Per Heister; Love, War and running for president


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER HE!STER:
LOVE, WAR AND RUNNING
FOR PRESIDENT
N
är sommarvikarierna på
tidningarna börjar ringa
för att samla underlag till
de avslöjande reportagen
om valrörelsen har de två frågor: Hur
mycket kostar valrörelsen och vilken
byrå anlitar ni?
Ofta följer de sedan upp med följdfrågor som ”Vilka frågor tycker ni i xpartiet är viktigast?” eller ”När börjar
affischeringen?”
Frågorna är ju inte särskilt intressanta,
om syftet är att berätta om valrörelsen i
alla fall. Svaren är i praktiken oanvändbara för den som tänker igenom vad de
betyder och dessutom kan de ju ta uppgifterna ur klipparkivet när de läser in sig
på området; frågan är ju båda ställd och
redovisad av alla andra som skriver om
valrörelser.
Valrörelser handlar väldigt mycket om
sakkunskaper, om åsikter, om känslor
och om människor. Det är tungt och
svårt att tränga in i hur allt och alla samspelar inom grupper och partier, mellan
partier, med medierna och med traditionen, kulturen och tidsandan. Det
All’s Fair – Love, War a11d Ru1111i11g for Presidmt av
Mary Matalin och James Carville, 1995.
kanske inte heller går att redovisa på enochenhalv minut i Rapport eller en två-
spaltare i SvD.
Om man, på gammalt svenskt maner,
håller sig till det mätbara kan man ra ihop
en artikel med information som många
kan och orkar läsa.
skenbart mätbara
På så sätt tar svensken en konstig uppfattning av hur partier arbetar och hur val
vinns eller förloras. Det skenbart mätbara
redovisas i skenbart intressanta artiklar
om skenbart intressanta ämnen..
Låt mig ta några exempel på hur det
kan bli. När skjutjärnsvikarierna ställer
frågan om hur mycket den moderata valrörelsen kostar kan jag svara på olika sätt.
Jag kan välja att berätta hur stor
budget partistyrelsen fastställt. Men
eftersom moderaterna valt att betrakta
hela året intill valet som en förberedelse
och upptakt till själva valrörelsen betyder
det att budgeten blir mycket större än
om jag bara nämner kostnaderna för de
fyra veckor, sex veckor eller kanske två
som jag själv kan definiera som valrörelsens intensivskede. Jag kan också välja att
räkna in lönerna för den personal som
normalt sysslar med annat men som
SVENSK TIDSKRIFT
345
under valår arbetar helt inriktat på valet. l hur det är. De vill bara ha en siffra att
Jag kan räkna in – eller inte räkna in – stoppa in i artikeln. Och kanske kan det
de pengar som foreningen i Anundsjö
och Danderyd satsar.
Jag kan också räkna in de resurser som
riksdagsledamöter, kommunalråd och
andra hel eller deltidspolitiker satsar. Och
jag kan beräkna värdet av den tid fackliga
fortroendemän satsar på valpropaganda på
lika gärna stå en siffra vilken som. Den
kanske bara utgör spaltutfyllnad. Läsarna
kan ju vara lika oinitierade som den som
skriver.
Felaktiga jämförelser
Det framgår ovan att jag tjafsar med den
sin fortroendemannatid. Hur mycket där sonunarvikarien, forsöker forklara
skall vi värdera enskilda medlenunars l några samband och ge lite bakgrund men
insatser till?
En halv miljard
Var och en inser vid bara lite eftertanke
att här kan beräkningsmetoderna och
därmed svaren ski~ja på tiopotenser. Infor
1988 års valrörelse gjorde Timbro en
beräkning av hur mycket resurser socialdemokraterna forfogade över om man
lade samman deras budgetmedel, de fackliga organisationernas insatser i både
pengar och personal samt hur stort värde
de fackliga foreträdarna representerar om
de använder sin fortroendemannatid for
att jobba for partiet under veckorna fore
valet i stället for att ägna sig åt löneforhandlingar. Timbres beräkningar slutade
på drygt en halv miljard kronor. Då.
