han mår så bra att
han ska låta klona sig.
När Sydafrikas president Nelson
Mandela är på besök råkar Al Franken av misstag klippa till Mandela
inför TV-kamerorna. För att reparera skadan planerar han att åka till
Irak och döda Saddam Hussein personligen, en ide som han fått från sin
bror och rådgivare Otto Franken –
en tillfrisknad alkoholist och sexmissbrukare.
Så där håller det på. Al Frankens
presidentskap blir inte särskilt långvarigt. Efter 144 dagar blir han avsatt
av riksrätten och arresterad.
NYTTIGT PRESIDENTSKVALLER
Amerikanska författare skriver gärna
långt. George Stephanopoulos och
Andrew Morton har mycket att
berätta. I Al Frankens fall hade det
lätt gått att stryka bort hälften av de
289 sidorna. Visst är boken kul, men
Frankens talang som stå upp-komiker är större än hans talang som författare.
För folk med ett normalt politiskt intresse är ingen av ovanstående böcker ett måste. Troligen kommer Bill Clinton om några år att vara
en ganska bortglömd president. Det
som är nödvändigt att veta om
honom är redan allmänt känt.
Det hindrar inte att böckerna
kan vara underhållande att läsa, liksom det är kul att läsa skvaller om
kändisar i veckotidningar. Helt klart
fyller de en funktion. I en tid utan
några stora ideologiska kontroverser mellan partierna i USA ger de
sysselsättning åt de politiska kommentatorerna.
Jonas Hellman (j_hellman@hotmail.com) är redaktör för näringslivets Mediainstitut och studerar journalistik i New York.
lSvensk Tidskrift 11999, nr 21 m
som det där mobiliteten är påbjudet
ideal och människor förväntas åka
som skottspolar mellan tillväxtområdena. Ett begrepp som dygd har
börjat komma till heders inom akademisk diskurs.
HIERARKI, AUKTORITET
OCH PLIKT
Om en gissning tillåts, står förskräckande begrepp som hierarki,
auktoritet och inte minst plikt på tur
att dammas av och släpas upp ur det
modernistiska husets hittills förbjudna nedre regioner. Varför? Därför att det handlar om tidlösa, nödvändiga företeelser. Det moderna
projektets löfte om en oavbruten frikoppling av individen till dess att
hennes sanna, suveräna och oronipotenta jag strålar i full glans är
omöjligt att infria. Människan är den
hon alltid har varit. Hennes behov
av överindividuella storheter blir inte
mindre för att de materiella omständigheterna blir alltmer avancerade.
Ändå verkar det just vara vad liberaler ser som sitt (sista?) stora trumfkort: den tekniska utvecklingen. På
ett slags aggregerad nivå skall vi nu
få se nationalstatens upplösning i
hägnet av en marknadsburen globalism. På individnivå sker den ultimata frikopplingen, en där framför allt
IT skall rasera varje tänkbar värdeskala och platsbunden föreställning,
och universalismen kunna räddas
genom det totala relativiserande!.
Varje lära med ett uns av överindividualism kan så slutligen begravas.
Men av någon anledning står inte
massorna och hurrar och omfamnar
varandra inför denna befrielse. Tvärtom seglar vänstern fram och finner sig
kunna utnyttja känslor av missmod,
frustration och ängslighet. Känslor
inför vilka högerns liberaler vanligen
bara suckar eller med ansträngd hurtighet manar ”var optimist!’:
NATIONALSTATEN VIKTIG
Här finner vi uppgiften för en
modern konservatism. För det är där
insikten finns, att nationalstaten är
och kommer vara den primära politiska arenan, och att de historiska
traditioner som ligger förborgade
inom dess gränser är lika relevanta
som tidigare. Och detta konstateras
utan att ryggen för den saken skull
vänds åt den verklighet glohaliseringen faktiskt utgör. Men medvetenheten om nationalstatens status
bibringar också medvetenhet om
globaliseringsprocessens egentliga
proportioner. Och det självförtroende en stark nationell identitet är förknippad med är det främsta vaccinet mot destruktiva reaktioner inför
utvecklingen.