Den siffran skall jämforas med de ca 30
miljoner socialdemokraterna uppger när
de blir uppringda av sommarvikarierna. l
De kan vara lika rätt om man bara talar
om vad de inrynu11er. (Den skenbart
exakta uppgiften 30 miljoner – eller om
det var 35 – är väl sannolikt kostnaden for
de sista veckornas kommersieila affischering.)
Det generande är att de där sonm1arvikarierna inte forstår eller bryr sig om l
helst inte vill ange en siffra som skall
ställas i en tabell bredvid socialdemokraternas. Det blir skenbart jämforbart men
helt feL Jag väljer därfor alltid att ange
partistyrelsens budgeterade belopp i
kronor per väljare. I denna skenbart
exakta värld ger det en relevant beskrivning av hur mycket som satsas. Jag ser
aldrig den uppgiften återgiven. Åtta av
tio reportrar frågar omedelbart hur
många väljare det finns for att kunna
multiplicera fram totalbeloppet.
Och de vill veta vilken byrå som gjort
affischerna.
Långa traditioner
Den uppgiften är ju också enkel att ta
fram. Den ger däremot väldigt lite information om hur en valrörelse växer fram i
ett svenskt parti. Valje affisch står ju stabilt forankrad på en lång tradition av affischer och diskussioner i riksdagsgrupp
och foreningsliv. Den som forsökt göra
en moderat affisch med rött som dominerande fårg vet vad tradition och forutfattade meningar betyder.
Och det var väl också frånvaron av
rött som var den allra mest typiska ingrediensen i 1994 års socialdemokratiska
346 SVENSK TIDSKRIFT
valrörelse. De amerikanska konsulterna
var mycket omtalade men betydde nog i
själva verket rnindre för den djupare
utformningen av socialdemokraternas
valrörelse. Deras uppgift var att legitimera de förändringar i stil och brott med
traditionerna som var nödvändiga för att
skaka av sig all koppling till de fallna socialistiska ideerna, för att ändra bilden från
det konm1llnalgrå i vardagen och det
flanm1ande pionjärröda på helgdagen till
något mer modernt.
Men det var inte de amerikanska konsulterna som sa att man skulle görruna de
röda fanorna i garderoben, sluta spela
Internationalen på mötena och sluta
kräva förstatligande av produktionsmedlen. Det räknade partiledningen
säkert ut själv.
Bisarr bild
Konsulternas uppgift var att betona det
moderna och att förstärka ledningens
auktoritet, ge makten åt kampanjchefen
Bo Krogvig i själva valrörelsen.
Bilden av svenska partier som valmaskiner vilka för stora belopp köper konsulttjänster och därmed överlåter valrö-
relserna åt reklambyråer är en närn1ast
bisarr följd av den svenska lusten att
avslöja det skenbart mätbara i stället för
den djupare granskningen. Sanningen är
väl i och för sig att Sverige är genomorgansierat på ett sätt som saknar motsvarighet i resten av världen. Per invånare
kostar säkert en socialdemokratisk valrö-
relse mer än en amerikansk men resurserna utgörs av fackliga förtroendemän av
kött och blod snarare än TV-spots.
Men sanningen är också att pengar
”Men det var inte de
amerikanska konsulterna som sa att man
skulle gömma de röda
fanorna i garderoben,
sluta spela
Internationalen på
mötena och sluta kräva
förstatligande av produktionsmedlen. Det
räknade partiledningen
säkert ut själv.
”och konsulter spelar en oerhört undanskymd roll. Tradition och engagemang är
mycket viktigare, bestämmer mycket
mer. Kanske är det så att det socialdemokratiska partiet med sina större maktambitioner och sina historiska rötter i deterministisk socialism – mot alla föreställningar – skiljer sig från övriga partier
genom att det i valrörelser styrs medjärnhand av valledningen medan andra partier lever på det sätt vi förknippar med
svensk folkrörelsetradition. Sammanträden och oändliga diskussioner som
mynnar ut i att alla gör som de hade tänkt
sig redan före mötet.
Tonläget och några beskrivningar av
enskilda händelser i Håkan A Bengtssons
bok Bakom Mona Sahlin- som beskriver
valledningen i 1994 års val – antyder att
det är så. Här meddelar valgeneralen eller
någon av hans närmaste medarbetare att
Schori måste föras undan offentligheten.
Den boken är kanske den tredje
svenska någorlunda initierade bok som
gett sig i kast med en djupare bild av en
SVENSK TIDSKRIFT 347
svensk valrörelse. Det är mycket som
talar får att den snarare är ett beställningsjobb får att bygga ett äreminne över
Bo Krogvig på samma sätt som det byggts
äreminne över utrikiska kampanjmakare,
senast Krogvigs förebild James earville,
som var Clintons kampanjchef 1992.
Tidigare har Mats Gezelius gjort ett
fårsök att i 1991 års valrörelse tränga
bakom fasaderna i den moderata valrö-
relsen när han följde Carl Bildt på väg mot
statministerposten. Till skillnad mot
Krogvig var Bildt inte så intresserad av att
bygga äreminne och skröt och informerade Gezelius alltfår lite får att boken
skulle bli särskilt djup. Den går dock rätt
långt förbi valrörelsekostnaderna i insikt.
Gezelius har själv varit politiskt aktiv och
ser mekanismerna och sambanden mer än
de sommarvikarier jag fårföljt ovan.
Den klassiska svenska valrörelseskildringen är Dieter Strands Palme igen från
-79 års valrörelse. Den var förebilden
som Gezelius inte nådde upp rill men
som väl följde standarden som satts i
USA, där det i spåren av varje valrörelse
ges ut ett otal initierade skildringar av
kampen om presidentposten.
Fyllor och bakfyllor
Det började med Theodor Whites klassiska The Making cif a President 1960 och
följdes sedan av White själv såväl -64 som
-68. Från 1972 års valrörlse har jag tre
utmärkta men helt olika redogörelser stå-
ende i bokhyllan. Den groteske hippien
Hunter S Thompson från vänstertidskriften Rolling Stone beskriver presidentvalkampanjen genom en rak följd av
fyllor och bakfyllor men lysande i Fear
and Loathing: On the Campaign Trail ’72.
Mer städad är Joe Mcginnis The Selling of
the President, som fokuserar mer på hur
man bygger upp bilden av
presidenten/personen Nixon än själva
kampanjen. Klassisk och bäst är Timothy
erouse:s The Boys on the Bus som noga
redogör får fårloppet från primärvalets
början till det bittra slutet men helt sett
från det perspektiv som pressbussen ger.
Det handlar mycket om mediauppbådets
sätt att styra och uttolka, att fålla och
stödja kandidaterna. erouse hade från
början satsat på att följa demokraten Ed
Muskie fram till valdagen. Och skildrar
ingående hur Muskie fålldes och fåll ifrån
genom sitt mindre lyckade sätt att hantera
sanningen och pressen.
Efter den senaste valrörelsen har vi fatt
ett unikt tillskott till kurslitteraturen i
kampanjteknik. All’s Fair- Love, War and
Running for President är insiderreportaget.
Och inte vilket insidersreportage som
helst utan från båda sidor i en amerikansk
valrörelse.
Mary Matalin och James earville är
engagerade kampanjmakare på den republikanska respektive demokratiska sidan,
de blir förälskade, engageras centralt i
respektive partis presidentvalkampanjer.
Matalin blir så småningom näst högsta
hönset i Bushs kampanjteam med huvudansvar får det politiska budskapet.
earville blir chef får elintons Warroom,
348 SVENSK TIDSKRIFT

noggrant marknadsfört av såväl earville
själv som av de svenska socialdemokraterna.
Tvålopera
Självklart spelar relationen mellan
earville och Matalin en stor roll. Men så
långt man kan bedöma med en hänsynslös öppenhet berättar de båda framför
allt nästan dag för dag, händelse för händelse hur de och deras kampanjorganisation bedömde enskilda händelser, hur de
fattade beslut om hur attacker skulle
bemötas, hur frågor skulle föras in och ut
ur fokus i kampanjen. Hur de förberedde
egna utspel. Hur de resonerar när de försvarar sig, skrattar åt misstag motståndaren gör. Och så den mycket amerikanska verklighetens tvålopera. e&M:s
morgon och kvällssamtal där de t o m
undvek att fråga var i landet de var.