Där finns också insikten att nyckeln till vår förmåga att handskas med
de potentiellt samhällsupplösande
PRESIDENTSKVALLER
Böcl<er man smyger med
Av Jonas Hellman
J
AG STÅR I KÖN till kassan i Barnes&Nobles stora bokhandel på
Fifth Avenue i New York. Bakom
mig står en kvinna i 35-årsåldern.
När jag sneglar på de böcker hon har
i handen säger hon generat: ”Jag ska
ha den för jobbets skull, inte för att
jag själv är intresserad.” Hon syftar
på Andrew Mortons bok Monica’s
Story. ”Japansk TV”, tillägger hon
förklarande. ”Samma här”, säger jag
och försöker se världsvan ut. ”Svensk
journalist.”
Skälet till att affären är full med
journalister och andra besökare är
att Bill Clintons förre medarbetare
sidorna av moderniseringen ligger i
vår genomskådan av dess frambesvärjda illusion om frikoppling från
de etiska, sociala och kulturella band
som definierar oss i tid och rum.
Traditionalistiska föreställningar om
dygd, plikt och auktoritet är inte förlegade i och med att den moderna
världen erbjuder oss en möjlighet att
fly från dem, utan viktiga just för att
denna ansvarseskapism står till buds.
Dessa föreställningar tar i viss mån
spjärn mot den nationalstatliga politiska arenan och därmed den nationellakollektiva – identiteten. De medför
också att viktiga skiljelinjer dras upp
mot den värdeneutrala staten och föreställningar om marknaden som allena
saliggörande. Konservatismen kan alltså inte reduceras, vilket många liberaler
verkar hoppas, till att bara handla om
den relativt isolerade ekologin i Hans
LZetterbergs ”lilla värld”.
Så i allt väsentligt är det på en botten av tidlöshet en modern konservatism står – och måste stå. Dess uppgift
har Kekes fångat i formuleringen ”att
göra ett hem av ett hus’: Det är ganska
träffande. Det modernistiska huset är
extremt funktionellt, men oftast opersonligt. Det verkar vara byggt för att
glädja byggherren snarare än de vanliga människor som är tänkta att bo där.
Äldre hus är ofta trevligare.
Fredrik Haage (f_haage@hotmail.com)
är redaktör för tidskriften Contextus.
George Stephanopoulos ska signera
sin nyutgivna bok All too Human.
För att få uppmärksamhet i
media brukar många kända författare signera sin bok i New York samma
dag som boken släpps. Under min tid
i New York har jag gjort det till en
vana att gå på sådana tillställningar.
Huvudskälet är förstås att jag tycker
att det är spännande att se författarna ”live”. Men jag brukar ursäkta mig
med att det för vissa böcker är showen runt omkring som är det viktiga,
inte bokens innehåll.
lSvenskTidskrift 11999, nr 2l DJ
Det gäller även All too human. Det
är absolut ingen oseriös bok. Stephanopoulos 448 sidor långa skildring
av hur det var att jobba med Bill
Clinton först under valrörelsen 1992,
och därefter under fyra år i Vita
Huset, ger ett trovärdigt intryck.
VISAR PROV PÅ SJÄLVINSIKT
Trovärdigheten ökar av att Stephanopoulos visar prov på självinsikt
Han skildrar sig själv som den unga,
otåliga karriärist som han med största sannolikhet var. Han medger
också att han i praktiken fick sparken uppåt från posten som presidentens presschef för att han gjorde
ett dåligt jobb. Han avslöjar till och
med att han under tiden i Vita Huset
tog nervdämpande medicin för att
klara trycket.
Stephanopoulos skildring av Bill
Clinton stämmer väl med den allmänna bilden av USA:s nuvarande
president. Clinton är en kluven personlighet. Å ena sidan är han lysande
skicklig på det politiska hantverketatt framträda offentligt, att sätta sig
in i frågor och att övertyga andra om
att han har rätt. Han charmar alla,
inklusive sina politiska motståndare.
”Den bästa politiker jag någonsin
sett”, skriver Stephanopoulos i inledningen. Å andra sidan har Clinton
allvarliga karaktärsbrister som gör att
han ständigt trampar i klaveret.
Författare: Al Franken
Titel: Why not me? The inside
of the making and unmaking of
the Franken precidency
Förlag: Delecorate Press, 1999
Författare: Andrew Morton
Titel: Monica’s story
Förlag: St Martin’s Press, 1999
Författare: George Stephanopoulos
Titel: All too human. A political
education
Förlag: Little, Brown and
Company, 1999
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
Exempel: Under valkampanjen
1992 diskuterade Clinton med sina
medarbetare hur de effektivast skulle kunna avfärda ryktena om att han
skulle ha haft en affär med Gennifer
Flowers. Det intryck som medarbetarna fick var – givetvis – att deras
kandidat inte hade haft någon affär
med Flowers. Senare visade det sig
att Clinton i smyg ringde Gennifer
Flowers parallellt med att han gav
medarbetarna instruktioner om att
avfärda ryktena.
Ett annat exempel: Bill Clinton
påstod att det var en ren slump att
han under sextiotalet blev bortlottad från värnpliktstjänstgöring i
Vietnam. Senare lyckades någon få
fram det tackbrev som Bill Clinton
skrev till den som hjälpte honom att
bli ”bortlottad”. Sådant fusk var
ingen ovanlighet i samband med
Vietnamkriget, men Clinton ljög
bevisligen.
Så där var det ständigt att arbeta
åt Bill Clinton, hävdar Stephanopoulos i sin bok. Man visste aldrig
när en ny historia skulle brisera,
vilka anklagelser som var sanna och
vilka som var falska.
Det är därför som Bill Clintons
förre medarbetare inte helt vågar
avfärda de nya anklagelser som har
framförts. En kvinna påstår att Clinton skulle ha våldtagit henne för
tjugo år sedan. Stephanopoulos tror
att anklagelserna är falska, men han
vet inte säkert. Han har misstagit sig
om Clinton förut.
George Stephanopoulos vill själv
att hans bok ska uppfattas som en
historieskrivning av vad som hände
under Bill Clintons första presidentperiod. Andra nära medarbetare till
presidenter har tidigare skrivit böcker om hur det var under ”deras” presidentperiod, framhåller han. Och
visst, Stephanopoulos bok skulle
kunna platsa i den genren. Men valet
av tidpunkt för publiceringen gör att
den snarare hamnar i en annan
genre – skvaller om USA:s president
och andra politiska kändisar.
(Jodå, Stephanopoulos har en del kul
att berätta om andra politiker också,
till exempel Rysslands president
Boris Jeltsin.)
TROVÄRDIG, MEN ENSIDIG
Andrew Morton är uppenbarligen
inte lika populär som George Stephanopoulos. När Morton ett par
dagar tidigare skulle signera sin bok
i Border Books and Music’s stora
bokhandel i World Trade Center,
södra Manhattan, var det nämligen
inte alls lika mycket folk. Bortsett
från det gigantiska ruedieuppbådet
utgjordes publiken i huvudsak av
medelålders damer.
Jag minns att damen framför mig
i kön hette Patsy. ”Det här är mitt
sätt att koppla av”, ursäktade hon sin
närvaro för en svart man som stod
bredvid henne. Den svarte mannen
ursäktade i sin tur sin närvaro med
att han var där för sin hustrus räkning. Hans hustru hette Debbie.
Jag har kämpat mig igenom
huvuddelen av Andrew Mortons 279
sidor långa, ganska tättskrivna bok.
Morton skriver bra. Även hans historieskrivning ger ett trovärdigt
intryck. Visst, det är Monica Lewinskys ensidiga version av vad som
hände som presenteras. Men det
framgår ju tydligt av titeln att avsikten är att presentera Monica Lewinskys egen version.
Den fråga som de flesta som överväger att läsa Monica’s Story ställer är
förstås: innehåller boken mycket sex?
Ja, det gör den (sidorna 64-66,
69-72, 74, 77, 81, 91, 101, 104 och
107). Men den innehåller inte särskilt många sexuella detaljer. De sexuella detaljerna är mer utförligt skildrade i Kenneth Starrs rapport, om
jag har förstått saken rätt.
Monica’s Story handlar mer om
vad som hände före, mellan och efter
de sexuella mötena. Vad Monica
Lewinsky tänkte, vad Bill Clinton
sade till henne.
Den som förväntar sig att få veta
något om politik blir besviken. ”Det
är en modern politisk maktbok om
vår tid”, som Andrew Morton sade
när han intervjuades i CNN samma
kväll. Den handlar om hur politikerna är som personer, inte om vilken politik de bedriver. Läsarna får
veta att Bill Clinton är en lögnhals
och att Kenneth Starr är en skurk.