Det är en mycket lyckad instruktionsbok om hur man resonerar i en valrörelse. Och det är påtagligt att det är
mer känslor, engagemang och vanligt
sunt förnuft än trix och hokus pokus
också i en amerikansk valrörelse.
128 skattehöjningar
Det görs naturligtvis en fantastisk mängd
bedömningar och avvägningar som blir
annorlunda om man tänkt mycket på valkampanjen än om man inte tänkt alls,
som blir annorlunda efter lång erfarenhet
av många kampanjer än första gången,
men också bättre om man har läggning
för den typ av bedömningar man ständigt
måste göra än om man inte har sådan
läggning.
När Buschs kampanj räknat ut att
”Det är en mycket
lyckad instruktionsbok om hur man
resonerar i en valrö-
relse. Och det är
påtagligt att det är
mer känslor, engagemang och vanligt
sunt förnuft än trix
och hokus pokus
också i en amerikansk valrörelse.

elinton genomfört 128 skattehöjningar
när han var guvernör i Arkansas beskyllde
earville och hans medarbetare, enligt ett
mönster vi känner från Sverige, detta för
lögn och skrämseltaktik. Samtidigt satte
man sig för skams skull ner och räknade
efter hur det faktiskt var och märkte då
att den rätta siffran var 127!
Bestört Carville
Den erfarne kampanjarbetaren earville
konstaterade att detta var det bäst att inte
frivilligt informera om. Bättre att fortsätta
hävda att man blandat skatte- och avgiftshöjningar på ett ovederhäftigt sätt och att
det inte kan bli 128 hur man än räknar.
Men huvudsakligen gällde det väl att
tona ned frågan kan tänka. earville
berättar öppenhjärtigt också om hur
bestört han blev när den som var ansvarig
för beräkningarna berättade för en journalist att det alls inte var 128 utan 127
skattehöjningar Clinton genomfört!
SVENSK T IDSKRJFf 349
Matalin berättar om hur man jublade i
Bushs kampanjhögkvarter när det blev
känt. Och hur 1nan tackade for att man
fatt de egna siffrorna bekräftade. Och
sedan for att ra ytterligare uppmärksaniller på den stora mängden skattehöjningar bad att man skulle forsöka gå
igenom och järnfora siffrorna for att se
vad som skiljde….
Jodå. Här dyker också en gammaJ
bekant från den socialdemokratiska valrörelsen upp. Den brittiska labour närstå-
ende politiske konsulten Philip Gould
dyker upp for att informera demokraterna om att högern över hela världen är
emot skattehöjningar och minsann
skränuner väljarna med att socialister och
likasinnade brukar höja skatterna. Akta er
for det, säger Gould och hävdar att detta
är en internationell konspiration. Och så
bygger demokraterna in i sin kampanjteknik att hävda att det är bara for att
skrämmas som ”högern” säger så. Det är
bara kampanjteknik.
Och så åker han till nästa land och
säger att man samordnar sig på den andra
sidan och att det bara är därfor de säger
att skatterna konuner att höjas…
Lärorik bok
Matalin & Carville berättar om det mesta.
Hur Gennifer Flowers amiren sköttes,
Iran-Contra, Perot, ”I didn’ t inhale”,
debatterna, kongresserna och historien
om Clintons inkallelse for att nämna
några av de episoder som vi också i
Sverige kunnat folja.
Jag rekonunenderar den hjärtligt till
min omgivning. Det är en mycket lärorik
bok. Jag rekommenderar den också hjärtligt till journalister som vill göra ett gott
jobb i nästa valrörelse. Insikter och forståelse kommer att göra er till mycket
mer framgångsrika journalister. Och
reportagen mer avslöjande.
350 SVENSK TIDSKRIFT