NY ÖDMJUK PRESIDENT
I samma genre har det även utkommit en fiction-bok som- hur underligt det än låter- för närvarande ligger på New York Times bästsäljarlista för non-fiction-böcker. Det är Al
Frankens nya bok Why not me? The
Inside Story ofthe Making and Unmaking ofthe Franken Presidency.
Al Franken slog igenom i den
amerikanska TV-showen Saturday
Night Live. Där framträdde han
bland annat i rollen som Stuart Smelley, en mjukisman som talar ut om
sina problem. Smelley avslutade alltid sina inlägg med repliken: ””m
good enough, I’m smart enough, and
doggone it, people like me!”
För några år sedan kom Franken
på en boktitel: Rush Limbaugh is a
Big Fat Idiot and Other Observations.
En bok med denna titel blev naturligtvis en bästsäljare oavsett innehåll.
Det är på denna titel – plus den
potential som finns att skoja om Bill
Clinton – som även Frankens nya
bok verkar leva.
Al Franken signerade sin bok i
Barnes&Nobels bokhandel på Upper
West side. Till skillnad från George
Stephanopoulos och Andrew Morton
tog han sig även tid att hålla ett anfö-
rande och svara på frågor. Bland
annat gav han Bill Clinton tips om
vad denne skulle kunna hitta på för
ursäkter för sitt agerande. ”Tog du
Miss Lewinsky på brösten för att bli
sexuellt upphetsad?” ”Nej, det var för
att hålla balansen.”
I boken har Al Frankenkommit
till insikt om att just han skulle passa
väldigt bra som USA:s president. Han
har bara ett politiskt krav: att sänka
ATM-avgifterna, det vill säga bankernas uttagsavgifter. (Vem vet, kanske har han inspirerats av den förre
svenske statsministern Ingvar Carlsson, som lanserade
detta krav i Sverige
för några år sedan?).
Al Franken besegrar Al Gore i kampen om vem som ska
bli demokraternas presidentkandidat. (Gore
lyckas aldrig riktigt klargöra sin politik vad gäller
ATM-avgifterna). Därefter
vinner Franken en jordskredsseger över republikanernas presidentkandidat
Newt Gingrich.
Väl iVita Huset går det inte
så bra för Franken. Han schabblar till sitt installationstal, vilket
gör att han drabbas av en depression. Han låser in sig i sitt sovrum
i Vita huset och ser på TV hela
dagarna. Läkarna ger honom
uppiggande medicin, men då
blir han i stället övermodig. Han deklarerar offentligt att han mår så bra att
han ska låta klona sig.
När Sydafrikas president Nelson
Mandela är på besök råkar Al Franken av misstag klippa till Mandela
inför TV-kamerorna. För att reparera skadan planerar han att åka till
Irak och döda Saddam Hussein personligen, en ide som han fått från sin
bror och rådgivare Otto Franken –
en tillfrisknad alkoholist och sexmissbrukare.
Så där håller det på. Al Frankens
presidentskap blir inte särskilt långvarigt. Efter 144 dagar blir han avsatt
av riksrätten och arresterad.
NYTTIGT PRESIDENTSKVALLER
Amerikanska författare skriver gärna
långt. George Stephanopoulos och
Andrew Morton har mycket att
berätta. I Al Frankens fall hade det
lätt gått att stryka bort hälften av de
289 sidorna. Visst är boken kul, men
Frankens talang som stå upp-komiker är större än hans talang som författare.
För folk med ett normalt politiskt intresse är ingen av ovanstående böcker ett måste. Troligen kommer Bill Clinton om några år att vara
en ganska bortglömd president. Det
som är nödvändigt att veta om
honom är redan allmänt känt.
Det hindrar inte att böckerna
kan vara underhållande att läsa, liksom det är kul att läsa skvaller om
kändisar i veckotidningar. Helt klart
fyller de en funktion. I en tid utan
några stora ideologiska kontroverser mellan partierna i USA ger de
sysselsättning åt de politiska kommentatorerna.
Jonas Hellman (j_hellman@hotmail.com) är redaktör för näringslivets Mediainstitut och studerar journalistik i New York.
lSvensk Tidskrift 11999, nr 21 m